Spelögonblicken som chockerade Niclas

John Marstons tragiska slut i Red Dead Redemption
Första gången jag spelade Red Dead Redemption så gillade jag det inte alls. Jag tyckte inte att det kändes som mycket mer än ett GTA i vilda västern-format och det var så segt inledningsvis att jag lade ner spelet helt ett par år. När jag sedan tog upp det igen och kastade mig in i det helhjärtat så blev det ju tämligen uppenbart att mina första intryck inte alls stämde och idag håller jag det högre än samtliga GTA. En otroligt välskriven berättelse signerat Dan Houser där jag i rollen som John Marston konstant tycks kämpa i motvind för att kunna leva i frid med min fru och min son, Jack. Därför kom det brutala slutet som en käftsmäll utan dess like, för där och då kändes det verkligen som att John skulle få ett lyckligt slut, det slut jag tyckte han förtjänat efter all denna tid. Men så blev det ju icke, när John segnade ner efter att ha pumpats full av kulor så satt jag bara och gapade. Jag undrade också väldigt länge om jag kunde gjort något annorlunda, om jag hade kunnat vara snabb nog att skjuta ner samtliga av banemännen, men icke. Johns öde var beseglat och det är något jag fortfarande tänker på då och då.

Doms hjältemodiga död i Gears of War 3
Döden har varit ett genomgående tema i den här artikeln som ni nog har märkt vid det här laget. Det blir ju lätt så när karaktärer man tillbringat så många timmar med plötsligt dör på ett eller annat sätt. Även om Doms hjältemodiga slut inte var fullt så chockerande som övriga i den här texten eftersom det till viss del antyddes under spelets gång, så var det ändå också ett sådant tillfälle då jag fick stanna upp, pausa en stund och försöka ta in vad som precis hänt. Det är förstås också en händelse som förstärks av hur otroligt välspelad den sekvensen är från alla inblandade. Marcus Fenix desperata försök att stoppa sin allra bästa vän från att göra det när han inser att han kommer att offra sig själv för att rädda upp en till synes helt omöjlig situation och Dom som beslutsamt skriker åt honom att hoppa. Att alltsammans också skedde till tonerna av Mad World gjorde det ännu mer hjärtskärande, Marcus och Dom hade verkligen en fantastisk bromance.

By the Book-uppdraget i GTA V
Det är egentligen inte så mycket som kan chockera en med GTA längre, det kan hända lite vad som helst men By the Book sticker ändå ut. Det som till en början bara verkar vara ett uppdrag där en potentiell terrorist ska elimineras på uppdrag av FIB-agenten Haines förvandlas snabbt till något annat då de fått falska uppgifter om vart terroristen befinner sig. Haines beordrar då att deras enda informationskälla ska torteras till dess att han avslöjar målets riktiga position. Väl där går det att välja mellan fyra olika metoder att tortera honom med och det är då bara att välja och vraka mellan skendränkning, slå honom med en skiftnyckel, elchocker eller att dra ut ett antal tänder på honom. Trevor sköter förstås själva tortyren och även med GTAs standard så är detta ett ovanligt brutalt uppdrag och det är minst sagt magstarkt. Det gäller också att inte ta tortyren för långt, för då måste han injiceras med en adrenalinspruta. Det är ju utan tvekan ett av de mest minnesvärda uppdragen i serien, men av helt andra anledningar än de flesta andra.

Twisten med Viktor Reznov i Call of Duty: Black Ops
Call of Duty: Black Ops anser jag vara det sista riktigt bra spelet i Activisions långkörare, vilket säger en hel del då det nu är hela 15 år sedan det släpptes. Mulitplayern är så pass bra att vi fortfarande spelar, men inte minst är ju detta den absolut bästa storyn i spelserien. En stor del i det beror ju på den fantastiska twisten med Viktor Reznov i slutet. Under hela kampanjens gång så trodde jag och säkerligen de flesta andra också att Reznov hela tiden var med Mason, men så var det ju alltså inte och när det uppdagas att Reznov dog redan tidigt i spelet under flykten från Vorkuta och att han därefter bara existerat i Masons eget huvud så tappade jag hakan helt. Det är förstås inte en helt originell plot twist och kanske har man sneglat lite grann på exempelvis Fight Club, men dess like har vi inte sett i Call of Duty varken förr eller senare, även om en specifik grej mot slutet av Black Ops 2 är lite överraskande, men på ett helt annat sätt. Då var åtminstone undertecknad lite mer förberedd på att något skulle kunna komma och det var inte alls lika chockerande den gången.

Sarahs död i The Last of Us
Första gången jag spelade The Last of Us så visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Jag visste att jag stod inför något stort men jag kunde aldrig ens ana vidden av det. Det börjar ju så oskyldigt och förrädiskt lugnt med Joel som kommer hem från jobbet sent på kvällen, han fyller år och får en klocka av sin dotter Sarah. Redan där tog jag båda de karaktärerna till mitt hjärta och jag var beredd på att följa i synnerhet Joel baserat på det lilla jag visste på förhand, men jag trodde någonstans också att Sarah skulle finnas med på något hörn. Sedan bryter som bekant helvetet lös och spelet går från 0-100 på bara ett par sekunder. När Joel sedan med en skadad Sarah i famnen står och ber för sina liv inför den soldat de råkar på så tänkte jag hela tiden att Tommy skulle komma och rädda upp det hela, vilket han också gjorde men då var det för sent. Sarah träffades av kulorna och hela sekvensen som sedan följer är så otroligt välspelad och hjärtskärande. Sarah dör och det var första gången någonsin jag grät till ett TV-spel. Då började jag förstå att de kommande timmarna verkligen skulle bli något utöver det vanliga och än idag står sig The Last of Us som det bästa spel jag någonsin spelat. Det spelar heller ingen roll hur många gånger jag spelat The Last of Us vid det här laget, Sarahs död träffar mig lika hårt, varje gång.