Spelögonblicken som chockerade André

Metal Gear Solid 2 - Turn off your console!
Uppföljaren till Metal Gear Solid var ju en enda chock i sig när det visade sig att Raiden är huvudpersonen i spelet, men stunden då spelet började bli självmedvetet och bryta genom den fjärde väggen var stunden ett litet sköldpaddshuvud tittade ut från ändtarmsöppningen. Det var ungefär när översten började svamla, bytte skepnad till en döskalle och bad spelaren att stänga av spelkonsolen på momangen som jag frös till is. Kallsvettigt lydde jag den artificiella intelligensen och kröp till korset samma kväll. Det är värt att nämna att jag var sjuk den kvällen, så detta hjälpte inte mina febriga drömmar. Det var alldeles för mycket konspiratorisk information för min inflammerade hjärna att hantera och chocken lade sig inte förrän jag vaknade mer utvilad nästa morgon. Metal Gear Solid 2 bjuder på flera hjärnskrynklande tvister, men detta var något jag för alltid kommer att minnas som ett av mina största chockmoment i ett TV-spel.

Mass Effect 2 - Öppningssekvensen
Jag var så taggad på att spela ME2 när det väl lanserades till PS3. Eftersom första spelet var en Xbox-exklusivitet spelade jag det på min skräpiga laptop och sjukskrev mig samma dag som tvåan släpptes för att spela det hela dagen. Det var så magiskt att se Normandy igen i dess första två minuter och väntade mig att återse min gamla besättningen igen för att dra ut på nya äventyr... för att sedan sätta hjärtat i halsgropen när Collectors förintade skeppet och dödade Shepard, som sedan handlöst flöt i väg och började brinna upp i något närliggande gravitationsfält. Jag kunde inte tro mina ögon och trodde för ett ögonblick att jag inte skulle få spela Shepard igen. Där snackar vi öppningsscen! Spelets självmordsuppdrag är en annan femma, men det mest chockerande med det var att jag lyckades rädda alla mina besättningsmedlemmar på första försöket. Annars hade nog denna placering sett annorlunda ut.

Bloodborne - Kidnappad av en Snatcher
Skräckspel i all ära, men en av de mest chockerande stunder utspelade sig i From Softwares kanske allra bästa titel: Bloodborne. I dessa spel är det värt att komma ihåg att fienderna vaknar till liv igen när man väl aktiverar en "bonfire" och när man väl spelat vissa av banorna ett femtiotal gånger blir det hela en uträknad rutin där du har lärt dig fiendernas beteende-mönster. Hur som helst, när jag var ute på en av mina sedvanliga grinding-rundor bestämde jag mig för att gå runt ett kyrkohörn för att dräpa några monster-kråkor. Men runt hörnet väntade inga kråkor; istället hoppade en tre meter lång varelse fram, som var täckt i trasor och bar på en stor liksäck. Jag var så överrumplad av den plötsliga förändringen att jag genast blev dödad och det blev inte bättre när min karaktär vaknade upp i ett kusligt fängelse i en till synes parallell värld som inte betedde sig om väntat. Jag var livrädd i någon minut och detta kidnappningsscenario blev bara början för spelets fortsatta ångestfyllda kosmiska skräck.

Shadow of the Colossus - Agro faller till sin "död"
Att se hästen dö i Team Icos makalösa spel kändes som en flashback till den där traumatiska scenen i Neverending Story - ett ögonblick jag svor att aldrig återuppleva. Ja, vi vet ju nu att den trofasta hästen Agro överlever fallet i Shadow of the Colossus och det finns klart mer traumatiserande dödsscener i TV-spelsvärlden, men när det väl begav sig var detta ett sådant där spelögonblick där allt vändes upp och ner. Det är ett simpelt trick att ta ifrån spelaren den enda känslan av att man inte var helt ensam i världen och att man hade en kompanjon in i det sista - fram tills Agro faller alltså till sin "död" mot spelets sista boss. Detta var direkt förödande och mest bara elakt, för jag minns att chocken var så stor att jag inte riktigt tyckte att det var värt att spela klart det. Jag var så där irrationellt upprörd och lade därför spelet på hyllan i några dagar för att försöka återhämta mig från spelutvecklarnas onda spratt - och slutet där man förvandlades till en demon dämpade inte heller chocken, direkt.

Doki Doki Literature Club - Hang in there!
Att väcka anstöt genom visuella roman-upplägget är inte ovanligt, men det var nog ingen som hade förväntat sig det mörker som lamslog spelaren när det väl visade sig att Doki Doki Literature Club det inte var någon gullig slash of life-tur. Utan att spoila det för oss själva satt jag och en kompis och spelade igenom detta för skojs skull, för att reda ut varför just denna till synes intetsägande titel har väckt så mycket uppmärksamhet. När vi väl nådde scenen där en av karaktärerna hängde sig själv (!) dog den lustiga stämningen för mig och min kompis. Jag skrattade, till hennes paralyserade förtret, för det gick verkligen inte att reagera på något annat sätt. Vi visste ju att det fanns någon konstig knorr på det hela då det hintades om något märkligt bakom kulisserna, men det ögonblicket dödade lite av den spelkvällen. Resten av spelet är såklart också en uppvisning i effektiv skräck, som när antagonisten rör spelarens mus, men hängningen förblir en av de där spelstunderna som har bränt sig fast i våra näthinnor och kommer vara så ett bra tag framöver...