Stort tack för alla ljuvliga spel och minnen Tomonobu Itagaki

Om det finns någon spelgenre som dominerade mitt 90-tal så var det fighting. Jag spelade ganska precis allt, köpte multipla versioner av Street Fighter II och ganska precis allt annat med. Länge föredrog jag tvådimensionell fighting, tills jag stötte på Dead or Alive.

Initialt kände jag bara till det som ett arkad- och Saturn-spel, känt för att de kvinnliga kämparna hade synnerligen välanimerade bröst - så något som till och med påstods gå justera genom att välja hur gammal du var innan du började spela. 1998 släpptes det till Playstation och jag var mitt i en intensiv Japan-fas, och hade moddad konsol samt grundläggande kunskaper i språket. Dead or Alive importerades, och jag blev upp över öronen förälskad i det ljuvliga fightingsystemet, helt byggt kring kontringar, snabbhet, spektakulära ring-outs och en jäkla rock 'n roll-attityd.

Det här var ungefär vid internets verkliga genombrott, och någon Wikipedia eller liknande fanns inte, och allt var i sin linda. Jag hade därmed inte en susning om vem Tomonobu Itagaki var. Det enda jag (inte) visste var att jag uppenbarligen gillade hans spel. När det blev dags för Dead or Alive 2 till Dreamcast var jag därför redo, och det blir mitt kompisgängs huvudsakliga 3D-fightingspel tillsammans med Soul Calibur - men jag visste fortfarande inte vem Itagaki var, spelskapare var helt enkelt inget man talade om särskilt ofta på den här tiden.

2001 började det däremot hända saker. Microsoft ville ge sig in i spelbranschen med en egen konsol. Allas ögon var riktade mot Halo: Combat Evolved medan jag tittade på Dead or Alive 3. De första bilderna var helt enkelt overkligt snygga och sättet på vilket det använde sig av banor man kunde slå ut varandra från för att fortsätta fighterna på var revolutionerande. Jag hade en väldigt god vän som skulle till USA, och köpte med sig en Xbox åt mig på villkoret att han även fick köpa med sig Combat Evolved - medan jag endast var ute efter Dead or Alive 3.

Här någonstans började Tomonobu Itagaki kliva fram ur skuggorna. Han var något så unikt som en japansk spelutvecklare som gick all-in på Xbox. Han visste själv att det var ovanligt, men stöttade konsolen mer än någon annan. Med det ena uppseendeväckande citatet efter det andra förklarade hans dess överlägsenhet, och älskade den X-formade prototyp som hade använt under utvecklingen, något som letade sig in i hans spel.

Han spel var, enligt honom själv, för övrigt vida överlägsna konkurrenternas, något han ofta kommenterade. Det här var ett väldigt otypiskt japanskt beteende, långt ifrån den ödmjuka framtoning vi är vana vid. Kombinerat med hans långa hår och vana att alltid ha solbrillor på sig, växte bilden fram av en utvecklare med rockstjärneattityd. Om Tekken sade han bland annat: "I don't play Tekken. I don't like games that feel like math."

Även om debatten kring sexualisering i spel inte alls var samma tidigt 2000-tal som den är idag, fick Itagaki ofta frågor om de kvinnliga karaktärerna i hans spel, vilka alltid var oerhört kurviga med gungande bröst samt minimala alternativa plagg. Kritiken var dock något han inte kunde bry sig mindre om, utan svarade med saker som "Kasumi is strong because she's beautiful. And she's beautiful because she's strong." och "I don't care what people say about the costumes. If you don't like it, don't play."

Hur lite han brydde sig fick vi se två år senare, när han år 2003 släppte släppte det skandalomsusande Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball. Ett slags dejtingspel där alla kvinnliga kämpar från Dead or Alive-serien spenderade tid på en paradis-ö med att spela volleboll i minimala kläder, samtidigt som du kunde köpa ännu mindre plagg till dem genom att tjäna pengar. Dessutom fanns lite andra minispel att ta till för variationens skull. Somliga rasade, andra älskade, men alla fick medge att det rent gameplay-mässigt var ganska bra och fortfarande helt löjligt snyggt.

Itagakis kärlek till Microsoft verkade vara besvarad och under sju år var han oerhört viktig för Xbox. Få andra, om ens någon, kunde visa upp hur kraftfull deras konsol egentligen var. Det bästa kvittot på det fick vi när det närmast surrealistiskt läckra Ninja Gaiden lanserades tre år efter Dead or Alive 3. Det var en reboot av den gamla klassiska NES-serien, som Itagaki alltså gav nytt liv och efter volleybolleskapaderna och detta visade att han definitivt var kapabel till mer än fighting. Ninja Gaiden var även känt för sin höga svårighetsgrad, och givetvis hade Itagaki en kommentar om det: "I don't want to make games that are safe. I want to make games that punch you in the face."

Ninja Gaiden fick för övrigt en uppdaterad version kallad Black och är idag ett av tidernas högst betygssatta spel på Metacritic med ett snitt på 94. Efter Ninja Gaiden släpptes dessutom en remake av det allra första Dead or Alive och Dead or Alive 2, kallat Dead or Alive Ultimate. Återigen ett ursnyggt spel, men framför allt minnesvärt för att vara det första fightingspelet som hade en riktigt bra och genomtänkt onlinekomponent.

Itagai och hans studio Team Ninja var kort sagt oerhört produktiva och snittade under lång tid över än ett spel per år med Itagaki som producent och director. Alla höll skyhög klass, och han solade sig verkligen i glansen, där hans intervjuer var erans absolut roligaste att läsa tack vare en rockstjärneattityd som gick utanpå det mesta.

Tack vare kärleken till Xbox släppte Itagaki inget till Playstation. Många har frågat sig om det fanns något slags affärsmässig uppgörelse, men mycket talar faktiskt för att han medvetet höll sina spel från Sonys konsoler, vilka han menade inte höll måttet prestandamässigt. Därför var såklart Itagaki en av nyckelpersonerna när Xbox 360 skulle släppas.

Redan 2005 var Dead or Alive 4 redo som lanseringstitel, precis som trean hade varit för original-Xbox, och den här gången hade han fått fullt förtroende av Microsoft. I spelet fanns nämligen en Spartan-krigare med - dock ej Master Chief. Hur historien bakom såg ut kan vi bara spekulera om, men Itagaki introducerade istället en kvinnlig Spartan-krigare kallad Spartan-458. Hon såg dock precis ut som Master Chief, och vi fick även slåss på startbanan från Halo 2 i ett grafiskt fyrverkeri. Även detta var en höjdare - och Itagakis "larger than life"-personlighet fortsatte växa. Det var stor glädje på Gamereactors redaktion varje gång han bjöd på något nytt spektakulärt uttalande.

Och det fick vi när det 2006 blev dags för Dead or Alive Xtreme 2. Samma koncept som med volleybollen, men en bättre spelmässig variation med bland annat jetskis - och ännu mindre baddräkter. Det här spelet möttes av en hårdare debatt än föregångaren, något Itagaki inte kunde bry sig mindre om utan förklarade att: "This game is not about volleyball. It's about beautiful women enjoying their vacation." och fölljde upp det med "I wanted to create a game that makes people feel good. That's all."

Tyvärr var det dock sämre spelmässigt, och Itagakis första mediokra titel, och det var inte enda motgången han hade. Kanske hade Tecmos ledning börjat tröttna lite på sin rockstjärna, för de hade kommit överens med Sony om att släppa Ninja Gaiden till Playstation i en så kallad Sigma-utgåva. Itagaki var inte alls inblandad, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det är hans titel, och han var öppen motståndare. Spelet var spelmässigt något sämre med flera märkliga förändringar, och han var tydlig med sin avsky och sade exempelvis att "It's not my game. I didn't make it, and I don't want people to think I did." och "They changed the balance, the difficulty, the feel. That's not Ninja Gaiden anymore."

Men 2008 skulle han få chansen att bevisa sig med Ninja Gaiden II. Det såg fruktansvärt bra ut i de första bilderna (screenshots var fortfarande viktigare än trailers under den här eran) och många undrade om det ens var möjligt att Xbox 360 kunde spotta ur sig sådan grafik, och våldet var till synes makabert. Att Itagaki trodde på sin titel var uppenbart, och han konstaterade: "Ninja Gaiden 2 will be so ambitious that when other developer plays it, they will lose motivation and confidence in their games."

Och visst, spelet var väldigt bra, än idag står sig systemet som ett av de tightaste jag någonsin upplevt med en Ryu Hayabusa som svarar på minsta vink. Det var dock mer övernaturligt i sin utformning, vilket för mig personligen gjorde att jag ändå föredrog originalet, trots att det spelmekaniskt var bättre.

Det här blev tyvärr början till slutet för Itagaki. Ninja Gaiden II hann knappt släppas innan han hamnade i ett öppet bråk med Tecmo om stora summor pengar han ansåg sig ha rätt till, medan Tecmo kritiserade honom för uselt uppförande. Vem som hade mest rätt av dem vet jag inte, men han lämnade Team Ninja och klev samtidigt ut ur rampljuset för gott. Två av de sista stora uttalandena från honom var när Ninja Gaiden II även det fick en Sigma-utgåva till Playstation, vilket han absolut inte gillade. Han klagade och sade att "I don't know why they changed the enemy layout. It ruins the pacing." Samt lade till "They removed the blood. That's not Ninja Gaiden."

Livet efter Team Ninja var till synes svårt. Han grundade Valhalla Game Studios tillsammans med andra veteraner, men det skulle dröja hela sju år innan de lanserade Devil's Third till Wii U, vilket tyvärr var mediokert - och det är enda spelet efter 2008 som han haft en stor roll i.

Jag och många andra hoppades innerligt att en av spelvärldens roligaste personligheter skulle plockas upp av någon annan utvecklare eller utgivare för att skapa mer spelmagi, men så blev det aldrig, och göra spel är färskvara. Efter så lång tid blev han allt mindre intressant för giganterna, även om han kontinuerligt skrev att han arbetade på saker i olika konstellationer.

Senaste åren har han hållit kontakten med fansen via Facebook och gett inblickar i sitt liv. Han har haft en betydligt mer ödmjuk personlighet, men några omedelbara tecken på ohälsa har vi inte sett. Därför var det en rejäl chock när det under gårdagen bekräftats att han dött, endast 58 år gammal. Till synes efter en tids sjukdom då han hade förberett ett avsked på Facebook och skrev (översatt med Bing):

"Slutord
Min livs låga slocknar nu äntligen.
Det faktum att detta meddelande har publicerats betyder att tiden äntligen har kommit. Jag finns inte längre i denna värld.
(Detta sista inlägg har anförtrotts någon som står mig nära.)
Mitt liv var en rad strider. Jag fortsatte vinna.
Jag orsakade också en hel del problem.
Jag är stolt över att ha kämpat till slutet, trogen mina övertygelser.
Jag har ingen ånger.
Jag är bara fylld av sorg över att jag inte kunde leverera nya verk till alla mina fans. Jag är ledsen.
Så är livet.
Så går det.

Itagaki Tomonobu"

Många är de som beklagat bortgången, inte minst Tekken-skaparen Katsuhiro Harada (som han var långvarig vän och rival med) och Smash Bros-skaparen Masahiro Sakurai samt Team Ninja.

Lyckligtvis finns spelen kvar. Även om han säkerligen fnyst åt det Ninja Gaiden II Black som släpptes i våras och inte alls hade uppskattat Ninja Gaiden 4 - så finns hans digitala DNA kvar, och så har vi ju alla minnena. Klart är att spelvärlden blir en lite tråkigare plats utan honom, och jag önskar att hans rockstjärneattityd fått fortsätta förgylla en bransch som ofta är ganska timid och försiktig. Så blev det som bekant inte, men ändå, stort tack för kaffet din gamle ninja master, låt mig avsluta med ännu ett citat.

"I'm not a game developer. I'm a warrior who makes games."