Jag älskar dinosaurier. Vem gör inte det, kanske du tänker? Jag har alltid fascinerats av urtidsdjuren. Det är svårt att ta in att dessa bestar vandrade på jorden miljoner år innan homo sapiens var en grej. Hur de egentligen såg ut, lät och betedde sig tvistas ju såklart om, men let's face it: Dinosaurier är coola. När jag skulle ha bokrelease för en av de senaste böckerna jag släppte i fysisk form, Edda Headshot, signerade jag ett hundratal exemplar i förväg. Ett citat jag är extra stolt över, och som säger mycket om mig, löd som följer:
Så, du vill ha en personlig signering? Kul. Jag vill ha en dinosaurie.
Och det är sant. Inte för att jag vet vad jag skulle ha en dinosaurie till, men.
Åter till saken. Dinos på film. Landet för Längesedan älskade jag som barn, innan jag var stor nog att se Jurassic Park. Och när jag väl fick se den - Mind. Blown. Som jag älskade den. Och uppföljaren, The Lost World. Säga vad man vill om den i efterhand, men som barn var den fantastisk. Främst älskade jag scenen mot slutet när det herrelösa fraktfartyget drämmer in i hamnen. Men det finns ju inte så många bra dinosauriefilmer. Av Jurassic-serien är det i slutändan egentligen bara ettan och tvåan jag håller fast vid. Jurassic World var underhållande och kul att se för att jag verkligen hoppas på en värdig revival, men det blev inte mer än så. Och den senaste, Rebirth, ska vi inte ens prata om. Herregud vilken dynga rakt igenom, när man inte ens lyckas regissera duktiga skådespelare till trovärdig kemi. Vad jag försöker säga mitt i allt svammel är att jag länge saknat en riktigt bra dinosauriefilm, så när End of Oak Street dök upp i mitt flöde i april eller något fick jag naturligtvis förhöjd puls.
Och nu är den här. Men hur är den egentligen?
För de som inte läst på:
En familj på 80-talet börjar ana att något märkligt pågår i deras kvarter, och snart blir de vittnen till allt mer bisarra händelser. Växter som plötsligt poppar upp i en av grannarnas trädgårdar. Natten efter ett oväder med skyfall och märkliga ljusfenomen vaknar de till en mardröm.
På med de snabba skorna, brorsan!
David Robert Mitchell står för både regi och manus. Det är oväntat, och kanske är det en av anledningarna till att hoppet höjs. Mitchell stod bakom könssjukdomsskräckisen It Follows, som på papperet lät otroligt fånig men visade sig vara något helt annat. Jag ser fortfarande fram emot den beryktade fortsättningen They Follow. Hans senaste film, Under the Silver Lake, kom 2018. Det är ganska många år sedan nu. Jag har inte läst på om eventuella anledningar till den långa pausen och har heller inte sett Silver Lake, som sägs vara både märklig, fascinerande - och enligt en del - inte särskilt bra. Nu återvänder han alltså med vad som på papperet kan beskrivas som en dinosaurieskräckactionkomedi. Ungefär. Mer om innehållet sen.
I huvudrollerna ser vi två riktiga veteraner. Ewan McGregor, även kallad Obi-Wan, behöver väl ingen närmare introduktion. Han har varit med i extremt många produktioner och är, i min mening, alltid lika sevärd. Här spelar han Greg Platt, farsan och maken som håller hemligheter och kämpar mot känslan av att vara misslyckad. Och skåpsuper lite.
Frugan Denise spelas av Anne Hathaway, som väl senast var aktuell i Devil Wears Prada 4. Även hon med en nästan lika imponerande resumé. En mångfacetterad skådespelare som går att slänga in i såväl komedi som action, tungt drama - eller dinosurvival. Hon döljer också saker och är trött på förhållandet.
Låter det här med familjetrubbel ointressant? Ja. I grunden är det ju det, men jag tycker faktiskt att Mitchell lyckas ladda det på ett sätt som gör att det tillför något även om han inte går utanför boxarna. Det är också en snygg detalj eftersom det, utan att spoila, blir en del av lösningen på problemet.
Fuck. Vi glömde husvagnen.
När det gäller skådespeleriet har jag överlag absolut inget att slå ned på. Alla gör det de ska och att se rädd och förvånad ut inför CGI-skapelser landar knappast någon Oscar. Men hur håller det hela? Intrigen i sig får man liksom köpa för vad det är. Det finns såklart logiska luckor stora som skyskrapor men filmen är byggd på ett sätt som gör att man kan se förbi det. Och let's face it: Är man på förhand skeptiskt inställd till logiken i en film där ett villakvarter i åttiotalets USA råkar färdas tillbaka till dinosauriernas tid, då kanske man faktiskt ska se något annat istället. Jag gillar upplägget. Det är quirky och oväntat och jag behöver ingen djupdykning.
Däremot kanske det tar ett tag innan jag verkligen dras in. Karaktärerna är ju inte särskilt intressanta, men de engagerar ändå tack vare bra skådespelare och en familjedynamik som ändå är rätt kul att följa. Inte minst när det känslomässiga faktiskt fungerar och ger filmen en annan dimension. End of Oak Street är en snygg produktion rakt igenom. Jag kan tycka att det skaver lite i dragningen mellan komedi och terror och på något sätt känns det bitvis som att Mitchell haft en skitkul grundidé som han inte alltid riktigt vet vad han ska göra av.
Tack och lov fungerar det ändå hyfsat tack vare snygga effekter, bra nerv och och lite oväntade vändningar. Det finns en mean streak i filmen som jag gillar och som är oväntad. Här visar sig skräckfilms-Mitchell på ett fint sätt. Ingen går säker. Det är oförutsägbart och bitvis brutalt och - jag pratar om DEN DÄR SCENEN - som får mig osökt att tänka på slutet av Game of Thrones-avsnittet The Mountain and the Viper som golvade och jag var tvungen att spola tillbaka för att se om och om igen. Jag säger inget mer, men när ni ser kommer ni fatta. Det är mörkt, oväntat och gör faktiskt sitt för att höja filmen.
Så, sammanfattningsvis: End of Oak Street är både underhållande, snygg, bitvis rätt spännande och bjuder på mörka vändningar. Det ska sägas att det här, i min mening, är den bästa dinosauriefilmen vi fått på väldigt många år. Troligen sedan The Lost World. Men, för det finns alltid ett men, den skaver på sina sätt. Den hade kunnat bjuda på ännu mer nerv och manuset hade kunnat filas på lite mer om Mitchell varit säkrare på vad han egentligen vill berätta, men det finns nog med trevliga saker här att uppskatta. End of Oak Street är ingen fullträff, men den är väl värd en titt. Faktiskt vare sig du gillar dinosaurier eller inte, men kanske ännu mer om du gör det.