Det är så trist, tråkigt, sorgligt tragiskt och irriterande det som skett. Som stor, stor anhångare av Warzone 2.0 som lade över 1000+ timmar på att röja runt på Al Mazra (och 1000 timmar på Vondel) och ställa till med allmän oreda, är jag idag så besviken på framförallt Treyarchs arbete med Call of Duty: Warzone att jag inte ens vet vad jag ska säga, längre. Det mesta är sagt. Det mesta har skrivits. Warzone har aldrig varit mindre populärt än just nu och ryktet om att det läggs ned i oktober för att sen ersättas av Blackout 2 i november lär stämma. För detta går nu inte att rädda. Vi är bortom det nu, bortom all räddning. Och det gör mig genuint sorgsen.
Jag brukar inte spela Warzone längre, åtminstone inte med vare sig någon slags regelbundenhet eller entusiasm. När det väl sker, numer, sker det av gammal vana och för att min gode vän HiFi Security sliter in mig i spelet, igen. Måndagskvällen var en sån kväll. Jag satt och spelade Black Mesa (tredje genomspelningen, totalt sett) på Legion Go S och hade tänkt skifta till några Splitgate 2-matcher när jag slets med in i Warzone för att testa nya Stadium Resurgence. Med tanke på hur mycket skoj vi hade med Superstore Resurgence i slutet av förra sommaren fanns det någon liten förhoppning ikväll om att det kanske skulle kunna vara bra den här gången. Kanske-kanske. Eller kanske inte.
En bunt matcher är avslutade, jag är sömnigt uttråkad och frustrerad över hur misskött det här spelet verkligen är. Grafiken verkar vara nedskalad nu igen i och med nya säsongen, det finns ingen passion, entusiasm eller ambition i utformningen av Stadium och spelarna som kör låter i proxchatten lika utrråkade som jag var. Battlefield 6 kommer att krossa Black Ops 7 i år och det hoppas jag blir en väckarklocka för Activision. Call of Duty och då främst Warzone behöver byggas om från grunden. Ny grafikmotor, ny ljudmotor, inget last gen-stöd, nytt gunplay, bättre servrar, mindre bottar, bättre anticheat, skarpare matchmaking. Please, Infinity Ward / Raven, gör något. I väntan på detta och med tron om att Infinity Ward och Raven kommer att kunna vända på skutan om chans ges, har jag blickat bakåt och listat det jag anser vara de fem finaste stunderna i världens mest populära actionföljetong.
(5) Call of Duty: Infinite Warfare (2016)
Jag vet, det är nog inte särskilt många renodlade Call of Duty-fanatiker som ens skulle tänka tanken att stoppa upp denna utskällda del av följetongen på en topplista över spelseriens höjdpunkter, inte. Framtidsscenariot i kombination med den Halo-influerade, Titanfall-doftande spelmekaniken, vägghoppen och storyn med en kokain-stinn Conor McGregor i skurkrollen låg till grund för mången ilsken gamer under året 2016. Jag gillade det, dock. Jag gillar den än idag och anser att den allmänt avskydda multiplayerdelen, med den där kartan uppe bland träden där alla sprang på plåtväggar och hoppade mellan avsatser på rätt sätt lyckades kombinera Unreal Tournament med Halo, som hade mixats i en Blendtec med Activisions redan fungerande krigsrecept.
(4) Call of Duty: Modern Warfare (2019)
När det kommer till fantastiska nyversioner av gamla spel hade detta kunnat kvala in om det hade varit en regelrätt remake. För att detta är ett av Activisions bästa actionspel råder det inga tvivel om och att spela om nattbanan Going Dark och dess ickelinjära stealthmumma vidare till uppdraget Clean House, är några av de allra finaste stunderna som hela denna mångåriga, ultrapopulära spelserie har att erbjuda.
(3) Call of Duty 2 (2005)
Efter debuten 2003 laddade Zampella & Co om knallpåkarna och bjöd i samband med lanseringen av Xbox 360 på ett polygonbaserat krig som skakade om actiongenren sådär rejält att varenda utvecklare ville försöka sig på att göra exakt samma sak. Call of Duty 2 var större, snyggare, det var snillrikt designat med korridorer som ledde fram till bubblor i form av öppna fält där slaget ofta eskalerade och den där sekvensen i St. Petersburg, ryssar mot Nazzar - kommer för evigt att vara fastetsad i mitt minne.
(2) Call of Duty: Black Ops (2010)
Den kanske enskilt bästa singleplayerkampanjen i Call of Duty-följetongens historia stavas den där vi för första gången fick bekanta oss med CIA-spöket Alex Mason som via ett brutalt förhör återupplevde tidigare utförda uppdrag i regeringens tjänst, under Kalla kriget och med en M16 i händerna. Det var mörkt, inlevelserikt, snillrikt strukturerat, blodigt och varierat sett till gameplay och uppdragen som ägde rum under Bay of Pigs kommer vi verkligen aldrig att glömma. Multiplayerdelen här var dessutom strålande med ikoniska kartor som Nuketown som dök upp för första gången.
(1) Call of Duty 4: Modern Warfare (2007)
Hade det inte varit för att Crysis släpptes under samma månad hade hela spelåret 2007 mest troligt definierats av det allra bästa Call of Duty-spelet som släppts. För även om det idag går att göra sig en smula lustig över de osynliga checkpointsen som vis bumrushing fick fienderna att sluta återfödas, eller att flera av de viktigaste vapnen idag mest känns som tryckluftspistoler, är det såklart svårt att argumentera för att något annat än att Modern Warfare på flera sätt skrev om regelboken för hela actiongenren. Vi fick möta Soap och framförallt Price för första gången, vi fick turnera Mellanöstern i spelseriens tveklöst mest hektiska strider och det går absolut att göra en poäng av att multiplayerportionen aldrig varit bättre än i det här spelet.
Vilka är dina fem favoriter?