Det finns såklart hur många listor som helst här på siten som handlar om spelkaraktärer som vi älskar av olika anledningar. Vi har korat dem alla, i 17 års tid, och kommer såklart att fortsätta hylla spelfigurer som vi kan knyta an till, som vi växer tillsammans med under äventyrens gång och som berör oss på ett djupare plan. Men i samma andetag finns det naturligtvis gott om spelkaraktärer genom historien som vi genuint avskyr, som vi skulle vilja utplåna från Jordens yta och aldrig någonsin behöva se igen. Denna lista är dedikerad till dessa.
Navi (The Legend of Zelda: Ocarina of Time)
Även fast Ocarina of Time står sig som ett av de bästa spelen genom alla tänkbara tider, innehöll det samtidigt den kanske störigaste hjälpredan vi någonsin stött på. Älvan Navi tjatade så förbannat mycket under det 30 timmar långa äventyret att jag minns tydligt hur jag under långa partier skruvade ned volymen på TV:n till noll. Bara för att slippa tvingas jämnfotahoppa sönder min Nintendo 64. "Hey hey listen! Hey watch out! Hey listen! Listen listen! Hey watch out! Hey watch out! Listen listen! I'm sorry I can't help you Link! I don't know what his weakness is Link! I have no idea how to kill him Link!" Okej, okej. Men försvinn då - flyg iväg. Kom aldrig mer tillbaka, är du snäll.
Tom Nook (Animal Crossing)
Det var redaktör Mäki som för många långa år sedan fick in mig på Gamecube-versionen av Nintendos eget The Sims och det dröjde inte särskilt länge innan jag lärde mig känna stor och passionerat stark avsky för en viss Tom Nook. Visst, spelets grundsystem kanske mådde bra av en slags allvetande vaktmästare som bestämde, beslutade och reglerade min dumhet, men hela grejen med att odla drösvis med frukt och grönt bara för att kunna betala denna äckliga, golfväst-dressade björn - gjorde mig helt vansinnig. Helst av allt minns jag hur jag önskade att han gick att mörda i spelet.
Catalyst (Mass Effect 3)
Hur mycket vi än ogillade den blöjiga cyberninjan Kai Leng var det den anonyma hoodie-bärande knatten som förargade oss allra mest. Inte nog med att denna forcerade snorvalp uppenbarade sig i Shepards drömmar i ett ynkligt och misslyckat försök att traumatisera våra Shepard-karaktärer; skitungen stod också i centrum för ett av spelvärldens största besvikelser någonsin, som i spelets allra sista minuter - i form av den artificiella intelligensen Catalyst - sabbade Mass Effects mystik och historia i grunden med sin svamliga och inkonsekventa logik. Våra hjässor bultar av ilska och våra hjärtan dryper av sorg när vi tänker på denna odrägliga lilla puttefnask och hur denna parvel för evigt förminskade Shepards storslagna resa...
Frank Tenpenny (Grand Theft Auto: San Andreas)
Rockstars bästsäljande superserie har ju såklart huserat både en och annan avskyvärd karaktär genom åren men ingen vi kan komma på har äcklat oss lika effektivt som poliskonstapel Frank Tenpenny i GTA: San Andreas. För han var en rekorderligt ondskefull, vidrig man. En polis så korrumperad och falsk att han gick utanpå det mesta. En polis som aldrig hade några problem med att avrätta sina egna kollegor för sin egen vinnings skull.
Raiden (Metal Gear Solid 2)
Det var ju såklart ett högst medvetet drag från Hideo Kojima, att låta Snake "dö" i början av Metal Gear Solid 2 och låta hans raka motsats, Raiden, ta över. Men det spelade lite och ingen roll att hatet var avsiktligt, för det visste för egen del ändå inga gränser. Raiden var hopplöst velig, feg och hemsk och jag kan fortfarande känna avsmak när jag tänker på hans tramsiga framfart genom detta spionäventyr. Visst blev det mycket bättre sen i Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, men det var då redan för sent.
Lydia (The Elder Scrolls V: Skyrim)
Det finns väldigt få spelkaraktärer genom historien som retat mig mer än "hjälpredan" Lydia som för egen del förpestade stora delar av Bethesdas unisont hyllade rollspelsepos. För det enda jag ville göra i det spelet var att stjäla hästar medan det enda Lydia ville göra var att gnälla och fälla sarkastiskt näbbiga kommentarer som alla avslöjade hur missnöjd hon var med sitt liv.
Amy Rose (Sonic the Hedgehog)
Alltså... Hon ville ju inget något illa, hon var/är ljusrosa och gullig med sin enorma hammare men det finns något framstressat, meningslöst med Shittyfriend-karaktären Amy som fått spelare över hela världen att hata henne, okontrollerat.
Jason Mars (Heavy Rain)
Att porträttera barn i spel kan inte vara lätt och vi här på redaktionen är förhållandevis säkra på att David Cage och hans Quantic Dream-team gjorde sitt yttersta för att fylla Heavy Rain-ungen Jason Mars med trovärdig mänsklighet. De misslyckades dock, fatalt. För denna tioåring betedde sig som en treåring under spelets inledning, vägrade lyssna på sin fars kommandon och uppförde sig på ett sätt som gjorde att hans chockerande död inte alls hade den dramatiska effekt som vi utgår ifrån att Cage fiskade efter. Han var genuint hemsk, denna pojke, och lirar idag huvudrollen i mängder av dråpliga memes om koncentrerad intelligensbrist.
Lakitu (Super Mario Bros)
Det där förbannade molnet, med en ilsk sköldpadda ovanpå. Molnet som gled runt i ilfart och hånlog medan det slängde ned dödlig skit på Nintendos stackars korpulenta rörpulare. Det var och förblir en av de där karaktärerna som vi avskyr så innerligt att det smärtar bara vi tänker tillbaka. Döööööö!
Eddie Gordo (Tekken)
Det finns gott om fuskgubbar som sabbat delar av stora slagsmålsserier. Blanka är en av dem. Bob en annan. Men det finns ingen som spelare över hela världen avskytt mer än Tekken-seriens knappmördar-kung Eddie Gordo, som med sin tramsigt horribla capoeira-stil alltid varit snudd-på omöjlig att förutse och krävt otroligt lite finess och träning för att kunna "aktivera". När Eddies snurr-död-attacker var i full gång, var det oftast redan kört för hans motståndare och en person som aldrig tidigare sett spelet kunde med enkelhet klå någon som lirat 12 000 matcher. Just därför är han en av spelhistoriens mest hatade figurer.
Hope Estheim (Final Fantasy XIII)
Det är inte många gånger som jag sett redaktör Mäki arg. Sedan tidigt 2002 kanske det skett två eller tre gånger, då oftast i samband med att jag kallar Xbox-versionen av Itagakis magnum opus; Ninja Gaiden, för överskattat. Då brinner det till. Slår slint. Den lakritsmumsande finlandssvensken vill då slåss, och knyter sina små snustorra nävar framför sitt ansikte och skriker "Kom an då!" med ytterst gäll stämma. En annan av dessa två-tre gånger som jag sett herr Jonas förbannad var när han recenserade XIII och tvingades stå ut med Hope. För den killen gnällde och klagade så pass mycket att han tydligen sabbade hela spelet. Vid ett tillfälle minns jag hur Jonas vrålade "Men för-hellvette Square, låt mig dräpa honom!" inuti vårt testrum.
Ashley Graham (Resident Evil 4)
Capcoms ikoniska fyra står sig enligt oss här på Gamereactor som det absolut bästa spelet i serien men det råder samtidigt lite och inget tvivel om att jåshönan Ashley, som Leon räddade undan alla de där rabiessmittade zombie-bönderna, var en makalöst irriterande karaktär. Hon var helt, helt meningslös. Klarade knappt av att gå för egen maskin och hamnade ofta i vägen vilket under vissa partier drev oss till absolut vansinne.
Dog (Duck Hunt)
Jag älskade Duck Hunt till NES som lien parvel. Spelade det ofta (ofta med Zappern tryckt mot glasrutan på morsans gamla Finlux-TV) och länge och blev till slut ganska bra på att pricka de pixliga ankstackarna. Men min kärlek för själva spelidén och pistolen i sig var aldrig fullt lika stark som hatet jag kände mot hunden som skrattade hest varje gång jag missade. Jag kan höra skrattet än idag. Och hoppades som ung att det vid ett visst tillfälle, längre in i spelet, skulle gå skjuta hunden. Men det gick som vi idag vet aldrig, tyvärr.
Paulie Franchetti (The Darkness)
Han var fruktansvärd, maffiachefen i svenska Starbreeze mörka licenspärla. Han var genuint omöjlig att inte hata genom hela spelet och när han, framför våra ögon, hade ihjäl huvudpersonens älskade flickvän kände hatet inte som helst gränser. Paulie står sig enligt oss på Gamereactor som en av de vidrigaste spelfigurerna genom alla tider och är därmed helt självskriven på denna lista.
Edgar Ross (Red Dead Redemption)
John Marston hade fått ett löfte. Han kanske inte riktigt förtjänade det egentligen, men om han hjälpte till med att göra vilda västern mindre vild genom att utplåna sitt gamla gäng så var han en fri man. Det betydde att han kunde flytta till sin farm igen tillsammans med sin käresta och son och till slut få leva livet utan att konstant vara på flykt eller sitta i fängelse. Edgar Ross var den federale agent som låg bakom denna uppgörelse, och även om Marston inte riktigt litade på staten, så var belöningen värd risken. Men kanske skulle Marston ha litat mer på sin magkänsla. Knappt hade han hunnit slå sig till ro i sitt hem efter avklarat uppdrag innan en smärre armé av agenter och soldater dök upp på framför huset. Marston anade vad som komma skulle, såg till att få iväg familjen och bestämde sig för att sälja sig dyrt i ett av de största sveken spelvärlden någonsin skådat. Edgar Ross blev ett hatobjekt av sällan skådat slag och sällan har hämnden varit så skön.