(10) Yellowstone
John Dutton är otroligt (olidligt) arg. Beth Dutton är ännu argare (otroligt arg). Kayce Dutton? Väldigt arg. Rip Wheeler? Superarg (otroligt arg). Dan Jenkins? Mycket, mycket arg precis som alla andra karaktärer i TV-historiens argaste serie. Kruxet med superomtyckta, hyllade Yellowstone är dock att alla är ultra/über-rövhål, ingen går att relatera till eller sympatisera med, vilket gör all denna familjebundna ilska till TV-sfärens mest ensidiga berättelse. Varje sekund av varje avsnitt handlar om exakt samma sak, på samma sätt, med samma ilska.
(09) The Walking Dead
En gång i tiden var AMC:s TV-version av Robert Kirkmans älskade serieblaska världens mest populära TV-serie som alla såg, alla älskade. Det råder dock ingen som helst tvekan för egen del om att det aldrig varit särskilt bra och att det minus de inledande sju minuterna av pilotavsnittet varit något av ett skämt jämfört med den fantastiska förlagan.
(08) The Mandalorian
Det var för mig enkelt att slitas med och under många, långa timmar verkligen intygas mig själv om att det jag kikade på i Mandalorian var mycket bättre än vad det verkligen är, för att Star Wars i grunden är som religion, för mig. Men när tiden nu gått och jag återbesökt denna serie är det lika enkelt att förutom scenen med Jedi-Luke att inse att det mesta känns som att någon i en dyr Halloween-kostym lajvar Star Wars.
(07) Suits
Säsong ett av Everybody Loves Raymond-skaparen Aaron Thomas Korshs hyllade advokatdrama var tight, elegant, snyggt, rappt och roligt på ett sätt som Lawyer TV inte varit sedan Lagens änglar, men sen gick det väldigt snabbt utför. Allting utöver första omgången av Harvey Spectors stilfulla bossande är ordentligt överreklamerad skit.
(06) The Office (US)
Ricky Gervais och Stephen Merchants brittiska original var, är och förblir briljant medan den amerikanska kopian mest känns som vilken annan US-sitcom som helst med en kroniskt överskruvad Carell. I jämförelse med BBC-originalet känns US-versionen som en trög, slö, uddlös cover.
(05) How I Met Your Mother
Trots Jason Segels alltid mysiga framtoning och Barney Stinsons ofta citatvänliga rövhålskommentarer är det enkelt att avfärda denna "sit com" och kalla den gräsligt överskattad eftersom How I Met Your Mother helt enkelt aldrig var roligt.
(04) Sons of Anarchy
När ett gäng övervintrade posörer och en kroniskt överspelande spoling i Pearl Jam-frisyr ska försöka intala oss att de lajvar Hells Angels-gangsters, är det oftast svårt att inte skratta åt eländet. Där står jag rörande älskade/hyllade Sons of Anarchy där hela grejen med ett litet, fånigt MC-gäng enbart pysslar med förräderi och fulspel och i stort sett enbart dödar varandra, internt, gör den till en av tidernas mest överreklamerade TV-thrillers.
(03) Succession
Jesse Armstrongs pratiga drama om familjen Roy och deras inbyggda girighet är en sotsvart och rapp satir som vunnit mer priser under de senaste sex åren än allt annat i TV-väg. Vilket är ungefär lika välförtjänt som om Barbie skulle drämt hem Oscarn för "Årets film" under förra månadens gala. Detta eftersom Succession är det enskilt mest enformiga som sänts på TV, någonsin. varje avsnitt handlar om exakt samma sak med exakt samma karaktärer som skriker på varandra om exakt samma problem. Arga familjemedlemmar är arga på varandra. Bara. Maken till enfaldig story har aldrig skymtats och då spelar det för egen del rätt liten roll att skådespeleriet oftast är klockrent.
(02) Vänner
Under den senare halvan av 90-talet var såklart Friends TV-världens mest dominanta monolit som roade alla olika målgrupper med sin lättuggade, förutsägbara, gemytligt nonsensaktiga och framförallt rumsrena kompiskomik. Kikar vi tillbaka på det idag är det dock inga större problem att se igenom den vackra ytan att slå fast att skämten är mer eller mindre identiska i avsnitt ett som i avsnitt 1000 och karaktärerna inte särskilt mycket djupare än bebispoolen.
Vilka TV-serier hamnar på din personliga lista?
TIDERNAS MEST ÖVERSKATTADE TV-SERIE:
(01) Game of Thrones
Ingen TV-serie genom tiderna är mer unisont överskattad än filmatiseringen av George R.R. Martins fantasyföljetong. Hela grejen med 7000 olika karaktärer, tjogvis med allianser, familjer, blodsband, fraktioner, gillen, släkten och den nästan fullständiga bristen på röd tråd gör den till en märkvärdig uppvisning i undermåligt berättande. Att allt krut alltid lades på ett avsnitt per säsong medan resten bara kändes som en ringbrynje-präglad version av valfritt avsnitt av Days of Our Lives där enskilda karaktärer stod i ljusbruna rum och pratade med sig själva, cementerade bara det faktum att Game of Thrones förblir oförskämt överskattad.