LIVE
HQ
logo hd live | Final Fantasy XIV
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Gamereactor
      artiklar

      Spelstad Tokyo

      Trettio miljoner människor, tretusenfemhundra arkadhallar och tjugotusen ton förbrukade engångsätpinnar per dag. David gör ett försök att summera den japanska huvudstaden

      Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

      * Obligatoriskt att fylla i
      HQ

      Jäkla Coppola. Ja, alltså Lost in Translation är en otroligt bra film, en av mina absoluta favoriter, men den fick också var och varannan person att adoptera Tokyo som sitt absoluta "favoriiiiiitställe" på hela denna guds gröna jord. Vare sig de har varit där eller inte. Inte för att jag gör några personliga anspråk på staden, det är svårt att göra när det bor fler människor där än i hela Skandinavien. Men för mig själv, i smyg när ingen hör, har jag ändå tänkt på den lite som min egen.

      Därav följer inte att jag alltid har tyckt om Tokyo, tvärtom. När jag kom tillbaka därifrån förra gången var jag så utled att jag kunde spy. Det var hösten 2004, jag hade pluggat där i ett år och var less på såväl japanska, japaner som allt tillhörande japanskt. Säkert hade det lika mycket att göra med mitt miserabla kärleksliv och påfrestande ambition att hitta någon form av identitet som halvt svensk, halvt japan, men ändå. När någon glatt ovetande japanofil på KTH skulle dela med sig av sina fantastiska reseminnen därifrån var jag nära att gå till handgripligheter för att tysta svadan, så illa var det. Hur kommer det sig då att jag sitter här, knappa två år senare, en hyfsat tidig förmiddag på tunnelbanans Tohoku-linje på väg in mot just samma stad? Och hur kommer det sig att lika trött och irriterad som jag var på Tokyo då, lika barnsligt uppspelt är jag nu? Jag vet faktiskt inte.

      Spelstad Tokyo

      En förklaring skulle kunna vara att jag mognat som person och lagt mina turbulenta minnen bakom mig. En annan, minst lika trolig förklaring är att det helt enkelt är svårt att hysa något långvarigt hat mot den stad som - med rätta - pekas ut som den moderna världens populärkulturella epicentrum. Tokyo är helt enkelt för kul för att tyckas illa om. Hursomhelst, det är dags att stiga av och mina funderingar får vänta till senare. Hinner lägga märke till att de har byggt om stationen på min promenad mot utången.

      Detta är en annons:

      Fram till nu har min tvåveckors vistelse här upptagits av kameraletande och blöta "hisashiburi"-träffar tillsammans med avlägsna vänner. Och imorgon drar Tokyo Game Show igång med allt vad det innebär. Men just idag kan jag hitta på precis vad jag vill. Spärrautomaten suger in min biljett med ett mekaniskt "wzzzip!", jag kliver ut på gatan och dagen tar sin början.

      Akihabara
      I Tokyos östra del, ungefär en halvtimme från Shibuya respektive Shinjuku med Yamanote-linjen, ligger Akihabara. Från början känd som något av elektronikbutikernas mecka, numera ett klotter av små skumma bodar som säljer blinkande lampor, sladdar, kretsar, och annat som får hjärtat att bulta på världens alla hobbyingenjörer. I jämnhöjd med spärrarna blir jag överfallen av en tjej utklädd till en bisarr blandning av skolflicka och fransk husa. Hon sticker ett papper i handen på mig som visar vägen till ett av stadsdelens alla Maid Cafe: fik där hela den kvinnliga personalen går omkring i uniformer.

      De använder även extremt artig japanska, som kund blir du tilltalad "goshujinsama"- en ordform som användes av underlägsna samurajhustrur för sisådär fyrahundra år sedan och i direkt översättning blir något i stil med "min högst vördade herre och mästare". Nåja, different strokes for different folks, tänker jag och stoppar lappen i fickan. Mer på grund av att det inte finns någon papperskorg i närheten än för att jag hyser några planer på att gå dit.

      Nej, för min första anhalt är inget fik. Faktum är att jag inte vet riktigt vad min första anhalt är, eller rättare sagt, var min första anhalt är. Jag ger mig in gyttret bland turistskrikande elektronikstånd och porrbutiker, ivrigt påhejad av megafonförsedda försäljare som hävdar att "uwii spiiiiku iiinngurisch" i affärerna jag passerar. Den vägbeskrivningen som jag fått är minst sagt luddig och septemberhettan har redan lagt sig över gatorna. Trettio grader i skuggan och en deodoranttestande luftfuktighet . Jag hoppas att jag inte ser lika svettig ut som jag känner mig och stretar vidare.

      Detta är en annons:

      Vänder hörn och hittar en affär som säljer kompletta ekolod för bara 120 kronor. Tack, men nej tack. Nästa hörn, känner fukten krypa längs ryggtavlan. Hittar en affär som säljer byggsatser för dig som vill knåpa ihop din egen miniräknare. Kul, men fel. Runt ytterligare ett hörn, känner t-shirten bli allt våtare av svett. Skulle det inte ligga här någonstans? Tittar upp och stirrar rätt in i en hiskeligt ful, brun fasad. För den oinvigda, eller icke katakana-läskunniga bara ännu en av många hiskligt fula, bruna fasader i Tokyo, men ack vad skenet kan bedra. För här innanför, precis som den Nes-pumpande stereon på andra våningen så pillimariskt antyder, lurar den mytomspunna retroaffären med stort R och våta drömmen för världens alla spelare med någon form av historiskt intresse: Super Potatoe.

      Super Potatoe
      Det skulle vara lätt att skriva att något pretentiöst om att "jag baxnar" i dörren. Fast det gör jag inte. Att komma in i Super Potatoe är nämligen inte som att komma in i "världens bästa spelbutik" utan snarare som att bli insläppt i någons vardagsrum. Ett väldigt välsorterat vardagsrum med väldigt mycket hyllor och lysrör i, men ändå. Det står en tjej och en kille bakom disken, knappt synliga bakom en massa Game & Watch-nyckelringar samt ett stort skåp där man kan köpa nya styrkors eller knappar till sin Super Nintendo-kontroll. I många japanska affärer blir de helarga om man fotar, så jag närmar mig lite försiktigt, räcker fram Loco Roco-numret av Gamereactor och frågar diskret om jag får ta lite bilder å tidningens vägnar. De bara skrattar och svarar att jag får ta precis så många bilder jag vill.

      Spelstad Tokyo

      Jag börjar längs den vänstra väggen vid ingången. Den upptas av bokhyllor proppfyllda med de senaste tjugofem årens konsolhistoria. Båda två varianterna av den japanska Famicom finns att få för en spottstyver medan den västerländska Nes är lite dyrare. Sega finns representerade med allt från Mark III via både Mega Drive I och II, Mega CD, 32X till alla olika varianter av Saturn. Vill du lägga vantarna på en Dreamcast gör du det för 350 kronor. En Famicom Disk System går för 400 kronor. Längre bort lurar svunna storheter som MSX och Odyssey tillsammans med en bortglömd Dino Crisis 3-utgåva av Xbox.

      Spelstad Tokyo

      Butiken är indelad i två våningar på cirka fyrtio kvadratmeter var. I taket hänger en mängd ljusrör i olika nyanser som bråkar med kamerans vitbalans och sprider ett distinkt omysigt sken. Smala gångar leder mellan hyllor packade med åtskilliga livstidsförbrukningar av spel, allt noga sorterat i konsol- och bokstavsordning. Beroende på vad du är ute efter får du pynta allt från 50 till 690 000 yen. 50 yen är tre kronor, hur mycket 690 000 yen är vågar jag inte ens tänka på. Stereon i fönstret spelar igenom hela Metroid-soundtracket och har för tillfället kört fast i något av Hip Tanakas mer entoniga alster. Jag undrar lite diskret vad affärsägarna runtomkring tycker om att få åttabitsmusik basunerad ut över gatan tio timmar om dygnet, men de verkar inte klaga.

      Än så länge är det tidig tisdag förmiddag, så det är mest jag, en japansk tjej och några stora, svettluktande amerikaner här. Det är lustigt, tänker jag, nästan alla icke-japaner i Japan luktar armsvett. Det är ju inte så att hela västvärldens befolkning går och luktar svett hemma så varför de börjar göra det här vet jag inte. Tittar ner och ser i vilket skick min egen t-shirt befinner sig. Drabbas av en otäck misstanke och smiter in bakom en hylla Mega Drive-spel. Kontrollsniffar lite. Den verkar ha klarat sig hyfsat oskadd genom golgatavandringen. Tur det. Smiter ut igen.

      Virtual Boy
      Mitt emot disken står en alldeles autentisk demostation av Virtual Boy, komplett med reklamtexter på utsidan och valbara spel. Jag lyckades faktiskt tjata mig till ett Virtual Boy av pappa sommaren 1995, kom hem med Mario Tennis samt en urusel Star Wing-kopia och var övertygad om att alla skulle tycka jag var coolast i hela världen. Det gjorde de inte och bitter sålde jag av apparaten till Nordic Games några månader senare. Väl utkommen från t-shirtinspektionen ser jag att den japanska tjejen lämnar ifrån sig demostationen och jag skyndar mig fram. Väljer Wario Land 2 och kör igång. Fem minuter senare står jag ute på gatan, sippandes på en Fanta Grape och försöker fåfängt få huvudet att sluta snurra.

      Efter att ha återhämtat mig från min rödsvarta orgie beger jag mig upp till den övre våningen. Och den här gången kan jag faktiskt ärligt säga att jag baxnar. Oansenligt inpackad i plast står nämligen ett kit med Nintendo 64 Disk Drive och Mario Artist-spelen vid dörren. För mig som följde alla turer kring den olycksdrabbade påbyggnaden med en fjortonårings fulla hängivelse då det begav sig, känns det smått ofattbart att äntligen se tingesten i verkligheten. Jag blir helt till mig och börjar vända och vrida på förpackningen samtidigt som jag uppspelt mumlar för mig själv att "det här är ju helt fantastiskt, helt otroligt". Om inte Mario Artist-spelen var så bottenlöst usla hade jag nog slagit till där och då. Nu känns 55 000 yen lite väl saftigt för att bygga luddiga gubbar Polygon Maker och min plånbok kommer undan med blotta förskräckelsen.

      Dyrbar kaka
      Hyllorna här domineras av mer eller mindre bortglömda tillbehör och bärbara spel. Här finns även en diger samling spelsoundtracks som ironiskt kostar mycket mer än originalspelen de är hämtade ifrån. Det jag verkligen har gett mig katten på att köpa, Treasures Sin and Punishment till Nintendo 64, finns dock inte inne för dagen. Jag tröstköper en nyckelring med Octopus, kastar några sista längtansfulla blickar på 64 DD:n och så tar jag mig ner igen. Innan jag går måste jag dock fråga tjejen i kassan; vad är det egentligen som är så speciellt med det inglasade 498 000 yen-exemplaret av Yoshi's Cookie? Tyvärr räcker mina japanskakunskaper inte riktigt till för att förstå vad hon svarar. Det är något med en ugnstillverkare och någon form av värdekupong. Antingen är det så att det där är en specialutgåva av spelet som bara kunde fås genom att köpa en ugn och sedan lösa in den medföljande värdekupongen. Eller så är det inte själva spelet som är värt massa pengar, utan värdekupongen i förpackningen som kan lösas in mot en ugn. Eller så driver hon med mig.

      Spelstad Tokyo

      Matsuya
      Hursomhelst är det dags att dra vidare. Nära tre timmar i retrohimmelen har satt sina spår och jag sätter kursen mot Matsuya, det billigaste av Japans alla billiga mathak. Här köper man en biljett i en automat, lämnar fram den till personalen och slår sig ned vid en slags bardisk som löper genom hela lokalen. Tjejen som tar emot min biljett skriker upp beställningen till en kille som slevar upp en portion och efter 25 sekunder har jag maten serverad. Paradnumret här är gyudon, i princip en stor skål ris med strimlat kött i marinad. Runt 2004 genomgick Japan en kris när galna ko-sjukan tvingade kedjorna att byta från nötkött till fläskkött. De sista dagarna originalgyudon serverades var det långa köer utanför restaurangerna och panelprogram i TV bjöd in kockar som diskuterade de exakta kulinariska skillnaderna mellan de två köttyperna och på vilket sätt såsen var tvungen att modifieras för att passa det nya fläskköttet. Nåja, oavsett fläsk eller nöt är maten både snabbt, billig och faktiskt riktigt god. Donken kan högaktningsfullt ta och slänga sig i väggen.

      Spel i butiker
      Tjugo kronor och tio minuter senare har jag intagit en riklig mängd strimlat kött och ris och är redo att bege mig vidare. I jakt på ett billigt exemplar av Osu! Tatakae! Ouendan till Nintendo DS jagar jag in och ut ur Akihabaras övriga spelbutiker. De flesta är extremt små, med en trång gång från gatan in till ett litet rum innanför. I gengäld är de ofta fem, sex våningar höga. Capcoms stortitel Lost Planet till Xbox 360 rullar på obemärkt i ett hörn medan det nya Rythm Game till Game Boy Advance spelas flitigt på en Gamecube med Game Boy Player. Det är nästan så att man hör Microsofts Japanansvariga snyfta. Nintendo DS Lite är för övrigt helt utsåld överallt. Det spelar ingen roll om det är en stor kedja eller en liten obskyr butik, det är helt och totalt omöjligt att få tag på den lilla krabaten. De flesta butiker tar inte ens emot förhandsbokningar utan går helt sonika ut på gatan med en skylt och ropar när de får in några exemplar.

      Porr i butiker
      I övrigt är spelbutikerna i Akihabara uppbyggda kring en gemensam struktur: två våningar nytt, två våningar begagnat och så två våningar grov tecknad porr där emellan. Onekligen verkar det som att det ligger något i den japanska uppfattningen att det mest är tekniknördar och otakus som hänger här. Det i sin tur förklarar varför alla tittar väldigt konstigt på mig i min nya blå tröja med texten Akiba Sensei. Det blir typ "Akihabaralärare" eller "Akihabaramästare". Jag hade i princip lika gärna kunnat gå omkring med en skylt med "jag älskar tecknad porr" får jag reda på senare av pappa.

      Maid Cafe, Ouendan
      Till slut får jag tag på Ouendan och funderar på att dra mig tillbaka till ett fik. Tar upp den skrynkliga lappen jag fick vid stationen och börjar leta mig fram. Det har börjat regna och trottoaren förvandlas till ett hav av uppfällbara paraplyer. Själv har jag inte anammat vanan och får lägga på ett kål för att inte bli plaskvåt. Butiksägare skyndar ut på trottoaren för att täcka över sina varor. En försäljare ägnar lång tid åt att plasta in en trave CD-R-skivor på rea, medan Xbox 360-demomaskinen anses vara mer vattentålig. Hittar en affär som har begagnade Nintendo DS Lite inne. De kostar mer än en ny PSP.

      Väl utanför Maid caféet ifråga sviktar min beslutsamhet. Tjejen utanför gör visserligen sitt bästa för att se söt och hurtig ut trots regnet som öser ned, men själva lokalen ser ungefär lika inbjudande ut som haket jag åt lunch på och det kostar 1800 yen att ta sig in. Det i kombination med den massiva och ofrivilliga dosen mangaporr precis innan gör att jag lämnar de franska husorna därhän och istället smiter in på Starbucks-kopian bredvid. Sörplandes på en skum islatte med söta gelékulor pustar jag ut, laddar över bilder från kameran till datorn och passar på att pröva tillvaron som uniformsklädd hejarklack på DS. Prövar även min likaledes nyinköpta utdragbara stylus i stenhård kromfinish, riktigt läcker. Knappt hinner jag brista ut i ett "pimp my Lite!" förrän latten är uppdrucken skymningen har lagt sig över gatorna. Dags att dra vidare.

      Yamanote
      Yamanotelinjen går som en cirkel runt centrala Tokyo och passerar i princip alla viktiga stationer. Det måste vara en av världens hårdast trafikerade tåglinjer med fullpackade avgångar varannan minut, och ändå lyckas den både hålla tiderna och dessutom stanna så exakt vid plattformen att dörrarna öppnas precis där de ska, alltid. Enligt min japanska kompis Yuri kräver järnvägsbolaget den kvarlevande familjen på omkostnaderna ifall en anhörig kastar sig framför tåget. Kanhända är det en bidragande orsak till punktligheten.

      Spelstad Tokyo

      För att vara rusningsdags är det förhållandevis luftigt i vagnen och jag får en sittplats utan problem. Ovanför varje dörrpar sitter två skärmar som omväxlande visar linjens sträckning och reklam för musikaler. Reklamen påpekar entutiastiskt att Mama Mia inte bara spelas i Tokyo utan även i "London!", "New York!", "Australia!" och "Utrecht!". Jag sluter ögonen och låter tåget vagga mig till sömns. Med en hel dag av neonljus och skrikljud bakom mig och en hel kväll fylld av samma vara i antågande känns det som en vettig investering att snusa bort tågresans trettio minuter.

      Shibuya
      Kliver av vid Shibuya. Den svarthövdade strömmen rör sig nedåt utgången och jag följer med. Att Shibuya by night träffar dig som ett slag i magen kan låta som en överdrift. Men det är det inte. Jag har pendlat hit dagligen i ett års tid och kommit ut från exakt den här utgången fler gånger än jag kan räkna, men... det spelar ingen roll. Hachiko, den här gigantiska jättekorsningen komplett med neonbelysta husfasader, tre jättelika TV-skärmar och fotbollsplansstora övergångsställe är ändå en syn som tar andan ur mig, fortfarande. Speciellt nu på kvällen då ljusskyltarna lyser upp såväl natthimmel ovanför som folkhav nedanför. Jag får precis samma härliga "ooojävvlar vad häftigt"-känsla som mitt tolvåriga jag fick på precis samma ställe för nära ett decennium sedan. Och även om Sofia Coppola mer eller mindre tagit copyright på aktiviteten, finns det få saker som är så mäktiga som att vänta in en grön gubbe vid sjuvägskorsningen för att sedan låta sig svepas med av massan och försvinna ut i folkhavet.

      Glassarkadhall
      En rejäl näve 100 yen-mynt klirrar i plånboken och påminner mig om vart jag är på väg. Med en kraftansträngning sliter jag mig från stadsromantiserandet och styr mina steg mot områdets arkadhallar. I princip kan man dela in dem i två läger; de glassiga och de sunkiga. Min första anhalt är en av de glassiga, Sega World. Utanpå är den futuristiskt svart och ilsket röd. Inuti är den mörk, högljudd och begåvad med strikt fotoförbud. Något som den snorkiga managern upplyser mig om redan i entrén.

      Jag går omkring, kollar in alla spel och smygfotar så många japaner jag bara kan. Sjuttio procent har kostym och åttiofem procent röker. Jag försöker mig på House of the Dead 4 och dör efter trettio sekunder, som vanligt. Känns inte speciellt värt 200 yen, som vanligt. Enda gången jag lyckats ta mig någon vart i något House of the Dead var under en riktigt katastrofal date med en japansk tjej när jag pluggade här. Efter en middagskonversation som självdog redan innan maten kommit in och veckostängda klubbar fanns det inget annat alternativ än att dra till den lokala arkadhallen. Hon visade sig i alla fall vara en riktig virtuos på House of the Dead 3 och pumpade zombies fulla med bly snabbare än jag hann säga att jag nog tänkte ta sista tåget hem.

      I övrigt har stora nätverksliknande spel tagit över mycket av arkadhallarna, jättelika monstermaskiner med plats för åtta personer och uppåt. Varje spelare har sin egen skärm, ofta tryckkänslig, och utöver det finns det en stor skärm där framme som åskådare kan följa spelomgången på. Det finns allt från hästkapplöpning och fotboll till robotkrigande i Gundam-universumet och World of Warcraft-liknande fantasyäventyr. Men inte nog med att du ska pytsa i 15 kronor för varje spelomgång, för att överhuvudtaget kunna spela gäller det att du har byggt upp en rejäl kortlek med vapen, hjältar och föremål a'la Magic the Gathering. Mumma för speltillverkarna, men ingenting man ger sig in på i en handvändning. När jag försöker knäppa en bild på hästkapplöpningsspelet får managern spel och jag går därifrån.

      Kvällsgator
      Ute har kvällshysterin slagit sina klor om stadsbilden. Fnittrande tjejgäng i uppdragna skoluniformskjolar kryssar mellan blonderade karaokeklubbsinkastare, klungor med kostymnissar raglar från en izakaya på väg till en annan och de stora svarta hip hop-killarna som alltid hänger på hörnet vid Mcdonalds försöker få med några små vita indietjejer till Suntory Shot Bar. Jag flyter fram i myllret längs gågatan Center Gai och stannar framför en liten, oansenlig röd skylt som blinkar "GAME". Här döljer sig nämligen, inklämd mellan ett Purikura-ställe och en massagesalong, Shibuyas kanske allra mest nedångna, sunkiga och högljudda arkadhall. Självklart är den också bäst. En resa igenom dess fem våningar är som en enda lång rök- och oväsensfylld tour de force i japansk arkadkultur. Att de flesta spelen inte kostar mer än 50 yen per omgång gör inte saken sämre.

      Spelstad Tokyo

      Sunkarkadhall
      Jag tar trapporna ner och börjar i källaren. Fastnar framför en kille som lirar någon form av vertikalscrollande rymdaction; det är som att stirra rätt in i ett latent epilepsianfall. Bredvid honom sitter en man och spelar Street Fighter III: 3rd Strike samtidigt som han skriver textmeddelanden på mobilen. Ljudnivån är precis så olidligt hög som den borde vara när trettiotalet spel hela tiden strävar efter att överösta varandra. Det är som att vara konstant insvept i en kakafoni av svärdsklirr, syntmattor, dödskrik och explosioner. Öronbedövande är ordet. Jag stretar mig upp, våning för våning, genre för genre ända upp till femte våningen. För där, allra längst uppe, på precis samma ställe som för två år sedan står Namcos klarröda plastschabrak kvar. Min personliga arkadfavorit framför alla andra och med stor sannorlikhet världens, genom tiderna bästa pistol-shoot'em up: Time Crisis II. Jo, jag vet att det är gammalt och att grafiken ser ut som duplo, men enligt mig finns det inget spel i genren som ens kommit i närheten efteråt. I min glans dagar brukade jag alltid köra en omgång på väg hem från skolan och tog mig igenom hela spelet på ett 50-yensmynt. Den här gången behöver jag flera.

      Avslut
      Omgången är över på femton minuter, men känslan av att få skriva in sitt namn i poänglistan sitter kvar hela vägen ned för trapporna. Klockan är inte mer än elva, men dagen har varit lång och jag är helt slutkörd i såväl huvud som fötter. Tokyo Game Show drar igång om bara någon dag och jag behöver få lite sömn innan dess. När jag kommer tillbaka till stationen stannar jag upp och står några minuter i folkvimlet. Vad är det då som lockar med Tokyo? Hur kan en stad gå från sömnig fiskeby till hela världens populturella kelgris på knappa två mansåldrar? Var någonstans ligger hemligheten? Först försöker jag vara rationell och rabblar upp en lång rad argument. Sedan blir jag poetisk och svävar ut i långa, smäktande haranger. Dock, inget av tillvägagångssätten erbjuder något egentligt svar på frågan. Under en ljummen septemberhimmel flimrar trettio miljoner ansikten förbi i skenet från trehundra miljoner watt inom loppet av tre sekunder. Hur sammanfattar man det? Det går kanske inte.

      Spelstad Tokyo

      Fiskar upp Game & Watch-nyckelringen från Super Potatoe ur fickan och trär på den på nyckelknippan. Kanhända ett klent substitut för en slutsats, men det får duga. Så vänder jag på klacken och ansluter mig till den buffande folkströmmen. Här ska spelas Ouendan hela tågresan hem.

      Spelstad Tokyo
      Spelstad Tokyo
      Spelstad Tokyo
      Spelstad Tokyo
      Spelstad Tokyo
      Spelstad Tokyo
      Spelstad Tokyo
      Spelstad Tokyo
      Spelstad Tokyo
      Spelstad Tokyo


      Loading next content