10. Sonic Adventure
Låt mig säga det direkt som stort Dreamcast-fan (en av mina favoritkonsoler genom alla tider) - det var verkligen inte en enhet med särskilt tjusiga omslag, i synnerhet inte inom EU, som jag valt att hålla mig vid. Men på en tionde plats hittar vi ändå den ikoniska kotten som äntligen fick ett eget plattformsspel för första gången sedan mega Drive-eran. Det är knökat med den där ljuvliga "no bullshit"-attityden som rådde under det sena 90-talet och signalerar även ett stort självförtroende från Sega, som ju faktiskt hade en fantastisk produkt.
9. Samba de Amigo
Det är svårt att definiera vad som är ett Sega-spel, men om jag verkligen skulle försöka så är väl den röda tråden att det inte finns någon. Sega var överallt hela tiden och man visste inte vad de skulle hitta på härnäst, och uppföljarna blev sällan lika bra eftersom deras vansinnesprojekt byggde på unika idéer som efter ett spel inte kändes lika unika längre. Det här återspeglas i omslaget till maracassimulatorn (älskade Sega... på riktigt?) Samba de Amigo, en mix av mexikansk festivalposter och klassiskt Sega‑kaos, vilket gör att hela omslaget känns som ett rytmiskt utropstecken. Det är omöjligt att inte bli glad.
8. Jet Set Radio
Få spel, någonsin, har andats mer genuin coolhet och attityd än Jet Set Radio där det spretigt funkiga gänget GG's tar upp kampen mot både förtryck och färgstarka rivaliserande gäng såsom Noise Tanks och Love Shockers - genom att måla graffiti. Jet Set Radio anses ofta vara spelet som startade cel-shadingen , och omslaget gör ett bra jobb med att försöka porträttera all den attityd som gömmer sig bland alla ettor och nollor på disken däri.
7. The House of the Dead 2
Många Dreamcast-omslag har datorgenererade omslag med den där ikoniska tekniken som inte riktigt var mogen ännu och ger allt ett lite billigt utseende (var det coolt ens då, minns faktiskt inte). Idag känns det tidstypiskt, men ger en lätt Temu-känsla. Ett undantag är dock The House of the Dead 2, som inte bara var ett fenomenalt spel, utan även hade ett omslag som passade perfekt. Det är mörkt, smutsigt och nästan lite teatraliskt, med riktigt klassiska skräckfilmszombies. Gotiskt men inte kitschigt, och klassiskt "skräckfilm på VHS".
6. Virtua Tennis
Trots att spelet innehöll dåtida superstjärnor som Yevgeny Kafelnikov, Carlos Moyá och Jim Courier så hade spelet ingen spelares namn i titeln och de fick heller inte pryda omslaget som istället dominerades av en luden tennisboll i full fart, samt en liten generisk spelare i högerkant. Det var en annan era, gameplay stor i centrum och licenser och liknande var inte tillnärmelsevis lika viktigt, och omslaget är därför inte bara annorlunda, utan även tidsenligt och riktigt coolt.
5. Ikaruga
"Men Mäki bara EU sade du ju, din klåpare", tänker kanske några av er. Men jag tänker hävda att detta fortfarande gäller för Ikaruga var regionsfritt. Det var ett av de sista stora Dreamcast-spelen och ett alldeles fenomenalt shoot 'em up, där det handlade lika mycket om att bli skjuten som om att faktiskt skjuta själv. Omslagen är ett slags zen möter mecha, och man ser verkligen vilket slags värld det är som väntar en när man trycker på power-knappen och Dreamcasten drar igång med den där rullande loggan, och jag älskar det.
4. Skies of Arcadia
Det här är äventyrsromantik i renaste 90-talsform. Vyernas blåtoner, luftskeppet och Vyse i heroisk pose skapar en känsla av att du står på tröskeln till en helt ny värld. Jag skulle vilja likna omslaget från en av erans ungdomsromaner men med mer japansk populärkultur. Det visar också vilket kraftpaket Sega var som kunde utmana självaste Enix och Square under denna era även på ett område som japanska rollspel. Allt detta förmedlat varmt, inbjudande och fullproppat med löften om upptäckter i ett episkt omslag.
3. Chu Chu Rocket
Jag gissar att många av er kommer ha problem med detta alternativ så högt upp, men jag betraktar detta som ett av de mest grafiskt modigaste omslagen till Dreamcast. Det har noll kommersiell potential, men som gamer går det ju inte att ogilla den lekfullt platta färgdesignen, de skrikiga orange‑blå kontrasterna och de ljuvliga figurerna som får det att ser ut som en poster för ett experimentellt japanskt barnprogram. Det är konstigt, charmigt och helt oförglömligt. Precis som spelet.
2. Power Stone
Jag älskar både spel och omslag med passion. Här möts en känsla av 80-talets äventyrsfilmer med ljuvlig japansk design och klassiska serietidningsvibbar. Karaktärerna är arrangerade som en slags ensemblecast på en filmposter, med färger som verkligen poppar. Det räcker med att ta en titt på det för att vilka dela ut stryk med Captain Fokker (eller Falcon som han fick heta i Europa, jag hade en japansk Dreamcast) till den där pampiga musiken på de levande banorna. Ren magi.
1. Crazy Taxi
Man skulle såklart kunna säga att det är ett trist val, en logga på en enfärgad bakgrund. Jag väljer att se det annorlunda. Det här omslaget är grafisk punk. Den gula bakgrunden är så aggressivt monokrom att den liksom bränner sig fast på näthinnan, och kombinerat med den flammande racing-loggan kan jag nästan höra Offspring spelas i mitt huvud bara att titta på bilden. Det är enkelt, skränigt och ikoniskt, ett av de mest igenkännbara omslagen i hela Dreamcast‑biblioteket och ett som verkligen förkroppsligar spelet på ett bra sätt.
