Tanken på att spela är ibland roligare än att spela

Det var i samband med släppet av Manor Lords i våras, hur det kom att krossa alla former av önskelisterekord på Steam och hur jag själv också kände ett oproportionerligt starkt behov av att spela spelet som jag började formulera en högst kontroversiell och oförlåtande tes inom mig: Ingen tycker egentligen att det är kul att spela strategispel, utan det är endast tanken på att spela dem som är kul. Obs! Innan du kommer med en invändning att det är en dålig tes vill jag givetvis svara att det är det inte alls. Låt mig förklara varför.

Det var inte längesen som jag drog igång min nu mer årliga ritual att (försöka) spela strategispel, av den enkla anledning att det ser så jäkla kul ut vara fullständigt konsumerad av det. Denna gång hade jag fastnat för Total War-serien och mer specifikt Total War: Shogun 2 (givetvis helt oinspirerat av Shogun-serien som av en händelse gick på Disney+ samtidigt). Nu jädrar i havet tänkte jag, nu är det dags att få feodalsamhället i Japan på knä, och jag ska bli den sista, rättmätige Shogun. Sagt och gjort, i fel ordning beslutar jag mig för att köpa spelet, spela precis för länge för att returnera det och sedan börja titta på några Let's plays på Youtube när jag upplever att jag "kört fast".

Halvvägs genom Let's play-klipp nummer två kippar jag mentalt efter andan. Det är komplexa släktträd, det är omfattande slag och det är plus och minus-attribut på de olika kompanierna som med fördel listas i Excel och som skulle få den mest inbitne managementkonsult att dra åt sig öronen. "Jobbigt är bara förnamnet" tänker jag för mig själv, himlar med ögonen till ingen alls och sällar mig därmed till den klena skaran människor som inte "har tid att sätta sig in i spel" och tycker att "spel idag är för ambitiösa" eller att "spelen blir tråkiga efter 90 minuter" och i största allmänhet tycker synd om oss själva.

Men å andra sidan, vad i helvete tänker jag. Kan det inte finnas något fint i det då? Kan det inte finnas något rent i att gilla tanken på att spela ett visst spel, att gå igång och fundera på olika klasser, strategier och attribut? Är inte att tänka på spelet egentligen en nästan lika stor del i att tycka om ett spel utöver att bara spela det? Det värsta jag vet är när jag går in på Reddit och läser på underforum som typ /patientgamers och läser gnäll om hur en generation av vuxna män (det är oftast män) klagar på att det inte finns någon tid längre, att man är trött och att allting är jobbigt och eländigt. Så sjukt jobbigt att behöva se livet på det sättet, det måste ta så mycket energi tänker jag som här någonstans börjar min inledande tes möjligen sättas i ett annat ljus.

Ett spel som gestalar precis det här "tanken på att spela är härlig" för mig, är Cities Skylines 2 (av alla jävla spel, ursäkta språket). Om vi, för en sekund, kan bortse från att Cities: Skylines 2 som release är en av de största flopparna den här sidan om 2020 och att all form av tilltro till Paradox och Colossal Order är som bortblåst, så fullständigt älskar jag idén som är spelet Cities: Skylines. Jag älskar tanken på att bygga en stad, låta min begränsade kreativitet flöda och forma något abstrakt till verklighet. Jag älskar att titta på youtubers som inte kan vara annat än savanter när de bygger städer som får Tokyo att blekna i jämförelse. Jag älskar att ligga innan jag somnar och fundera på hur den nya förorten ska se ut till min stad och var den lokala fotbollsplanen ska ligga.

När jag sedan sätter mig framför datorn händer det visserligen att jag ibland lyckas fastna helt och fullt, men allt oftare blir jag fullständigt överväldigad och faller tillbaka till att emulera Virtua Tennis 3 eller hjälpa Max Payne att rensa Rio de Janeiros gator. Jag känner då den här besvikelsen som drastiskt fick mig att dra den svepande tesen att ingen egentligen tycker om strategispel (en genre som passar väl som slagpåse för mitt case), men det är ju så klart inte sant (tror jag). Det är helt enkelt inte hjärnkirurgi varför orken ibland tappas. Den där outtröttliga och ostoppbara glädjen i att helt konsumeras av ett spel en hel natt kräver mycket mer av dig. Livsadmin är framför näsan på en på ett sätt som inte borde vara möjligt och att hitta energin någonstans långt inom dig för att göra något du egentligen tycker är roligt känns ibland som att flytta ett helt berg.

En sak som jag älskar med att ha börjat jobba för Gamereactor under en tid i mitt liv som i övrigt är kaosartat hektisk, är att jag får konsumera min favorithobby i så stor utsträckning jag mäktar med, men också, och här är nyckeln, i det formatet och på sättet som faktiskt är möjligt för mig. Kanske kommer det vara enklare om 15 år, jag vet inte. Men det är kanske själva essensen av vad jag försöker på ett emotionellt rörigt sätt beskriva med mitt Cities Skylines-exempel. Kanske, bara kanske, har gaming som hobby och dedikation i ens liv överskridit till att inte bara sitta vid en skärm och glömma vad klockan heter, det är att ta del av allting runt omkring också. Att längta efter en release, titta på speltrailers som släpps mitt i natten, följa ett projekt för ett efterlängtat spel, och så vidare. Att få försvinna i någonting bortom vardagen, även om du inte för den sakens skull fastnar på ett sätt som du kunde göra för 20 år sedan. Och att det verkligen är helt okej.

Hoppsan. Det råkade visst bli så att denna text som började med en tes som i bästa fall får kallas "haltande" kanske istället får sägas vara en självrannsakan för vad spelande som hobby (och livsstil!) har blivit för mig, och kanske för någon annan, vem vet. För även om det inte är vad det brukade vara så ger det mig otroligt mycket glädje, spänning och inlevelse, något som jag är ganska säker på att man måste få utlopp för här i livet för att orka tuffa på, oavsett om det handlar om ett spel, en ny tv-serie eller bara en ny maträtt att se fram emot att laga. Bara du har det bra, och har kul när du kan. Livet är för kort, ta det inte så seriöst var det väl någon som sa. Ska försöka anamma det lite mer, tror jag bestämt. Och låt oss vara helt på det klara, jag längtar starkt efter att älska tanken på att spela Civilization 7 i februari.