Varje gång jag spelar något äldre sportspel, slås jag av den enorma kontrasten mellan då och nu. Normalt brukar skillnaden mellan äldre och nyare spel främst vara av teknisk karaktär där bättre prestanda ger andra möjligheter, vilket leder till mer omfattande och varierat gameplay.
Det här är förvisso sant i fallet sport med, men det har även hänt något annat, som det är lite svårt att sätta fingret på när det skedde, men förmodligen ungefär när Playstation 3 och Xbox 360 lanserades för ungefär 20 år sedan. Det jag syftar på är realism versus gameplay. För när det utvecklades sportspel under 80- och 90-talet var det aldrig en strävan efter att få med korrekta licenser eller någon slags realism, utan allt handlade om underhållning.
Följaktligen var det sällan det fanns några licenser överhuvudtaget, och när det väl fanns var det med glimten i ögat som när Mike Tyson boxades i Punch-Out, när NBA-stjärnor frivoltade över halva plan i NBA Jam eller när Doink trollade fram en jätteklubba i WWF Wrestlemania: The Arcade Game. Dessutom var det vanligt att sportspelen inte var särskilt realistiska, så att Skate or Die hade en gren där två punkare tävlade mot varandra i downhill medan de försökte slå varandra på käften, och att Nintendo World Cup hade bicicletas som lät oss halvt mörda motståndarlaget med bollen - var alltså helt rimligt.
För min egen del har intresset för sportspel sjunkit i takt med att realismen fått ta mer plats, och eftersom jag älskar att sjunka ner i retro, tänkta jag nu lista tidernas bästa retrosport. Och gränsen har jag alltså valt att dra vid Playstation 3/Xbox 360-generationen.
12. Saturday Night Slam Masters (SNES / 1993)
Utöver några år i slutet av 80- och i början av 90-talet, har svenskar alltid sett ner på wrestling och är övertygade om att amerikaner tror det är på riktigt (vilket i sig är lika dumt som att faktiskt tro att wrestling är på riktigt). Men... wrestling-spelen har ändå lockat folk med ett upplägg som påminner om lättsam fighting. Och bäst var Final Fight-illustratören Tetsuo Hara och Capcoms distinkta Saturday Night Slam Masters. Det bjöd på snabba matcher, färgstarka brottare med unika specialattacker, och ett ovanligt mustigt tag team-läge till Super Nintendo (därför jag väljer denna framför Mega Drive). Tillsammans med Capcoms typiskt suveräna spelkontroll, gjorde det Saturday Night Slam Masters till en favorit bland både fighting- och wrestlingsfans.
11. International Superstar Soccer (SNES / 1994)
Tack vare sin imponerande grafik, sitt flytande gameplay och oväntat djupa taktiksystem erövrade Konami alla fotbollsentusiasters hjärta. I spelet kombinerades arkadkänsla med realistiska fotbollsdrag, vilket gjorde det tilltalande för både glada amatörer och fotbollsentusiaster långt innan FIFA och PES blev standard för genren, och långt innan det fanns krav på officiella licenser.
10. Ice Hockey (NES / 1988)
Det här med tredjepartsspel var inte helt utvecklat till NES när den släpptes och det fick Nintendo själva att försöka leverera ett brett utbud med allt från fotboll till wrestling och motocross. Och hockey. Som i Ice Hockey. Hockeyspelet många fortfarande får något drömskt i blicken av när de minns alla stenhårda matcher där du fick bygga ditt eget lag och välja om du ville ha snabba och veka men spinkiga spelare, normalbyggda allround-spelare eller långsamma men hårdtacklande bjässar. Matcherna hade allt, från snabbt och intuitivt gameplay till ljuvliga slagsmål och bra speldjup. En underbar klassiker.
9. Tecmo Super Bowl (Mega Drive / 1993)
Tecmo Bowl var fullständigt banbrytande på sin tid och när man blickar bakåt är det halvtobegripligt vad mycket Tecmo fick in i det. Men det var med Mega Drive-versionen (finns även till Super Nintendo, men med ett störande Mode 7-upplägg) alla bitarna föll på plats. Kanske lite kontraproduktivt med tanke på riktningen på denna artikel men här möttes både realism och intuitiv spelglädje i vad jag bara kan beskriva som arkad-gameplay. Det var lätt att plocka upp men svårt att bemästra, och har än idag ett aktivt community och turneringar. En absolut kung i sportgenren.
8. California Games (C64 / 1987)
När man blickar tillbaka på Commodore 64 idag så är den oerhört primitiv och många spel är direkt svåra att njuta av såhär långt senare. Det är i detta ljus man ska se California Games. Det erbjöd en samling av sportminispel med fokus på den svincoola och då så avlägsna kaliforniska livsstilen (som surfing, BMX och rullskridskor), vilket var ovanligt, fräscht och påkostat för sin tid. Dess enkla, men beroendeframkallande gameplay och charmiga grafik gjorde det till en klassiker som fångade både nybörjare och vana spelare och fick mig och många andra att pressa rekord på daglig basis.
7. Neo Turf Masters (Neo Geo / 1996)
Neo Turf Masters till Neo Geo var ett slags golfens rockstjärna under 90-talet och lyckades på ett närmast magiskt vis göra den sävliga sporten till något coolt och snabbspelat. Dessutom hade det ett nyskapande upplägg för hur man justerar vinklar, kraft och skruvar samt ett härligt utbud av varierande golfare med unika egenskaper, utan att vi någonsin saknade officiella licenser. Tack vare Neo Geo var det även rysligt snyggt, med ackompanjerande musik och ljud. Neo Turf Masters förvandlade golf till en ljuvlig highscore-jakt istället för ett småsömnigt gubbspel.
6. Athlete Kings (Saturn / 1996)
Idag känns det lite som en bortglömd pärla ingen pratar om, men faktum är att detta är den näst bästa friidrott vi någonsin kunnat njuta av i spelbranschen. Vi snackar enkel och galet rolig arkadaction där du tävlar i olika grenar som sprint, längdhopp och kast med fina multiplayermöjligheter. Det var utformat för snabba matcher med polarna och när det begav sig kunde vi sitta i timmar och spela omgång efter omgång och puttsa rekord. Grafiken är dessutom färgstark och full av karaktär, och det förtjänar tveklöst en plats bland klassikerna (något som faktiskt även gäller uppföljaren Winter Heat, som var nära att ta sig in på listan)!
5. NHL 94 (Mega Drive / 1993)
Självklart måste vi få in NHL 94 på den här listan, även om det i ärlighetens nämn nästan lika gärna kunde ha varit NHL 95, specifikt Mega Drive-versionen (snabbare, snyggare, bättre flyt och mer välljudande). På flera sätt var det här det verkligen tog fart på allvar med licensraseriet som sedan dess dominerat sportspelen, men här var det fortfarande gameplay som var viktigast. Inget handlade om att låsa upp saker eller mikrotransaktioner, utan bara ilsnabb, intuitiv och djup hockey på ett sätt som förmedlade sportens intensitet på ett sätt som få moderna spel kan matcha.
4. SSX Tricky (Playstation 2 / 2001)
SSX var det klart bästa spelet vid Playstation 2-premiären och på flera sätt nästan en slags släkting till Wipeout. Ingenstans handlade dess snowboardåkning om trist realism, utan bara om att förmedla den adrenalinstinna känslan från backen, och i uppföljaren Tricky föll att bitarna på plats med ett underbart gameplay som gjorde high score-jakten till en ren fröjd. Eftersom onlinespelande fortfarande inte var en grej till konsol trodde otaliga unga gamers att de var världsmästare i det eftersom de kunde spöa sina polare och kände till de bästa hemliga vägarna. SSX Tricky blev ett fenomen som lockade alla (och deras mostrar) att spela det, och allra vassast var Playstation 2-versionen. Gamecube och Xbox må ha varit tekniskt bättre, men deras respektive handkontroller då gjorde spelmekaniken onödigt tillkrånglad.
3. Virtua Tennis (Dreamcast / 1999)
På flera sätt är tennis den ultimata spelsporten, och till och med en uråldrig titel som Pong är njutbar än idag. Det har funnits massor av bra spel, inte minst Nintendos egna Tennis och Super Tennis till NES respektive SNES. Allra vassast var dock det 26 år gamla Virtua Tennis. Sega levererade intuitiv tennis av världsklass som gjorde att vem som helst kunde känna sig som ett proffs redan efter första serven, men bjöd ändå på ett evigt speldjup. Det här är ett spel som kan spelas om och om igen i all oändlighet och det finns få uppföljare eller remakes jag hoppas på mycket på som detta, helt fritt från överdriven realism och besatthet av autentiska varumärken. Såhär bra kan det bli när allt handlar om spelglädje, glöm aldrig det.
2. Punch-Out (NES / 1987)
Nintendo fick som sagt göra sina egna spel i alla möjliga genrer innan tredjepartsstödet kommit igång - och de gjorde det bra. Även när det inkluderade stryk. Punch-Out förblir ett sportspel jag gärna lirar än idag, och Little Macs resa genom ett extremt profilstarkt motstånd är bland det bästa jag någonsin spelat. Käftsmällarna sitter som en smäck och karaktärer som Don Flamenco, King Hippo och Soda Popinski (antar att några av dem på vippen angränsar till hatbrottsterritoriet idag?) var alla fullständigt unika och tvingade oss att noga läsa av rörelsemönster för att veta när det var dags att brassa av en stenhård stjärnsmäll mot hakan. Magi.
1. Track & Field II (NES / 1989)
Det är nästan svårt att överdriva hur fullkomligt överlägset Track & Field II var när det släpptes år 1989. Visst hade vi spelat friidrott förr, men här trängdes smått ofattbara 15 grenar samt deltagare från ett ganska hyggligt axplock av världens länder (varav några inte längre ens existerar idag). I Konamis mästerliga olympiad fick vi tävla i allt från kanot till Taekwondo, fäktning, simning och tresteg - och det fanns även några mycket otippade inslag såsom drakflygning och armbrytning. I synnerhet sistnämnda var mordiskt att spela eftersom det inkluderade att masha knapparna så snabbt det bara gick mot en vän, något som alltid slutade med kramp och skrattattacker ganska snabbt. Till detta kommer att Track & Field II närmast upplevdes fotorealistiskt när det hade premiär, och allt detta tillsammans blir ett retrosportspel som helt enkelt dominerade totalt vid premiären. Aldrig förr eller senare har en titel i genren varit lika överlägsen, och få spel illustrerar bättre tjusningen i ett sportspel som handlar om snabb och intuitiv underhållning som alla direkt kan vara med i.
