Det har blivit dags att fortsätta grotta ner mig i spelvärldens mysterier med en ny omgång av beslut som verkligen inte går att begripa och som trotsar all logik, rim och reson. Och sådana finns det tyvärr alltför gott om. Har du inte läst förra delen ännu, så gör det, för här kommer åtta nya mysterier.
Hanteringen av Red Dead Redemption 2
Red Dead Redemption var ett absolut mästerverk, och frågan är om inte del två är ännu vassare. Spelköparna verkar åtminstone tycka detta och det är i dagsläget världens genom tiderna sjunde bäst sålda spel (där tre av spelen som ligger för är bundlade och tokbilliga titlar som Wii Sports, Tetris och Minecraft). Men... hos Rockstar tycks det mest ses som något problematiskt. För även om det till slut kom en PC-version, vägrar de konsekvent släppa spelet till Playstation 5 och Xbox Series S/X, och multiplayern skiter de nästan helt i. Det har spekulerats i att det är något slags hämnd för att Rockstar-grundaren Dan Houser (som varit den drivande kraften bakom western-serien) hoppade av, men det känns väldigt osannolikt ändå att vaska miljarder för det. Spelköparna fortsätter dock strömma till och det är hög tid att Rockstars ägare Take-Two ger en uttrycklig order om att släppa en tillpiffad version till de nya konsolerna samt dra igång utvecklingen av en tredje Red Dead Redemption-del.
Unity satsar på harakiri
Grafikmotorn Unity var väldigt populär under lång tid, även om konkurrensen hårdnade. Förra året skulle de se till att förbättra lönsamheten, och högste chefen John Riccitiello (ökänd för att se spel som pengamaskiner) tog i från tårna med ett nytt avtal som var så grisigt utformat att det praktiskt utlöste en storm bland Unity-utvecklarna och avskräckte alla från att någonsin ha med Unity att göra igen. Nu arbetar de hårt på att försöka återställa förtroendet som är rejält sargat och risken är att Riccitiello med några pennstreck och dollartecken framför ögonen lyckades sänka hela Unity.
Dice totala tondövhet
Dice var tidigare fenomenala på att lyssna på vad spelarna ville ha och levererade välgjorda och underhållande actionspel. Men någonstans tappade man fotfästet. Jag väljer att hävda att det skedde ungefär samtidigt som Visceral släppte spinoffen Battlefield Hardline år 2015, då de istället landade i att de skulle satsa på första världskriget. Även om spelet var underhållande, kom den mesta debatten att handla om huruvida det faktiskt var historiskt korrekt med kvinnor på slagfältet, och därefter rullade man på med spel som överhuvudtaget inte alls tycktes vara i linje med vad communityt ville ha. De skrek bokstavligt talat efter mer Bad Company, något Dice inte kunde bry sig mindre om och levererade det halvhafsiga Battlefield V istället (med ännu mer woke-bråk). Därefter satsade de på det helt trasiga och gimmickbetonade Battlefield 2042, och något Bad Company kan vi tydligen glömma helt. Battlefield brukade ses som en seriös Call of Duty-utmanare, men idag är det sällan dessa båda serier jämför överhuvudtaget.
Bethesdas utvecklingstider
År 2018 hade folk börjat tappa tålamodet. Det hade gått sju år sedan The Elder Scrolls V: Skyrim släpptes och det var hög tid för en uppföljare. Lyckligtvis hade Bethesda uppfattat detta och under E3 var det äntligen dags - The Elder Scrolls VI var utannonserat. Där och då var de flesta överens om att det skulle släppas några år senare, men... så har det inte blivit. Förra året kom Starfield (som också utannonserades 2018) och väntan på nästa Elder Scrolls tycks bli lång. Det känns inte alls självklart att det ens kommer till denna generations konsoler. Och nästa Fallout ska vi inte ens tala om. Jag tror inte det släpps före 2030. Det här är ett problem. Såhär lång tid får det inte ta. Bethesdas spel är mer omfattande än det mesta (något jag påmindes om i Starfield), men kan Rockstar släppa Grand Theft Auto VI efter tolv år (förutsatt att det kommer 2025), så måste Bethesda kunna få ut ett Elder Scrolls på kortare tid än så. Jag vet inte var det sitter, men här måste något verkligen göras om. Det här är inte hälsosamt för någon, och jag undrar även hur ägaren Microsoft ser på saken.
Half-Life 3 kan vi tydligen glömma
Half-Life 2 gjorde praktsuccé och skulle få en tredje expansion då någon hos Valve uppenbarligen fick feeling (är det du Gabe?) och bestämde sig för att spel inte längre var något de skulle hålla på med. Episode 3 ställdes alltså in och Valve praktiskt taget slutade med spel medan Steam-slantarna lades på hög, och det var egentligen inte förrän Epic Games Store började nafsa åt sig lite marknadsandelar som företaget kom på att de nog behöver lite spel ändå. Men även om de återvänt till Half-Life i och med Alyx äventyr, så låter del tre vänta på sig medan gamers frustrerat önskar att de kunde kommentera saken såhär 20 år senare. Att de skulle göra kolossal vinst råder det väl ingen som helst tvekan om nästan hur bra eller dåligt spelet än blir, men de kunde åtminstone ge fansen ett besked. Ska vi sluta hoppas helt, eller kommer Half-Life 3 släppas en vacker dag?
Sony går all-in på live service
Undantaget Playstation 3 har Sony ledigt lyckats sälja över 100 miljoner enheter av alla sina stationära konsoler och Playstation 5 kommer inte bli något undantag. Det hemliga vapnet heter framför allt påkostad singleplayer, vilket lett till storspel som nästan alltid bräcker tiomiljonersvallen i antalet sålda exemplar - och ofta betydligt mer än så. Så varför lyckades inte Playstation 3? Det finns flera orsaker (inte minst prislappen och hård konkurrens) där en av dem var att Sony fick för sig att de behövde ett eget Halo och Gears of War. Det resulterade i att de i slutet av Playstation 2-eran samt de första åren till Playstation 3 satsade hårt på serier och spel som Resistance, Killzone, Socom, Mag och Warhawk. Alla spel vi idag betraktat som live service. Och hur jag än vänder och vrider på dagens Sony, så kan jag inte låta bli att dra tydliga paralleller till Playstation 3-utbudet, där de i stor utsträckning tycks strunta i vad Sony är så otroligt bra på och vad fansen tycks efterfråga, för att istället satsa stenhårt på live service.
Rocksteadys märkliga prioriteringar
Det är lätt att säga att det är Warners fel, men riktigt så enkelt tror jag inte att det är. Klart är att de levererade de tre tokhyllade spelet in Batman: Arkham-serien, där sista delen (Knight) kom för nio år sedan. Därefter är det ett fullkomligt mysterium, vad som hände. Att Rocksteady ville göra något annat köper jag fullt ut, men rimligen borde de ha fokuserat på en annan hjälte i ett nytt singleplayer-äventyr. Men icke. Efter åratal av otaliga rykten om ett Superman-spel samt massor av avhoppade (missnöjda?) toppar, visades till slut Suicide Squad: Kill the Justice League. Och en hel spelvärld kliade sig i huvudet. Singleplayer-specialisterna hade bytt till multiplayer och live service, den imponerande grafiken såg nu mest billig ut och deras ikoniska Batman fick stå åt sidan till förmån för Kina-kopior av Suicide Squad. Floppen var ett faktum redan när det visades upp för något år sedan, och att det faktiskt gick precis så illa som befarat var sannerligen inget mysterium alls - men resan hit går bara inte att begripa.
Vartenda Wii U-beslut var chockerade uselt
Nintendo är kända för att ha svårt att leverera kommersiella höjdare efter varandra, och efter hyggligt framgångsrika Nintendo 64 kom floppen Gamecube, följt av succé Wii, varpå de floppade igen med Wii U och laddade därefter om med Switch. På bärbara sidan det det likadant ut. Game Boy blev en dundersuccé, Game Boy Advance drog man proppen ut alldeles för snabbt, Nintendo DS sålde som smör och Nintendo 3DS hade det betydligt tuffare. Men... inget kommer i närheten av Wii U. Jag fattar såklart att de ville göra något nytt, men det måste ha varit som att de skulle nyskapa för sakens egen skull. Allt var stökigt med Wii U som dels hade ett namn som fick folk att tro att det var en ny handkontroll till Switch, dels var alldeles för svag och dels i princip aldrig användes på ett bra sätt. Det var nischartat, ogenomtänkt och med förbluffande brister i allt från batteritid till lagringsutrymme och onlinestöd och floppen var ett faktum. Nog skulle man ha velat vara flugan på väggen som fick höra vad som sades när Nintendos chefer till slut enades och sade "Jamen för fan vilken kanongrej, och denna inte säljer så kommer jag äta upp min högra sko".
Har du själv några fina exempel på beslut i spelvärlden som känns som rena mysterier?
