Tillbaka till Hyrule...

Fredagen den 3:e mars. 2017. Det var äntligen dags att få besöka Hyrule igen efter många års olidlig väntan. Scenen där Link springer ut på kullen och blickar ut över det vidsträckta landskapet hade vi redan sett i trailers. Ändå var det en helt magisk känsla när man styrde honom ut från Shrine of Resurrection och den korta självstyrande scenen då tog över. Nu väntade hundratals timmar i en vidsträckt fantastiskt värld.

Nu väntade äntligen ett nytt äventyr i Zelda-serien.

Under de 3016 dagar som sedan förflutit mellan releasen av Switch och den aktuella Switch 2 har vi diskuterat just detta äventyr flitigt. Vi har svurit åt vapen som gick sönder, vi saknade de kluriga tempel som var klassiska för serien och vi har flera gånger ställt oss frågan ifall Links storslagna äventyr egentligen var så bra som vi först trodde. Drogs vi med av hypen? Gav perspektiv och tid oss ett lite sundare synsätt på äventyret?

I vår recension kan man läsa bland kommentarerna; "...mest överskattade spel, folk som ger detta spel en 10 är rent sagt bara fanboys och kan inte hålla sig och sin kåta nostalgi i trim."

"10/10 betyg för den här trasiga sörjan? Undrar hur mycket recensenten fått i betalt av Nintendo för betyget."

"...ärligt talat så är jag SJUKT besviken, snacka om totalt överhypat game. Finns inga tvivel längre om att den som gav det 10/10 i denna recension är världens största Zelda fan och kunde därför inte göra en korrekt bedömning av spelet."

När kritik handlar om att någon har fel tycker jag den blir himla märkligt. Men detta är ingen analyserande text om det, även om det hade varit enkelt att använda just Zelda: Breath of the Wild som ett perfekt exempel för allt sådant. Även på redaktionen har vi de som aldrig gillade äventyret från första början, de som drogs med men där intresset svalnade. Och så har vi mig. För när jag nu skriver kommande mening så skulle förmodligen de som skrev de kommentarerna, plus många andra, sätta sitt ekologiska jordgubbskaffe i halsen.

Jag tycker helt enkelt det är ett av världens bästa spel, någonsin.

När jag nu mer än åtta år senare återvände så var den största meningen att jag främst skulle jämföra. För vi vet ju alla att äventyret inte riktigt flöt fullt så fint som man skulle önskat när det först kom ut. Det var framförallt bilduppdateringen som noterbart hackade vid krävande tillfällen.

Att det flyter bättre, samt ett betydligt skarpare Hyrule, är nu då de två stora skillnaderna i Switch 2-versionen. En ganska minimal skillnad? Ja, absolut. Men ändå en väldigt välkommen sådan. Jag är ingen person som lägger så jättestor vikt vid att bilduppdateringen sjunker - men när man väl börjar styra Link och det hela rullar på följsamt i stabila 60 bildrutor, så är det svårt att tänka sig något annat. Det är givetvis såhär det borde varit från början - men som Switch inte riktigt mäktade med.

Vad jag också märker är att den högre upplösningen gör det betydligt snällare för ögat som helhet. Jag har alltid älskat grafikstilen i Breath of the Wild. Men det är betydligt enklare att njuta nu när texturer inte är så lågupplösta som tidigare. Upplösningen gör även att draw distance också blir mer behaglig. Hyrule blir en vackrare värld att kika ut över i (uppskalad) 4K-upplösning. Det är enklare att fascineras av både designen som helhet och detaljnivån.

Men, de här tekniska aspekterna är sidan så är det något annat som faktiskt imponerat på mig mest och även förvånat mig. För när jag återigen styrde stegen ut på The Great Plateau så var min första tanke att främst klara av det området. Jag tänkte klura ut de första fyra Shrines så jag fick glidflygaren och sen kunna känna mig ganska färdig.

Jag har ju redan lagt ner någonstans runt 150 timmar på detta. Eftersom jag även spelade genom dess DLC så blev det ju också ett ganska långt återbesök när det släpptes. Men så lämnade jag platån bakom mig, började traska mot Kakariko Village för mötet med Impa. Sedan... rullade tiden bara iväg. Plötsligt hade jag besökt Hateno Ancient Tech Labo och hälsat på Purah, sedan tagit mig tillbaka till Impa för att prata om mina förlorade minnen, besökt det första stallet precis söder om Kakariko Village och registrerat min första infångade häst, klättrat upp för två torn och låst upp en bit av kartan, börjat ta mig mot Zoras Domain...

Ja, som ni förstår så fortsatte jag helt enkelt. Av det enkla skälet att jag då älskar det här spelet. Jag tycker helt enkelt det är så magnifikt på så många sätt. Att utforska den här öppna världen görs på precis samma lekfulla vis som det gjorde sist. Links förmåga att kunna klättra, överallt, är en design som gör att inga begränsningar egentligen existerar. Förutom att energimätaren sätter en del sådana, förstås. Vid ett tillfälle ville jag ta mig till en specifik hög punkt och bergsväggen som ledde upp dit var för hög för att Link skulle orka klättra hela vägen. Men så letar man efter alternativa vägar, hittar en avsats där Link kan återfå sin energi och till slut lyckas med att ta sig hela vägen upp.

Något jag också råkat ut för är flertalet saker jag inte ens var med om, såg eller upptäckte för åtta år sedan. Även om jag reste ganska noggrant genom Hyrule då, så såg jag inte allt och vissa platser och detaljer märker jag för första gången. Eller så har bara tiden gjort att jag glömt dem helt enkelt. Det är nog en blandning här, ska lite skamset erkännas.

Switch 2-versionen av Breath of the Wild går att införskaffa på några olika vis. Dels som ett fysiskt spel på kassett. Om man äger det sedan tidigare kan man också köpa uppgraderingen separat (digitalt) och den "ingår" även om man har Switch Online Expansion Pass. Något som däremot är lite sniket och som borde ingått i framförallt den fysiska utgåvan är de två DLC som spelet fick. Det gör de dock tyvärr inte. Det ska också tilläggas att det här app-stödet som det fått är något jag inte testat överhuvudtaget. Det är inte av intresse för mig, helt enkelt.

Vad som framförallt blev tydligt med mitt återbesök var att detta är ett äventyr för mig. Att allt det som det bjuder på är skräddarsytt för vad jag uppskattar av en spelupplevelse. Som slutsats går väl då säga att jag är den där "fanboyen som inte kan hålla sin nostalgi i trim". Nu var det inte jag som skrev vår recension - men jag hade (föga överraskande) satt samma betyg när det begav sig. Utan att få en endaste krona från Nintendo. Så, när jag läser det där om att recensenten "...är världens största Zelda fan och kunde därför inte göra en korrekt bedömning av spelet." så skrattar jag lite åt ordvalet av "korrekt bedömning" och undrar någonstans vad den är. För om det faktiskt var något jag trodde nu när jag återvände, så var det nog att tiden skulle gjort att jag lutade lite mer åt att faktiskt kunna sansa mig lite. Att saker som att vapen gick sönder, avsaknaden av tempel tillsammans med att tiden då gått - gjorde så att upplevelsen denna gången blev lite, lite sämre och (haha) - mer "korrekt".

Men det blev faktiskt bara tvärtom.