Jag hade nyss fyllt 15 och jag hade köpt en Sega Mega Drive året innan. Åtskilliga och åter åtskilliga timmar tillsammans med Sonic the Hedgehog och Streets of Rage hade gjort mig till ett inbitet Sega-fan. Street Fighter II: Turbo hade vid det här laget precis släppts till Super Nintendo och det var på parkeringen bakom garaget vid Fagerbacken 24-34 som jag fick veta att en av kvarterets mer mystiska individer vid namn Jimmy inhandlat ett japanskt importexemplar samt fått sin Super Nintendo-konsol ombyggd för att stödja den japanska standarden. Jimmy var fem år äldre dock och ägde såväl ninjasvärd som kaststjärnor. Att fråga om man fick komma förbi och lira lite Street Fighter II: Turbo, bara sådär, kändes inte aktuellt.
Men vi ska backa bandet lite innan vi går vidare här. För innan Turbo-versionen släpptes för hemmabruk förgylldes arkadhallarna med den uppdaterade versionen av originalspelet som kallades Street Fighter II: Champion Edition (1992) och vid det här laget var Capcoms färgstarka fightingpärla en monsterhit över hela jordklotet. Den största nyheten i den här versionen var att båda spelarna nu kunde välja att slåss med samma karaktär, något som inte var möjligt i originalet. Ken kunde dänga Ken, Honda kunde piska sig själv och det gick även att spela som de fyra bosskaraktärerna Sagat, M. Bison, Balrog och Vega. Förutom detta hade Capcoms Street Fighter II-team, med Yoshiki Okamoto, rättat till en hel rad med buggar samt polerat på programkoden.
Turbo-versionen gjorde det möjligt att lira som de fyra originalbossarna samt innehöll nya "bonus-levels".
Sju månader efter Champion Edition släpptes Turbo: Hyper Fighting i arkadallarna och många av oss gammgubbar håller fortfarande den här versionen som Capcoms mest balanserade och spelmässigt finslipade version av Okamotos omåttligt populära strykfest. Tempot var rätt ordentligt uppskruvat och samtliga fighters (förutom Guile) hade fått en ny specialattack. Balansen mellan de olika kämparna var i det närmaste perfekt och ytterligare buggar (bland annat Rainbow-varianten som gjorde att Ryu och Ken kunde avfyra Hadoukens medan de var luftburna) var raderade. Street Fighter II: Turbo var ett strålande, strålande spel.
Efter min chartersemester i Turkiet och min första bekantskap med Street Fighter II hade jag hållit igång mina rätt risiga färdigheter genom att slakta veckopengen på i arkadkabinettet innehållande Ryu och hans stryksugna kumpaner på grillköket Tugget. Jag hade spelat rätt mycket. När min klasskompis Bitén lyckades kirra en inbjudan hem till ninjakungen Jimmy för att utmana de "stora killarna" i kvarteret på Street Fighter II: Turbo, började jag ladda redan fem dagar i förväg.
Nya färger på kostymerna samt kraftigt uppskruvat tempo gjorde Turbo till den mest populära versionen av Street Fighter II.
Jag minns den där eftermiddagen som om det skedde igår. Trots fem års åldersskillnad och vitt skilda intressen utöver just TV-spelandet blen jag och ninja-Jimmy väldigt goda vänner efter det här och idag, 23 år senare, kallar jag honom för en av mina absolut bästa vänner - men då... På den tiden. Var det nervöst att kliva in i hans ultranördiga, prylfyllda pojkrum för att testa mina skillz.
Jimmy satt i soffan tillsammans med kompisen Stefan. På golvet satt Leif, komplett med hästsvans och Kiss-tröja, och skröt om sina färdigheter bakom Super Nintendo-spakarna. Jag och klasskompisen Bitén tog plats på golvet och kikade på säkert 30 matcher mellan Jimmy, Stefan och Leif innan jag till slut erbjöds chansen att bli "krossad" av Stefan.
Jag valde Chun-Li, som vanligt. Jag fastnade för karaktären där i den där dunkla arkadhallen i Turkiet och hade lagt säkert 250 kronor (totalt) på att träna upp mina färdigheter med just den karaktären där i hörnet på det lokala grillköket. Det kändes naturligtvis helt självklart att försöka rensa rent hus med hjälp miss Li och det var med gott mod som jag gjorde mig redo för att möta Stefan som valt att slåss som Blanka. Det tog inte många minuter för mig att slå ut Stefan som inte vann så mycket som en rond mot mig. Det märktes att Jimmy såväl som skrytmånsen Leif var en aning förvånade.
Capcom hade plockat bort en hel rad buggar från originalet samt slipat på karaktärsbalansen.
Jag fick efter detta möta spelets ägare och han som sett till att importera kassetten hela vägen från Japan. Jimmy valde Ryu mot min Chun-Li och hade påtagliga problem med att få igång Hadouken-slungandet. Jag vann tre matcher i rad och minns hur jag började känna mig oslagbar. Chun-Li:s ilsnabba chockspark chockade mina motståndare som alla, på panikartade premisser, försökte attackera medan mina fruktade supersparkar svischade mot deras ansikte, snarare än att blockera och vänta in en lucka för att kontra eller bryta attacken.
Allt gick bra fram till att Leif, sittandes på golvet i sin stöddiga hästsvans, valde Sagat och ställde upp mitt emot min Chun-Li. Sagat? Ajdå. Han gick såklart inte att spela som i Street Fighter II och bortsett från ett par bossronder hade jag ingen egentlig vetskap om hans rörelsemönster eller specialtrix. Det hade dock Leif. Han inledde rond ett med att tokslunga "Tiger Shot" både högt och lågt och medan jag försökte avancera mot Sagat, allt för att klämma in min "Lightning Kick". Jag käkade i mig säkert tio stycken utan att framgångsrikt lyckas blocka en enda innan jag nådde Sagats enorma näve och seglade livlöst mot marken. Detta upprepades i säkert 12 ronder innan jag gav upp. Sagat var för stor, för stark, för snabb och hans "Tiger Shot" höll mig på ett avstånd som helt och hållet förstörde min ensidiga grundstrategi.
Musiken från Turbo står sig som något av det bästa som någonsin stoppats in i ett spel, oavsett genre.
Leif skrattade lite ur ena mungipan och kallade mig "Junior". Jag glömmer det aldrig. Jag hade blivit förnedrad och trots att min initiala reaktion rimmade på renodlad ilska/frustration lyckades jag rätt snart vända på hela nederlaget till något positivt. Jag fick en ännu mer betydelsefull uppskattning för speldjupet i Street Fighter II och älskade bara Capcoms stilbildade slagsmålsfest ännu mer efter detta. Ett par månader senare ägde jag spelet till min Mega Drive och tillbringade timmar varje dag med att träna. Jag sållade efter Leifs storsmisk bort Chun-Li och bytte till Ken. Jag tränade i mängder och kan än idag minnas hur jag i hemlighet klev upp vid 05:00 vissa vardagsmorgnar för att hinna spela två timmar innan det var dags för frukost och packning av skolryggsäck.
Turbo-versionen står sig, enligt mig, som Capcoms bästa spel tillsammans med Resident Evil och Street Fighter Alpha 3. Det innehöll allt som gjorde originalet så trendsättande, så proppat av originalet, karaktär och identitet men förbättrat och polerat in i minsta (lilla) detalj.