Spelögonblicken som raserade vänskapsband

Jag tror att vi alla har dem, kan räkna upp ett antal. Spelen som sabbade vänskap, som byggde upp så mycket okontrollerbart hat och så mycket ilska mellan kompisar att man slutade prata med den där bästisen, ett tag. Eller kanske för evigt. Alla har vi spelat mot vänner och blivit så bedrövligt, förfärligt ilskna att vi sagt saker vi inte menar, slagit sönder prylar vi aldrig borde sabbat och hamnat i situationer rå raseriet gjort livet sämre. Detta är en krönika om dessa tillfällen.

Ett av mina tidigaste (och mest smärtsamma) spelminnen innefattar min barndomskompis Henkes NES och det idag helt bortglömda sportspelet Volleyball. Jag och min vän bodde grannar, gick i samma klass, umgicks såklart hela tiden och spelade ofta TV-spel. Detta var 1985, jag (och Henrik) var nio år gamla. Nyss fyllda. Detta markerar den första gången som jag blev lurad i TV-spelsammanhang. Played. Duped. Förnedrad, av en mycket uppfinningsrik och slug nioårig granne. För Henrik sade att han aldrig hade testat Volleyball tidigare när han plockade fram spelkassetten ur en låda i familjens vardagsrumsbord. Han hade aldrig rört det, enligt egen utsago. Det var hans fyra år äldre storebror som köpt det och spelat med sina kompisar, vilket jag tyckte lät inbjudande, Vi valde varsitt lag (jag valde Frankrike) och dundrade igång.

Henrik ljög för mig. Han sade aldrig sanningen utan raka motsatsen för att roa sig själv då när han fullständigt decimerade mig i den pixelbaserade sportspelet. Serv, retur, volley - smash! Gång, på gång, på gång, på gång. Kadooosch! Smakkaaaasch! Det bara smällde i det enfärgade pixelparkettgolvet och jag minns det som att jag drog in cirka noll poäng, i match efter match efter match. Det bisarra här var också att jag, nio år gammal och tröstlöst naiv som jag var, trodde under hela den första matchen att Henrik bara hade tur, eftersom han faktiskt hade lovat (dyrt och heligt) att han minsann aldrig tidigare hade testat Volleyball.

Det var hans högljudda, gälla gapskratt under match två som fick mig att förstå att jag blivit lurad. Henrik lutade sig bakåt, i sin skräddarställning på vardagsrumsmattan, och skrattade så att han kiknande när jag hunnit bli illröd i ansiktet, svor och skällde likt en bannhund. Det var poängen därefter, som blev avgörande för den paus som vår kompisrelation befann sig i under hela hösten 1986, för det var också då som Henrik smashade sönder mina pixliga fransoser för 17:e gången och sen sade "Jag lovar, jag har bara tur" följt av ännu ett gapskratt. Jag minns hur jag tog hans toppenfräscha NES-handkontroll ur nävarna på honom, stoppade den i min egen mun och bet så hårt i den att Henrik satt som förstenad och bara gapade åt min idioti. Bitmärkena i kontrollen pratar vi om än idag. Snart 40 år senare. Precis som att vi ibland skrattar åt att han slutade prata med mig under tre månader, för att jag bitit stygga märken i hans plastdosa.

Nästa spel att sabba (tillfälligt, dock) vänskapsband var för egen del Street Fighter Alpha 2 Gold. Jag och min barndomskompis Jimpa spelade det likt svettiga dårar. Till Playstation. Vi spelade det varje kväll, under flera timmar, under månader. Jimpa spelade alltid som Ryu, jag körde (och gör fortfarande) enkom med Ken vilket naturligtvis innebar att vi sett till valda favoritkaraktärer - Var så jämna som man kan bli i Street Fighters underbara universum. Jag och Jimpa var dessutom snorjämna sett till rena skillz vilket gjorde att vi vann ungefär varannan match, varannan rond. Det handlade i stort sett alltid om det sista slaget i varje rond. Den som träffade med det - vann. Och så såg det ut, något som ledde till osämja - i slutändan. Vi har efter ett antal månader så inövade på varandras spelstil, favoritattacker och "ismer" att det mer liknande pixelschack än TV-spelsfighting och det började handla mer om att försöka förutspå varandras nästa drag än att blockera eller attackera i stunden. Och det ledde till massa stolthet, massa prestige och den där särskilt ettriga ilskan när förlusterna började raddas upp.

Jag minns specifikt en match som var så snorigt jämn att det nästan var larvigt. En vunnen rond var, en avgörande rond där vi delade ut 50/50-stryk och i slutändan var det jag som vann via ett block break, något som fick min gamle vän att vråla rätt ut. "DRA ÅT HELVETET MED DIG! Åk hem, stick härifrån!" ropade han så det ekade i vardagsrummet vilket jag naturligtvis också gjorde och sen dess, efter denna incident, spelade vi aldrig mer Street Fighter mot varandra.

En annan incident av det här slaget ägde rum under Missil-tiden då jag bodde i Stockholm och tillsammans med tre kollegor snudd-på alltid spelade Quake III Arena på jobbdatorerna efter avrundande arbetspass, oftast runt midnatt - varje natt. Missil-redaktionen präglades av Quake III-posters, spelboxar och en liten hög med pensionerade datormöss som fått smaka på vrede efter penibla förluster i Id Softwares ikoniska arenashooter. Jag minns specifikt en omgång matcher mellan mig, Thomas Wiborg, Mikael Cruseman och Erik Nygren som slutade med att Missil-medarbetaren Erik mosade ned mig i stövelskaften med hjälp av skickligt Railgun-användande och jag, ursinnig och kroniskt överarbetad, klev upp, gick över till hans skrivbord, kopplade loss hans tangentbord och slog sönder det mot skrivbordskanten. Med slag efter slag efter slag efter slag. Erik pratade inte med mig på tre hela dagar men efter att ha fått ett nytt tangentbord av samma märke/modell samt en ursäkt, var läget lugnare, igen.

En annan personlig raseriklassiker inträffade 2002, mellan mig och min gode barndomskamrat JB. Så gott som varje kväll i närmare två år samlades jag, hans lillebror Lars och gemensamma kompisen Ville hemma hos JB för att på hans 32"-Panasonic spelade Halo (multiplayer) i split-screen. Vi körde ofta enbart Magnum/Shotgun som vapen och banorna Hang' em High, Battle Creek och Rat Race. Om och om och om igen. Inte sällan tre timmar per kväll, utan egentliga pauser. Att beskriva oss som besatta vore därmed en underdrift snarare än något annat och jag och JB vann cirka hälften av matcherna, vardera. Det växte fram en smått sanslös Halo-rivalitet, med andra ord, vilket ofta resulterade i glåpord, mordhot och ilska. Jag var under den här tiden konstant sönderstressad eftersom vi nyligen lanserat Gamereactor vilket innebar 12-14 timmar långa arbetsdagar sju dagar i veckan för egen del, och Halo-kvällarna fungerande som en ventil, för min del. Stressventil. Åtminstone initialt. Det tog såklart inte jättelång tid innan de började öka på min stress eftersom jag under dagarna ofta funderade på hur jag skulle spela samma kväll, för att vinna.

Efter ett års spelande var både jag och JB inte sällan förbannade redan innan vi började spela. Vilket såhär i efterhand naturligtvis var helt ett sjukt beteende, men så var det. Vi stålsatte oss båda inför kommande holmgång och spelade med en sån koncentration att svettpärlorna ofta trängde sig fram och täckte båda våra pannor. En specifik kväll minns jag att vi spelade "Snipers Only" och jag lyckades knipa vinsten med en kill genom att knäppa JB i skallen på det mest iskalla av vis. Jag ställde mig sen upp för att utföra en sådär lagom äcklig segerdans varpå den gode JB störtade upp, rev tag i ett nummer av vår lokala dagstidning och slet den i så pass små bitar att det såg ut som konfetti. Under tiden fortsatte jag att dansa men hade nu tagit mig upp i soffan, varpå JB slängde de sista bitarna av den stackars tidningen på golvet, klampade iväg ut mot sin egen hall, ut i trapphuset och ut i den snorkalla vintern enbart i strumplästen. Där stod han, och gnisslade tänder - utan skor och utan ytterkläder och "straffade sig själv" efter förlusten. Hans ilska gick den här gången mer ut över honom själv, med andra ord, än på mig, men att det var kyligt mellan oss den kommande veckan var heller ingen överdrift.

Vilka spelögonblick raserade vänskap mellan dig och dina vänner?