Smaken är givetvis som baken, men när det gäller spel och andra kulturella verk skapas ändå någon form av allmän åsikt. Vissa spel "är" mästerverk. Vissa "är" ...total avföring. De här allmäna åsikterna formas utifrån de som spelar, de som skriver om dem och till viss del spelmakarna själva. Men det är inte alltid gemensamma hyllningar är befogade. Vissa spel är helt enkelt ruggigt överskattade.
Denna lista handlar alltså inte om spel som är dåliga, ofta tvärtom, utan spel som när man verkligen sätter dem under luppen inte lever upp till surret kring dem, deras försäljningssiffror och deras allmänna status. Vi har sammanställt femton spel och presenterar i denna del, den första av tre, plats elva till femton. Trevlig läsning!
Plattform: Playstation 3/Xbox 360
Utvecklare: EA
Utgivare: EA
Premiär: 7 mars, 2008
Det var i samma veva som co-op blev något närmast obligatoriskt i alla actionspel som EA släppte Army of Two. Tanken var att man skulle dela allt från fallskärmshoppning, till livräddning och bilkörning. EA släppte loss de båda legoknektarna Salem och Rios för att kriga loss i oroshärdar som Irak, Somalia och faktiskt även i soliga Florida för lite hederligt megaröj. Och visst fanns här kvaliteter, men EA hade försökt alldeles för hårt. Co-op-momenten kändes aldrig naturliga utan scriptat förutsägbara och bara påtvingade. Dessutom hade EA problem med buggtestningen och tog bort flera utlovade bitar, vilket märktes i det färdiga äventyret som kändes rumphugget. I kombination med en platt spelbarhet och usel skärmuppdatering hjälpte det inte att EA i ett tappert försök att göra Army of Two "coolt" även lagt till möjligheten att pimpa sina vapen med blingbling. Trots det förfördes en hel spelvärld av de båda hockeymaskförsedda krigarna i ett spel där yta definitivt gick före innehåll.
14. Pikmin
Plattform: Gamecube
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo
Premiär: 12 juni, 2002
Puttenuttiga blomster-realtidsstrategispelet Pikmin var ett av de första spelen till Nintendo Gamecube och folk var sugna på att hitta något fräscht och spännande till sin nya konsol. Super Mario Sunshine var den stora titeln som folk älskade att klaga på (trots att spelet var riktigt bra) och därför sökte folk en underdog, en alternativ och experimentell titel att ta till sina hjärtan. Många valde Pikmin och visst, där fick vi en ny franchise och en ny huvudperson, direkt från Shigeru Miyamotos nyligen trädgårdsfrälsta huvud. Nyhetens behag och det lite udda konceptet gick hem hos många kritiker som strösslade feta betyg över Nintendos spel.
Däremot led Pikmin av en hel del brister. Den största var det oförlåtande upplägget där kapten Olimar var tvungen att samla ihop alla delar till sitt kraschade rymdskepp inom 30 dagar, och misslyckades man med det var det game over. Ett veckolångt projekt att nå eftertexterna kunde därför gå i kras på sista dagen om man inte spelade tillräckligt effektivt. Dessutom var kapten Olimar en ganska anonym och meningslös huvudperson och jämfört med vilket annat realtidsstrategispel som helst var spelkontrollen aldrig riktigt hundra. Pikmin 2 fixade många av problemen men den här spelserien är mer intressant än underhållande. Och riktigt överskattad.
13. Kid Icarus
Plattform: NES
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo
Premiär: 15 februari, 1988
Musiken var fantastisk. Pampig och vacker, svepande storslagen och medryckande. Flera av oss nynnar fortfarande på intro-melodin till Kid Icarus, 22 år senare. Men trots grym musik och trots stark Medusa-nostalgi är det ändå relativt enkelt att komma fram till slutsatsen att Kid Icarus är ruskigt överskattat. Bland NES-puristerna snackas det om Kid Icarus som om det vore ett mästerverk då det egentligen mest var mörkt, jobbigt, spelmässigt handikappat och extremt oförlåtande. Att klättra på höjden i spelets hysteriskt långa banor och tampas mot alla de där giftiga snigelgrodorna var en ren mardröm, att försöka hoppa utan att bli träffad av de flygande fienderna (och därmed trilla ned mot en ond bråd död) var ännu jobbigare. Kid Icarus är tillsammans med Ice Climber det mest överskattade NES-spelet som finns och en spelmässig plåga som vi helst glömmer.
12. Gran Turismo 4
Plattform: Playstation 2
Utvecklare: Polyphony Digital
Utgivare: Sony
Premiär: 9 mars, 2005
Vi har alltid gillat Gran Turismo-serien, dess sköna simulator-approach och det rika utbudet av bilar. Gran Turismo 4 var ett praktexempel på ett spel som hade många små, aningen irriterande egenskaper som var och en för sig egentligen inte var så farliga. Lade man ihop alla dessa små missar kunde dock helheten bli fenomenalt påfrestande. Vi blev till exempel lovade spel online, en funktion som försvann väldigt nära releasen av spelet. Bilarna hade ingen skademodellering och körde vi in i en vägg studsade vi bara ifrån den som gummiboll. Här fanns dessutom många ogenomtänkta genvägar som förarna kunde ta för att fuska till sig segern. Styrkänslan var långt från klockren och dessutom var den artificiella intelligensen bitvis riktigt stel och korkad. Många minns Gran Turismo 4 med obeveklig glädje, men vi vågar ändå påstå att det är ganska mycket av en myt.
11. Sonic Adventure
Plattform: Dreamcast/Gamecube/PC
Utvecklare: Sonic Team
Utgivare: Sega
Premiär: 14 oktober, 1999
Efter att ha övervintrat under hela Sega Saturn-eran vaknade Sonic upp ur sitt ide och återvände till plattformsgenren i och med Dreamcast-premiären. Den blåhyade racerkotten presterade då en av allmänheten bejublad återkomst och många blev lyriska över skubbandet genom flera speediga plattformsbanor. Men vad folk tycktes glömma bort var att Sonics banor bara utgjorde en bråkdel av spelet. För i och med Sonic Adventure introducerades flera av Sonics allra mest kräkframkallande vänner som stående inslag, däribland Amy och Big the Cat, och utan att vi bett om det tvingades vi att genomlida deras respektive meningslösa äventyr.
Dessutom måste Sonic Team ha varit deprimerade och/eller gravt förstoppade dagen de designade spelets hubbvärld, en svårnavigerad, gråtrist stad som fick Skövde en slaskig februaridag att framstå som Edens Lustgård. Dessutom sabbades tempot för världens snabbaste kotte rejält på grund av detta. Allt detta trams, i kombination med usel kamera och ett rågat litermått med buggar, gör att inte ens Sonics strapatser kan rädda Sonic Adventure från att vara ett av tidernas mest överskattade spel.