Jag är en väldigt lugn person överlag, men det vore förstås direkt felaktigt att påstå att jag alltid är lugn som en zenbuddhistisk munk hela tiden. Min stubin må vara lång, men den sitter fast i en dynamitgubbe och om något kan få fart och fjutt på den så är det i synnerhet spel och sport, där har vi onekligen min akilleshäl när det kommer till ilska. Visst har jag med åldern blivit lugnare även på den fronten, lite som en medelålders kastrerad hanhund och med en 3,5-åring hemma som numera härmar det mesta man säger så gäller det ju förstås också att inte slänga ur sig vad som helst. Åtminstone inte så länge han är vaken och suger åt sig som en kraftigt uttorkad svamp.
De senaste åren har det varit tämligen fredligt dock när alla vi grabbar möts några gånger i veckan för att spela tillsammans. Till stor del på att vi alla har lugnat ner oss med åren men det beror förstås delvis på valen av spel, också. Det är väldigt svårt att provocera och och ställa till det för varandra medvetet i spel som Golf with Your Friends och Lonely Mountains: Snow Riders. Där blir man snarare istället arg på spelen av olika anledningar, men på varandra? Nej, såvida ingen är lite för överlägsen och har lite för mycket tur.
Ett undantag finns dock, vi spelar också ganska frekvent gamla goda Call of Duty: Black Ops och vårt favoritläge är Gun Game. Om någon inte vet så börjar man då varje omgång med en enkel pistol och för varje kill så får man ett nytt, bättre vapen till dess att man står med den slutgiltiga kastkniven. Ett enkelt och roligt upplägg, men här finns möjligheten att driva samtliga till vansinne ifall man råkar vara på det humöret. Blir du dödad med kniven så blir du nämligen degraderad till föregående vapen och det är förstås frustrerande i sig, men det finns i synnerhet en av mina vänner som ofta sätter det i system att degradera oss alla så mycket som det är fysiskt möjligt under en omgång.
Extra jobbigt är detta när man befinner sig på sista vapnet, eller andra vapnet och så kommer Axel och knivar en bakifrån hånskrattandes. Till saken hör också att jag är klart sämst i gänget på Call of Duty överlag, det är extremt sällan jag vinner en sådan här match. En gång stod jag där med kastknivarna och hade fått span på en obevakad rygg och precis när jag skulle hiva iväg den vinnande kniven så blev skärmen röd och det fruktade ordet "demoted" lyste som en inoljad hundpitt i månskenet. Vem som var den skyldige? Axel förstås, och som som det inte vore nog så fick jag även spawna precis framför honom därefter varpå han knivade mig ytterligare en gång. Kort därefter var matchen avgjord och som ni säkert förstår så var det inte jag som vann den gången heller, där och då ville jag strypa Axel med mina vid det laget genomsvettiga kalsonger. Till saken hör ju att Axel är väldigt, väldigt duktig på spel överlag, men ibland väljer han helt enkelt den våldsamma vägen av oklar anledning, kanske av tristess.
På denna banan och många fler har Axel retat gallfeber på oss många gånger.
Jag är som sagt inte särskilt bra på Call of Duty, något jag däremot är bra på är NHL och FIFA (numera EA FC) och det är något som gjort att samtliga antagligen har velat strypa mig med istället. Inte minst den gången då Isac kände sig kaxig och tänkte att han nog kunde ta mig, varpå jag förstås tände till och förnedrade honom fullständigt. Jag gav honom inte en millimeter, tacklade honom besinningslöst vid varenda läge som gavs och när den feta damen slutligen sjöng så hade jag vunnit med 16-0. Han sa inte mycket utan suckade mest uppgivet och gick sedan hem den kvällen med svansen så långt mellan benen att den nog mest troligt satt fast i stjärtskåran. Det förstörde inte vår långa fina vänskap som tur var även om han nog kokade inombords där och då och antagligen spanade efter lämpliga tillhyggen, men han har aldrig mer velat möta mig på NHL så jag ärrade honom mest troligt för livet där och då när tävlingsdemonen tog över min kropp fullkomligt.
Jag gav Isac så otroligt mycket stryk att han aldrig mer velat möta mig i något NHL-spel. Det har nu gått nästan tio år sedan förnedringen ägde rum.
Även min bror har många gånger fått smaka på mina uppenbara färdigheter i NHL, ibland tvålar han till mig dock det ska erkännas. Men i de allra flesta fall slutar det med förlust för honom och ett par matcher av torsk klarar hans psyke i regel av, men när jag demolerar honom för sjätte eller sjunde gången på rad och gör mål på allt då märks det att hans irritation bara stiger och stiger. Det mest minnesvärda är antagligen när jag efter att ha spöat honom i ett antal matcher plötsligt låg lika med en minut kvar av den tredje perioden. Brorsan fick då ordentlig vittring och började pressa tillbaka mig stenhårt, matandes skott mot min heroiskt kämpande målvakt. När jag väl fick tag i pucken var planen bara att dumpa ner den i hans zon och få till en tekning, samt få in lite fräscha spelare till matchens sista skälvande sekunder. Men när min fullkomligt slutkörda forward körde över offensiv blålinje så skickade jag ner en slumppuck på mål, en vanligtvis enkel räddning även för de notoriskt ojämna målvakterna i spelet. Det som istället hände var att pucken tog på hans försvarares klubba som gick av varav pucken ändrade riktning och gled retsamt in i mål mellan benen på den helt ställda målvakten som försökte rädda situationen med att kasta sig på rygg, men det var redan försent.
Då fick min bror nog, hans ögon stod som råttpittar, han svor en lång ramsa som ej kan återberättas, stängde av konsolen innan slutsignalen ens hann ljuda, tog sin handkontroll, visade mig ilsket sitt allra finaste finger och marscherade därefter raka vägen hem. Han lugnade därefter ner sig ganska snabbt, men jag fick ett SMS på kvällen där han betonade att det inte är rimligt att ha sådan sanslös, jävla tur hela tiden. Jag svarade kort att det inte var tur utan ren och skär skicklighet, något som han besvarade med en emoji med det där fina fingret jag fick tidigare under dagen i det verkliga livet. Vi har sedan dess spelat oändligt många fler matcher i NHL, men där och då var det nog nära att det aldrig hade blivit fler holmgångar oss emellan.
Idrott kan vara så grymt ibland, det fick min bror erfara och jag fick därefter se hans allra fulaste finger.