Vi spelare är ett veligt släkte. Tror jag. Jag är inte riktigt säker. Vi kräver ständigt förändringar och nya kreativa koncept, samtidigt är vi väldigt konservativa inför omvälvande omdaningar. När spelserier blivit till åren och börjar experimentera med alla möjliga olika inslag möts det ofta av kritik, varpå utvecklarna svär dyrt och heligt om att "ta tillbaka serien till rötterna". Det säger en del om både spel och spelare när den mest hyllade vägen framåt går bakåt i tiden.
Vi kan börja med Guitar Hero. Spelserien har ynglat av sig i fler titlar än vi orkar räkna, och har gått från garagedoftande metal-hyllning till partyspel för alla. Det började med komiska rock-karikatyrer som Johnny Napalm och Lars Ümlaut, sedan fick verkliga band egna spel, Slash och Kurt Cobain blev spelbara figurer, och serien blev mjölkad mainstream. I Guitar Hero: Warriors of Rock står återigen den enskilde rockern i fokus och ska kämpa mot demoner i Brütal Legend-liknande omgivning.
Guitar Hero: Warriors of Rock påminner främst om seriens storsäljare Guitar Hero III: Legends of Rock. Man ska alltså gå tillbaka till rockrötterna genom att låta oss kämpa mot demoner, besöka arenor som liknar albumomslag och mer fokus på ensamspelaren. Fansen har bett om det, men kommer de att gilla det? Är inte Rock Band 3 med sina keyboards och andra nytänkande en bättre väg?
I fallet Guitar Hero låter det visserligen lovande då serien mjölkats så länge och tappat sin ursprunliga kaxighet i takt med Activisions pengahungrighet. Men det känns ironiskt att bästa sättet att ändra inriktning är att återvinna en gammal. Kommer det att kännas lika läckert denna gång? Kommer tillgängligheten för den partyspelsälskande mainstream-publiken att offras?
Sonic är ett annat exempel. Efter misslyckade 3D-spel, märkliga riddaräventyr och en drös djurvänner alla ville avrätta klagades igelkottens taggar trubbiga. Sonic Team svarade med att utannonsera Sonic 4, ett plattformsspel i två dimensioner som bara skulle kunna skiljas från originalen med HD-grafik och nya banor. Spelet ser riktigt lovande ut och både kritiker och spelare gnuggar händerna. Men i bakhuvudet känns det som att gå på McDonald's i smoking, när hypermoderna konsoler används för retrostil.
Inför utannonseringen av Sonic 4 lade Sonic Team upp bilder på spelets alla karaktärer. Allt fler kryssades över och till slut återstod bara Sonic.
Spelseriernas färd är alltså en resa från originalitet och succé, via experimenterande, tillbaka till försök att återerövra sin ungdom. Utvecklingen, om det nu är rätt ord, förekommer i hela populärkulturen. Man kan jämföra det med ett band som först får sitt genombrott med ett folkkärt album, sedan tvingas utvecklas och experimentera med nya musikaliska inriktningar, för att till sist rannsaka sig själva och producera den garagerock de "alltid haft inom sig". Men de gyllene dagarna kan i nytappning lätt bli kattguld.
Tillbaka till rötterna-strategin drogs till sin yttersta spets när Capcom utvecklade Mega Man 9, vilket släpptes till Nintendos onlinebutik Wiiware som nedladdningsbart spel för ett par år sedan. Capcoms Keiji Inafune ville göra ett spel som inte bara påminde, utan mer eller mindre kopierade spelmakarlegendens allra första Mega Man från 1987. Och så blev det. Precis allt var som förr i denna supersvåra plattformspärla: åtta bossar att spöa, unika vapen att plocka upp från dem och en armkanon som gick varm.
Grafiken efterliknande dessutom exakt det vi upplevde på 80-talet och till och med detaljer som blinkande sprites, ursprungligen ett grafiskt fel, lades till för att skapa exakt rätt känsla. Dessa gick lyckligtvis att stänga av för den som inte tycker att precis allt var bättre förr... Musiken komponerades förstås med ett blipp-bloppigt 8-bits-sound, vilket visade sig vara ett problem då tekniken för att skapa ett sådant ljud inte fanns i Capcoms ägo. Det enkla visade sig alltså vara oväntat svårt...
Man skapade även ett press-kit bestående av gamla NES-kassetter, miniskivor med pressmaterial samt artwork i samma stil som 80-talets (apfula) omslag. Inafune erkände att han inledningsvis var skeptisk till att Mega Man 9 överhuvudtaget skulle kunna utvecklas, men att succén av Wii:s online-retrobutik Virtual Console fick honom att våga ta steget till "total retro" fullt ut.
Hur gick det då för Mega Man 9? Jo, kritikerna älskade det (spelet belönades med en stadig nia av Gamereactors Jonas Mäki), spelarna köpte det och ska man tro Capcom sålde Mega Man 9 "bortom vad man kunde ha drömt om", även om några officiella försäljningssiffror aldrig har redovisats. Specialutgåvorna med nämnda retro-omslag blev för övrigt oerhört eftertraktade och gick lös på upp till 1200 dollar på Ebay. Att gå tillbaka till rötterna kan onekligen vara lukrativt och det tog inte lång tid innan det snarlika Mega Man 10 släpptes. Efter retrokavalkaden undrar vi stilla: är dåtiden fortfarande framtiden?
Att vi så gärna vill tillbaka till rötterna har kanske mer med oss själva att göra. Inte själva spelen. Det är helt enkelt mysigt med bekanta upplevelser, men gränsen mellan varma nostalgikänslor och farligt febrig konservativism är svårdragen. New Super Mario Bros. Wii står stadigt på jorden i två dimensioner och piskar det mer unika Super Mario Galaxy i försäljning, trots att 3D-spelet susar så vackert bortom atmosfären.
Vi velar vidare. Tror jag. Allt för att förvirra utvecklare som Sonic Team med att skrika efter nytt, gammalt, lånat och blått på en och samma gång. Det är inget fel i att längta tillbaka till rötterna. Bara vi inte glömmer hur fin utsikten från trädtopparna är.