Jag hatar N-Gage. Jag vet att jag borde vara opartisk. Objektiv när det gäller allt. Att man inte bör ogilla en konsol, utan vara öppensinnad och gladlynt. Bara tycka om spelen, vara skötsam (Petter kommer att strypa mig för detta). Men nu struntar jag i alla moraliska och atiska regler för vad en skribent ska tycka och göra. När det kommer till N-Gage finns det inga gränser för hur mycket hat som bubblar inom mig.
Allt börjar med en simpel resa till Turkiet. Solsemester fylld av kycklingkebab, falska märkeskläder och usel toaletthygien. När man är på solsemester finns det fyra alternativ att underhålla sig med på stranden.
1: Spela beachvolleyboll mot män med mycket brösthår.
2: Läsa en otroligt välskriven bok under parasollen.
3: Sova.
4: Pyssla med någon form av bärbar, digital underhållning.
Som spelgalen, sol- och sporthatande tonåring lockade givetvis alternativ fyra mest. Lagom till avresa slutade min mobiltelefon att funktionera. Någon sade vattenskador och vårdslöshet, jag säger magi och trolldom. "Slå två flugor i en smäll" tänkte jag och packade ner N-Gage:n i världens mest överdimensionerade resväska. "På playan gör man ändå inget, så varför inte provspela de där spelen Petter gav mig samtidigt som jag blir kontaktbar?" lät vid tillfället som en fullkomligt briljant idé, något som snabbt skulle motbevisa sig å det grövsta.
Planet ned var fyllt av ångest. Ett gäng överberusade och charterälskade gamlingar satt raden framför, medan skrikande bebisar med stinkande blöjor satt på raden bakom. Hade jag här suttit med en Nintendo DS eller PSP i handen med tillhörande top-of-the-line-spel hade flygresan givetvis varit över på ett nafs. Men har man en N-Gage, får man inte använda den på flygplanet då flygpersonalen kastar sig, överraskande snabbt, över varje mobiltelefonsliknande manick de får syn på. Ett tappert försök till verklighetsflykt gjordes genom litteraturens värld, men bebisarnas skrik gjorde sig gång på gång påmind.
Dags för den första spelsessionen. Solen gassar på i 40 grader Celsius och vattnet smakar fruktansvärt mycket salt. Men under ett väldigt liten parasoll hörs ljud. Ljud från en mäktig krigare på väg ut på upptäcktsfärd. N-Gage gillar inte fullkomligt normala 3.5mm-hörlurskontakter, utan föredrar sitt egendesignade headset, som jag givetvis inte hade plockat med mig. Så där låg jag. Med The Elder Scrolls Travels: Shadowkey inmosat i "Musse Pigg-örat" och försökte att ignorera det ständiga tjatet om någon i min familj gillade vindruvor, som kom från en mustig turk med lagom mycket mustasch.
Det var ungefär här mitt hat började födas. För The Elder Scrolls Travels: Shadowkey är bland det värsta som går att uppleva i spelväg. Bilduppdateringen påminner om diabilderna som ens moster alltid visade när hon varit i Egypten eller Afrika, och för att inte tala om kontrollen. Man kan tro att det var is eller dylikt halt underlag över hela spelvärlden, för hur man än gjorde gled min allsmäktiga krigare alltid längre än jag ville. När väl äventyret tagit vid fortsatte bara problemen. Tänker inte gå in på detalj vad som utmålar den extravaganta ruttenheten, men dåligt är det. Det är som att man försökt komprimera världens största spel, till världens minsta, utan att tänkt till riktigt först.
Nästa speletapp var på hotellrummet. Före middagen. Plockade ut System Rush ur sitt fodral, skruvade isär min N-gage, plockade bort batteriet, tog bort Elder Scrolls, satte dit System Rush, placerade tillbaka batteriet, skruvade ihop min N-gage. Skitsmidigt, eller?
System Rush visade sig i alla fall vara en ännu mer psykedeliskt påfrestande resa än Elder Scrolls genom den Tron-liknande grafiken som var tonsatt av nervsjuk techno. Sirapskontrollen och knäckebrödstexturerna fick mig att vilja ta mammas hårdtork och smälta N-gage:n tills det bara var en stor sörja kvar, men då jag lånat konsolen av Jonas, var det kanske ingen bra idé.
N-gage är Nokias svarta får, inget snack om saken. De vet hur man gör mobiler. De kan det där. Men när det gäller TV-spelsindustrin har de ingen aning om hur man gör. N-gage är och förblir ren skit. Visst, det är mestadels spelens fel, men faktum är att N-gage aldrig skulle kommit ut på marknaden. Den är överflödig. Har inte någon riktig användarbas, saknar hårdvarukraft och därmed omöjlig att göra bra spel till. Aldrig att jag tar med mig den utomlands en gång till. Det var en vecka av terror, av ilska. Efter System Rush obehagliga känsla startar jag aldrig upp den där maskinen igen. Aldrig.
Bild 1-3: The Elder Scrolls Travels: Shadowkey
Bild 4-5: System Rush
Bild 6-7: Ett genomuselt fightingspel som heter One. Påminner om Street Fighter: The Movie, fast i 3D. För även tankarna till det gamla skräpspelet Pit Fighter till SNES.
Bild 8: Undertecknad gömmer sig bakom System Rush, tidernas sämsta spelsoundtrack (musiken till System Rush) samt sin käraste ägodel - En xXx2: The Next Level-truckerkeps.