Stealth-kungens bekännelser

Ba-dunk. Ba-dunk. Ba-dunk. Det enda ljudet som hörs är slagen från ditt hjärta. Din andning är minimal - effektiviserad till den mån att den knappt existerar. Du är osynlig. En skugga. Ingen, förutom du själv, vet vart du är. Fienderna patrullerar ovetande om deras annalkande öde och mötet med dig - som till hundra procent kommer att innebära deras död. Med små, nätta, ohörbara steg smyger du fram mot ditt första offer. En vakt som röker en cigarett, lyssnar på radio och sparkar fötterna i gruset för att fördriva tiden. Han vill antagligen bara hem och slänga sig i soffan, koppla bort sig från verkligheten. Han vet inte att du - bokstavligen - kommer att koppla bort honom från verkligheten istället.

Med några enstaka meter kvar till ryggtavlan på vakten och den planerade avrättningen gör du det som inte får hända. Du snubblar på en trottoarkant, skjuter ett vådaskott som träffar en intet ont anande tants fönster och råkar i samma rörelse kasta en granat mot en prydligt staplad samling oljefat som exploderar och lyser upp hela anläggningen som om det vore ljusa dagen - samtidigt som ditt offer helt plötsligt har överhanden men springer mot larmknappen och gör hela fiendebasen medveten om din närvaro. Du lägger benen på axlarna. Reträtterar för att samla mod att försöka igen när de gett upp i sina försök att förgäves hitta dig - skuggan. Men det hela slutar med att du råkar springa rakt framför en lastbil full med skurkar som snabbt avslutar både dig och ditt uppdrag. Mission failed - try again.

"Att behöva smyga är ingen game changer för mig - det är en game ender."

Nåja, det där kanske inte är du - men det är jag upp i dagen. Det finns inget, och då menar jag verkligen ingenting i hela världen, som jag är lika dålig på som att smyga i spel. Hade jag amputerat båda händerna hade jag fortfarande kunnat räkna på fingrarna hur många gånger jag lyckats med ett stealthfokuserat uppdrag. När jag säger att jag inte kan dra till minnes en enda gång det har hänt så menar jag det. Att behöva smyga är ingen game changer för mig - det är en game ender. Jag klarar inte av det och det resulterar alltid i att jag stänger av spelet, är förbannad på mig själv en stund för att sedan avinstallera det och aldrig blicka bakåt igen.

Jag vill ju vara skuggan. Jag vill kunna röra mig i mörkret som om jag vore en del av det och dyka upp ur tomma intet likt en ormvråk som griper tag om en liten sork innan den ens hunnit registrera att det är på väg att ske. Jag vill inte vara Gunnar Papphammar på rullskridskor i en porslinsbutik. Att vara sån, en imbecill, rimmar inte med min självbild. Jag ser ju mig själv som kapabel och allt annat än en klumpig, tafatt gubbe som knappt kan sätta den högra foten framför den vänstra. Jag ser mig själv som Sam Fisher; den plötsliga döden, en fluga på väggen - det ultimata stealthvapnet.

"...innan jag ens hunnit börja spela det har jag blivit infekterad av cordycepsen och skaffat en inbyggd och mycket tjusig svamphatt."

Jag har försökt. Otaliga gånger. Misslyckats lika många. För det sorgliga i den här kråksången är att det utesluter en ansenlig mängd superhyllade spel för min del. Jag menar, jag kan inte ens avnjuta det många menar är världens bästa spel och det gör ju mig till en oerhört mycket sämre spelskribent. Det är pinibelt och rentav skamligt att erkänna att man inte spelat The Last of Us men när det kräver något av mig som jag inte har i mig och innan jag ens hunnit börja spela det har jag blivit infekterad av cordycepsen och skaffat en inbyggd och mycket tjusig svamphatt. Det stannar ju inte där heller. Det går ju att addera spel efter spel till den digra listan jag inte spelat på grund av min akilleshäl. Metal Gear Solid-serien, Hitman, Dishonored, Deus Ex, Splinter Cell och A Plague Tale är bara ett axplock. Allt på grund av att min hjärna alltid trånar efter ond bråd död och det med ljud och idioti på högsta volym. Joel, han ska minsann rusha in i fighter helt utan eftertanke och reson. Sån är Joel, för Joel är lite speciell i hjärnan.

Med åldern har jag ju insett att det liksom inte är någon idé att ens försöka. Precis som att jag insett att jag aldrig kommer bli fotbollsproffs, dollarmiljardär eller upptäckare av en okänd kontinent har jag insett att jag inte ska spela spel som kräver något av mig som kan liknas vid stealth. Vi har alla våra styrkor som gamers, medan vissa av oss har väldigt mycket större svagheter än övriga. Rent krasst, om man ska vara den som är den och det tänker jag vara - den som är den alltså - så handlar det nog om tålamod. Jag hade nog kunnat kriga mig igenom både Dishonored, Hitman och Splinter Cell om jag bara hade haft skalle nog. Med samma skalle hade jag kanske tolererat att dö gång på gång i Dark Souls, Bloodborne och Elden Ring.

"Jag drar mig undan som en konflikträdd skolpojke och spelar något av mina pusselspel, rougelikes eller rollspel istället..."

Det handlar kanske om en slags rädsla för att misslyckas. Att misslyckas är nog det som inte rimmar med min bild av mig själv. Ska jag spela ett spel så är det ju inte rimligt att jag är dålig på det. Det är inte enligt logikens regler att jag inte klarar av att smyga i buskar och snår utan att få en skock blodtörstande kantarellmän efter mig och därför inbillar jag mig själv att det bästa i den här röran är att bara låta bli. Jag drar mig undan som en konflikträdd skolpojke och spelar något av mina pusselspel, rougelikes eller rollspel istället för det är sånt jag behärskar och sånt jag är bra på. När jag spelar Hades behöver jag inte ägna en sekund åt att tänka på mina brister som uppenbarar sig i spelen jag nämnt ovan, spelen som utmanar och kittlar områden utanför mina starka sidor.

Så summa summarum här är att jag är en liten ynkrygg. En feg, lönnfet gubbe som istället för att bryta ny mark helst av allt står på där jag vet att isen är som tjockast. Borde jag ta mig i kragen och göra något åt det? Ja, verkligen. Kommer jag göra det? Nej, aldrig. Jag kommer alltid att identifiera mig själv som den där klanten som råkade tända eld på mig själv med en missriktad molotov cocktail när allt jag egentligen försökte göra var koka ihop en smart avledningsmanöver. Sån är jag - Joel "Papphammar" Pettersson.