Vad vore sommaren utan ännu en streamingskräckis? Jag läste om The Last House bara dagar innan den skulle släppas och tyckte på förhand att det lät som ett typiskt hit-and-miss-koncept. I rätt händer, och med rätt manus, kan det bli intressant och nervigt, men det kan lika gärna gå åt precis det motsatta hållet. Så, vad blir resultatet när en van actionregissör tar med sig ett par riktigt kompetenta skådespelare och låser in dem i ett hus? Mina högst personliga åsikter följer längre ned.
Men först, intrigen sammanfattad:
Dagarna innan julafton. En helt vanlig familj bestående av man, fru och två barn blir inlåsta i sitt hus. Något håller dem kvar. De måste samarbeta för att överleva både sinande resurser och det mystiska, hot som håller dem fångna.
För regi står Louis Letterier. Ett lite oväntat val. Letterier har regisserat filmer som Fast X, Grimsby, The Transporter, Now You See Me och The Incredible Hulk. Och Netflix-serien Lupin med Omar Sy ska inte glömmas. Mycket action, mycket nerv. Att gå från det till en nästan två timmar lång film som i princip bara utspelar i en stängd miljö är en av de saker som gjorde jag blev intresserad av The Last House.
För manuset står Matthew Robinson som skrivit bland annat extremt underhållande Love and Monsters, halvjobbiga Good Luck, Have Fun, Don't Die och tydligen är han medförfattare till kommande Edge of Tomorrow 2 och Rogue Squadron.
I huvudrollerna ser vi Wagner Moura och Greta Lee. Moura har kommit att bli en personlig favorit. Första gången jag såg honom var i Tropa De Elite men han fick sitt riktiga genombrott som Pablo Escobar i Narcos. Vi har också sett honom i Elysium, Civil War och The Secret Agent för att nämna några. Oavsett genre och roll så bjuder Moura på närvaro, inlevelse och en on-screen-karisma som jag verkligen gillar.
Greta Lee är något av en veteran hon också. The Studio, A House of Dynamite och Tron: Ares för att nämna några. Hennes karriär har gått spikrakt uppåt senaste åren. Greta har, likt Moura, ett ton karisma och närvaro. Hon är helt fantastisk som kalla, coola Stella Bak i Apple-serien The Morning Show och jag inser i skrivande stund att jag inte sett den senaste säsongen.
Skådespeleriet får sägas tillhöra en av filmens starkare sidor, även om det inte glimmar lika mycket om de erfarna två som det brukar. Men det handlar om andra saker. De gör vad de kan med materialet de fått. Jag ska inte avslöja för mycket, för The Last House är en film man får ut som mest av ju mindre man på förhand vet. Intrigen byggs upp på ett helt okej sätt. Man vill naturligtvis veta vad som håller dem instängda och varför, men är det tillräckligt? Hela grejen med att inte kunna ta sig ur huset pendlar mellan intressant och fånigt. Mysteriet i sig blir inte tillräckligt engagerande och de få skräckelementen är svaga.
När man varit instängda i 1131 dagar och Jehovas ringer på
Filmen klockar in på nästan två timmar och det är på tok för lång speltid för det tunna manuset och de begränsade miljöerna. Vi får en liten blick ut mot det direkta närområdet som tillför något, men problemet är att filmen nästan helt saknar nerv. Man tappar intresset även om familjedynamiken tillför något men i spänningsväg händer det på tok för lite.
Och filmen blir inte starkare när man börjar försöka sig på någon slags förklaring och introducerar hotet på riktigt. Det är för vagt och intetsägande. Möjligen öppnas det upp för en fortsättning, men frågan är vem som är sugen på det?
Tyvärr. En van actionregissör och två vanligtvis suveräna skådespelare lyckas inte rädda en halvdålig idé, trasigt manus och en speltid som borde kapats med åtminstone en kvart. The Last House kommer att ligga på Netflix-toppen i en eller två veckor, sedan kommer den att glömmas bort.