Jonas Mäki:
Det började ju med Ico för 17 år sedan, ett spel som väckte rejält med uppmärksamhet för att det var "nyskapande, drömlikt och episkt". Bara det att nyskapande inte är automatiskt lika med bra. Vi snackar ändå om ett tre-fyra timmar långt äventyr med barnlätta pussel och väldigt bristfällig spelbarhet. När Shadow of the Colossus kom blev det ännu värre. Återigen bjöds det på ett originellt upplägg, men spelbarheten var nu så dålig att det kunde kritiseras för att vara ospelbart och bilduppdateringen hostade så illa att det framkallade illamående. Därefter fastnade de i utvecklingen i elva år, Team Ico lades ner och en ny studio med till stora delar samma anställda tog över innan de fick ur sig The Last Guardian. Det belönade vi med en sexa eftersom det kändes gammalt och småfult samt var fullt med tekniska brister. Det tycker jag nu föranleder frågan om Team Ico och deras spel verkligen är förtjänta av sin upphöjda ställning i spelvärlden? Spelarna har ratat deras titlar och de har alla haft grava brister, så svaret borde vara "nej, det är de inte". Väl?
Petter Hegevall:
Jag är en av de där surgubbarna i denna fråga, helt klart. Trots att jag sedan länge hamrat ihärdigt på spel-är-konst-trumman och i allra högsta grad är en av de som hela tiden förespråkar en gonzo-aktig syn på speljournalistik där fokus på upplevelsen och själva resan måste trumfa det tekniktokiga detaljfokus som alltid funnits inom spelpressen. När det gäller Team Icos titlar har de dock varit undantagen som för egen del bekräftat min egen regel. För jag har aldrig riktigt gillat deras grejor. Även om Ico innehöll en hel del spännande koncept och manér som jag minns öppnade mina ögon, åtminstone något. Men spelet var, precis som Colossus och Guardian, för spelmekaniskt bristfälligt och för styltigt rent tekniskt för att jag skulle kunna koppla av och fokusera på berättandet, eller atmosfären. Med det sagt vet jag ju såklart att vi har flera Team Ico-älskare här på redaktionen som dyrkar deras tre senaste spel.
Fredrik Säfström:
Jag har aldrig förstått storheten i den här trilogin, även om jag förstår att andra gör det. Ico spelade jag några fjuttiga timmar innan jag stängde av. En medioker spelupplevelse med en horribel kamera och en karaktär som knappt gick att styra. Jag minns hur besviken jag blev och det var också därför som jag inte ens ville röra Shadow of the Colossus när det släpptes för 13 år sedan. Ändå ville jag ge utvecklingsteamet en ny chans när The Last Guardian släpptes förra året, och på förhand lovade det gott, men blev enligt mig ett av de sämsta spelen förra året. Även om det har en fin historia med höga ambitioner, så hade jag ingen vidare lust att spela klart det. Precis som med Ico förstördes hela spelupplevelsen av en vilsen kamera och det är ett ständigt återkommande problem. Jag förstår såklart att folk avgudar deras spel och per automatik älskar allt som Team Ico rör vid. För visst sjutton tror jag det är bra speltitlar om man nu klarar av att handskas med de största problemen. För rent visuellt är det slående och säkert en sagolik upplevelse, men jag hade svårt för att fokusera på några som helst ljusglimtar och det beror främst på min egna frustration under den korta tiden som jag upplevde äventyren.
Blekgrå, dimmig grafik proppad med tekniska tillkortakommanden är och har alltid varit lite av Team Icos grej.
Henric Pettersson:
Jag har bara spelat The Last Guardian vilket jag verkligen gillade. Däremot kan jag inte förneka att det finns enorma brister med det. Jag hatade Trico mer än vad jag uppskattade honom på grund av den brutalt värdelösa kontrollen som gjorde att djuret vägrade lyssna på mig. Andra brukar bemöta detta argument med att det känns mer realistiskt medan jag anser att det är detsamma som att blunda för problemet. Det går att göra Trico realistisk och samtidigt ha en bra kontroll.
Kim Orremark:
Det här är verkligen huvudet på spiken, min vän. Tokiga (och ibland lite väl blinda) fans intalar sig att utvecklaren har designat Trico sådär bångstyrig med flit när det till 100% handlar om dålig speldesign.
Kim Jakobsson:
Jag kanske lurar mig själv här, men jag upplevde det som att Trico var väldigt bångstyrig i början, och vägrade att lyssna på mina kommandon. Men ju mer tid jag spenderade med den lille krabaten - desto bättre tyckte jag han lyssnade på vad jag sa åt honom. Detta är säkerligen inte alls tanken med spelet, men för mig gjorde det bara att hela relationen kändes mycket mer realistisk, då det kändes som jag försökte uppfostra denna best likt ett riktigt djur. Sedan håller jag faktiskt Shadow of the Colossus som ett av de bästa TV-spelen som skapats. Det var sjukt före sin tid på Playstation 2, och ett spel som håller än idag - trots sina tillkortakommanden. Jag fattar ju att kameran är aningen sladdrig och kontrollen inte är råtajt, men för mig är det väldigt små petitesser i ett annars så episkt spel. Känslan av att rida ut på ett enormt öppet fält med horisonten långt över de gräsbeklädda fälten är för mig otrolig, och något som jag sällan upplever i spel idag. Att kalla spelet för dåligt som vissa här på redaktionen verkar vilja är i min mening helt befängt.
Kim Orremark:
Jag tror ingen har kallat Shadow of the Colossus för dåligt men det är långt ifrån den "episka upplevelse" som fansen vill få det till. Just ridningen som du nämner, du menar på fullaste allvar att du uppskattade att rida omkring i en spelvärld vars tomhet endast överträffas av sin otroligt matta färgpalett? Jag somnade med hankontrollen i händerna flera gånger under mina fem timmar med spelet. Shadow of the Colossus har ett par riktigt häftiga moment men det är långt i mellan dem där resten känns som snarkframmkallande utfyllnad - precis som i fallet The Last Guardian.
Kim Jakobsson:
Vi har väl bara väldigt olika synsätt på spel kanske. Jag kan verkligen uppskatta tomma världar, och i fallet Shadow of the Colossus så bidrar det verkligen till den postapokalyptiska stämningen där jag verkar vara en av de få personerna som faktiskt lever i denna värld. Lite på samma sätt som jag uppskattar att världen i Breath of the Wild är "tom", i en viss kontext tycker jag det fungerar utmärkt, Shadow of the Colossus är inte ett "samla-pluppar-på-kartan-spel", det är en avskalad och vacker spelupplevelse som i alla fall för mig är ett av de främsta argumenten för att spel kan vara konst, utan tvekan.
André älskade PS4-nyversionen av Shadow of the Colossus som släpptes förra månaden.
Ronny Carlsson:
Jag har inte spelat Ico, och spelade Shadow of the Colossus för första gången på PS3 så sent som 2016, precis innan The Last Guardian hade premiär. Det känns viktigt att påpeka, för det finns inte en gnutta nostalgi i mina åsikter. Om något så bör det ha varit svårare för mig att uppskatta mitt första Team Ico-spel för att jag spelade det så sent. Meeen... både Shadow of the Colossus och The Last Guardian är helt magiska spelupplevelser. Det finns många olika typer av spel, och jag är riktigt glad att det finns ett hörn i spelvärlden för dessa. Ja, både Shadow och The Last Guardian har brister. Det kan handla om kamerahantering, tekniska problem eller hur man styr ett djur. Jag är inte blind från att det finns konstigheter, men det är väldigt få gånger som de dragit ner min spelupplevelse. Det största är nog kameran som lever sitt egna liv eller krockar med omgivningen. Det är ett problem. Däremot, att styra hästen eller peka åt Trico har inte varit något som helst problem för mig. De kan vara aningen irriterande ibland, men det finns små saker i de flesta spel som är irriterande. För mig behöver det inte alltid leda till en negativ upplevelse över lag. På samma sätt kan jag uppskatta lågbudgetfilmer lika mycket som de största filmproduktionerna, trots att det är teknisk skillnad på dem. Jag vågar knappt säga att "det inte är spel för er", för det låter otroligt pretentiöst, men det kanske stämmer. Inte för att spelet är för konstnärligt eller djupt för att förstå sig på, utan för att vissa saker stör er mer, än det stör mig. Det handlar inte ens om att jag anser att spelen är bättre exempel på "digital konst" än andra spel, de råkar bara falla mig i smaken. För varje problem ni har med dem, så finns det något annat som jag uppskattar högt. Känslan, världen, musiken, klättringen, klurandet, mysteriet.
Henric Pettersson:
Kan ändå inte känna igen mig i det. Som jag nämnde tidigare gillade jag The Last Guardian trots sina brister. Uppfattar det dessutom som att Orremark gillar dem också, men inte supermycket. Om de ändå underhåller oss kan de ju vara ''spel för oss''.
André Wigert:
I mina ögon handlar det mesta om kontraster. Kolossbataljerna upplevs ännu mäktigare då transportsträckorna dit är långa och tråkiga. Att bestiga trollen känns utmanande då spelkontrollen inte är speciellt tajt. Vi själva hade förmodligen kunnat spöa kolosser bättre än huvudkaraktären, precis så mänsklig och fjompig är han, och därför blir vinsterna så omåttligt tillfredsställande. Att känna frustration blir som ett nödvändigt ont och det är kanske fult och enkelt spelat av Team Ico. Jag menar det hade förstås varit bättre om spelkontrollen satt som ett smäck och att plattformandet istället var svårare och mer storskaligt. Men större, mer omständliga kolosser var inte tekniskt möjligt att bygga på den tiden? För mig lyckades Team Ico skapa de "episka upplevelserna" på grund av en sämre spelkamera och oprecis kontroll över protagonisten. Man kan väl säga att de tar en genväg dit. Om ambitionen var för stor för tekniken på den tiden kanske deras speldesign rentav var ganska smart? Men nu är jag jävligt naiv också...
The Last Guardian delade in spelarna i två läger. Vissa älskade det villkorslöst, andra tålde inte den bökiga spelkontrollen. Vad tyckte du?
Jonas Mäki:
Bland Team Ico-fansen, som givetvis inte är någon homogen målgrupp, tycker jag mig genom åren ha stött på en publik jag uppfattar som lite för pretentiösa i negativ bemärkelse. En publik som tenderar att älska alla spel som ser lite konstnärliga ut och ger en chimär av att det man spelar är unikt och fantastiskt - när det i själva verket handlar om estetik och riktigt dålig spelbarhet man (som Kim O påpekar) hittar på ursäkter för. Jag har alltid sett denna typ av spelare som lite ytliga snarare än det motsatta just för att det visuella räcker för att skapa ett mästerverk.
Petter:
Samtidigt vet vi ju att du, min gode vän, alltid fastnar i hur bra spelet är ur ett tekniskt perspektiv och har enligt mig ibland vissa bekymmer med att se skogen för alla träden då riktigt bra spel, enligt dig, måste vara perfekta rent mekaniskt. Ta The Last os Us som exempel. Du berördes inte av storyn eller av mänskligheten i karaktärerna eftersom delar av mekaniken inte var "perfekt" och satte därför en inofficiell 8:a på ett spel som vi andra kallar ett av de absolut bästa genom alla tider. Men visst... Jag kan vara tvärtom då, istället. Blunda för mekaniska brister bara för att ett spel får mig att känna, något. I slutändan anser också jag att de som villkorslöst älskar Ico och Colossus är en smula... Pretto.
Jonas:
Finsk pinne, någon?