Tre gigantiska besvikelser (Marie)

Resident Evil 7: Biohazard (Multiformat / 2017 )
Jag har Resident Evil i blodet. Enda sedan det första spelet släpptes på den första Playstationkonsolen har jag varit så kär och så trogen så som en kvinna bara kan vara vid sin första kärlek. Fröken Räddhare som hatat allt vad otäcka filmer heter och som levt ett skyddat liv dold bakom en fluffig stor kudde vid skymt av minsta läskighet och som ständigt frågat där bakom från kuddens trygghet vad som händer och om det är fritt fram satt plötsligt och längtade efter varje nytt spel med zombies som Capcom släppte. Först och främst älskade jag hela historien om ett stort fläskigt företag som i smyg pillar med biologiska virus och annat jävelskap som faktiskt känns väldigt 2023 med Covid och allt och som inte känns så långsökt som många andra skräckinspirerade filmer och spel med det ockulta.

De ständigt återkommande karaktärerna som kändes lika familjära och igenkännande som från din egen vänkrets och sist men inte minst stämningen som genomsyrade alla spelen. Det var en härlig skräck som spelade på dina nerver och de visste precis hur de skulle bygga upp känslan, lite i taget. En knarrande dörr i slutet av en mörk korridor, tunga fotsteg ovanför dig, isande dödsskrik från ett obestämt håll och en blodig korridor med flackande ljus. Eller varför inte bara en gammal rullstol i ett hörn? Stora rivmärken på en vägg med blodiga avtryck? Du visste liksom vad som väntade men ändå inte vilket byggde upp klumpen i ditt bröst och hjärtslagen som slog som en galning i ditt bröst. Sen har vi då fienderna som turades om att göra vårat liv sur, den ena värre än den andra på ett blodtörstigt sätt. Vem kan glömma Mr. X? Nemesis? Hunters och Lickers? Vår ärkefiende Wesker? Eller de helt ljuvliga zombies som tuggade sig trötta på våra kollegor från polishuset? Men mitt i allt det läskiga fanns där tid att pusta ut. Trygga sparrum eller rum där musiken avslöjade att här får du vara ifred för nu är det dags att lösa ett pussel för att ta dig vidare. En perfekt balans.

För det är ju lite så i skräckspel, du behöver en balans. Du behöver andas. Ditt psyke måste återhämta sig, precis som ditt hjärta. Du behöver tid att byta trosor och tvätta av dig resterna av en nervös mage. Döm då till min förvåning när Capcom utannonserade Resident Evil 7 och jag gick och längtade som en galning för jag i mitt stilla sinne inbillade mig att det åtminstone skulle finnas en smula kvar av Resident Evil. Men nej, jag fann inget av det förutom att de tryckt in Chris Redfield i smeten ungefär som filmen Beslut utan återvändo hade Steven Seagal på bioaffischen trots att han dör några minuter in i filmen. Efter knappt en timmes spelande var besvikelsen ett faktum för min del, borta var precis allt jag älskade med spelserien. Äventyret upplevdes till att börja med i första person, och för mig blir det så opersonligt.

Jag vill se min karaktär framför mig. Allt vad Umbrella var, var liksom bortblåst och den härliga skräcken hade förvandlats till vad de stackarna i motorsågsmassakern måste ha upplevt. Ren psykedelisk terror. Allt kändes bara sjukt, lite som att titta på de gamla Saw-filmerna, tortyrporr. Jag pallade inte av att köra färdigt spelet. Jag mådde näst intill psykiskt illa där jag satt med handkontrollen och styrde min karaktär i de näst intill kolsvarta gångarna under huset. Enda orsaken att jag fick uppleva hela spelet var för att min gode vän var schyst att spela det hos mig så jag kunde sitta som jag gjorde i min barndom bakom hans rygg och viskande fråga vad som händer. Ska jag vara ärlig så var jag förbannad på hela spelstudion som i mina ögon sabbat hela serien med denna uppföljare. De hade lätt kunnat göra detta till ett helt annat spel, utan att döpa det till något som har med Resident Evil att göra. Jag vet att otroligt många älskade det sjunde spelet, men nej jag kan inte se det som ett Resident Evil. För mig är det ett spel som borde blivit början på en ny spelserie, ingen som borde smutsat ner min älskade skräckserie med ett par nerbajsade byxor.

Death Stranding (PS4, PS5, PC / 2019)
För mig var Hideo Kojima lite av en husgud. Jag dyrkade hans Metal Gear Solid-spel och älskade verkligen handlingen och alla grymma karaktärer som han skapat genom åren. Vem kan glömma kampen med Psycho Mantis där man fick byta handkontrollsport för att besegra honom? Fighten med Sniper Wolf? Att han senare fuckade upp serien med att byta bort allas vår Snake mot supertönten Raiden kan jag förlåta även om det sitter djupt inne men Death Stranding? Jag vet faktiskt inte. För ska sanningen fram har jag nog aldrig blivit så förvånad av ett spel och så fruktansvärt besviken.

Aldrig tidigare kan jag minnas att det varit så tight om information om ett kommande spel. Nu snackar vi tightare än en oskuld. Inte ett ljud knystades annat än sekundsnåla klipp som lovade utsökt grafik då vi sett en nästan helnäck Norman Reedus liggande på en strand med ett foster på magen. Mina förhoppningar var på topp, allt jag visste var egentligen bara Kojimas meritförteckning och den lovade ju något över det vanliga. Den lovade något episkt. Ja, trodde jag. Och visst fick jag något över det vanliga. Jag fick en DHL-simulator. Jag fick leva livet som Bengt, 48 år som jobbat som paketutdelare på Postnord i snart 17 år. 17 år som gett honom en hammartå, ischias och ett värkande diskbråck när det är rått väder ute. För att göra Bengans jobb lite äventyrligt slängdes lite rökmonster in och ett aborterat foster fick bli hans sällskap och sidekick på grund av nedskärningar i samhället. Jag vet att min bitterhet till detta spel rinner ut här på sidan men jag märker att såret fortfarande inte läkt det minsta. Det är lika infekterat som det var dagen jag satt där och undrade när själva handlingen och äventyret skulle börja medans jag kånkade runt på lådor fasttejpade runt hela min muskulösa kropp.

Mina turer upp och ner för de grönskade bergstopparna var lika spännande som att se färgen torka på mina badrumsväggar. Efter runt åtta timmar förkastades spelet till hyllan med mina minst älskade spel. Han står jämte ett bilspel som aldrig spelats till Petters stora fasa och samlar damm som Weezy i Toy Story. Enda skillnaden är att detta spel inte kommer få en ny röst för att klämma ut sig en slutsång, för nej, jag kan tänka mig faktiskt tio andra saker jag hellre skulle göra än att fortsätta spela som den levande packåsnan som levde ett mycket mer intressantare liv som Darryl i The Walking Dead. Jag skulle kunna klämma finnar från någons rumpa. Jag skulle kunna tömma analsäckarna på min hund. Jag skulle kunna åka till Stockholm och umgås med 08:or. Jag skulle kunna göra en brasilian Vax. Allt detta skulle jag hellre göra än att spela en timme till av detta spel. Så förlåt Hideo, men detta var bara wierd även i denna wierdos bok.

Fallout 76 (Multiformat/ 2018)
Min resa med spelstudion Bethesda började med spelet Oblivion 2006. Jag och min dåvarande make skapade en gubbe som vi turades om att köra och jag minns hur sur jag var när jag såg min karaktär för första gången utan rustning och insåg att maken hade skapat en snubbe som påminde skrämmande mycket av Spongebobs sjöstjärnepolare Patric hela vägen från den grisskära hudtonen ner till den bastanta kroppsformen. Alltså byggd som en tyngdlyftare utan varken nacke eller vältränade ben för att bära upp hyddan med. Efter det spelet blev det Fallout 3, Fallout New Vegas, Skyrim och slutligen Fallout 4. Ni som känner till Bethesda vet att de inte är de bästa av utvecklare när det gäller att släppa färdiga spel.

Vissa av deras spel blir liksom aldrig riktigt färdiga utan kan ibland kännas som en helfestlig buggfest som du tyvärr fått en skriftlig inbjudan till. Jag kan inte räkna ens till de höga siffror vi måste komma upp till om jag ska förklara hur många speltimmar jag lagt på deras spel tillsammans, det är långa tunga speltitlar som kräver hundratals timmar bara för att skrapa på ytan på och lägger man då till tålamodet som tålamodslösa Majsan ändå skrapat ihop för att köra igenom de alla så förklarar det nog min hemliga kärlek till spelen. För det krävs en viss dåre att orka med spel som ständigt hänger sig, som gör att du trillar genom spelgrafiken och som gör att flera uppdrag inte går att slutföra på grund att nån sidokaraktär fastnar i en grotta. DLC:erna som släpptes till Fallout 3 ska vi inte ens nämna då vissa av dom var totalt ospelbara, eller rättare sagt som gjorde originalspelet ospelbart efteråt då det hackade värre än en armlös köksmästare. Men det spelade aldrig någon roll för jag satt ändå där som ett fån och spelade vidare. Lite som en mamma som inte ser sina barns fel utan älskar dom ändå.

Så ja, jag överdriver ju inte när jag säger att jag såg fram emot nästa Fallout. Sen ni som känner mig vid det här laget har hört talas om min allergi. Jag är smått, eller ja, smått, jag är fruktansvärt allergisk mot multiplayerspel. Jag rent av hatar spel som tvingar mig att spela med andra. Spel som gör att jag ska samarbeta med främlingar. Det har aldrig varit min grej liksom, inte ens när jag satt i sandlådan och nån tjomme som hette Roland försökte "låna" min hink och spade. Låt oss säga stöld även om hans mamma försökte förminska hans tidiga kriminella bana med det andra ordet vilket slutade med att han fick en näve sand i ögonen och en hoppspark i ansiktet. Så, nej, jag gör inte multiplayer. Jag vill ha ett singleplayer och jag vill ha storymode. Så vad levererade Fallout 76? Ett onlinespel. En motherfuckin sandlåda fylld av Rolands som inte kan hålla sina klibbiga fingrar borta från min hink och spade. Även om jag visste att det skulle vara helt onlinebaserat var det ett frö i mig som viskade att detta kanske skulle vara vändpunkten, detta skulle vara spelet som likt en antihistamintablett skulle bota mig från min allergi. Men nej, Fallout 76 gav mig fullt med utslag och ren andnöd av ren kasshet. Ett öde spel utan en NPC i sikte. Ingen att slöprata med förutom Rolands då och vi vet ju alla hur dom är. De enda som rände runt i spelvärlden var de apokalyptiska monstrum som överlevt världens undergång och de var minst sagt underliga.

Ibland var det som om jag förvandlats till Harry Potter med en osynlighetsmantel, de kunde springa förbi mig utan att se mig. Ni vet ungefär så som alla över 80 antagligen känner sig i dagens samhälle. Ja, och sen har vi ju Rolands som jag nämnde innan som var utspridda lika bra som mina tomatfrön i grönsakslandet. Alltså helt åt helvete. Uppdragen var opersonligt levererade och gjorde att man egentligen aldrig kände en personlig koppling till dom och spelet kändes lika ensamt som en julafton med Pumba vid vattenhålet. Sen precis som jag nämnde i min smått lipiga beskrivning av Death Stranding gillar jag inte att känna som om jag jobbar i ett spel. Lika lite som jag gillade att jag var ett oavlönat UPS-bud med ett pissigt kollektivavtal i det äventyret, lika lite uppskattade jag att det kändes som jag hade förvandlats till Skrot-Nisse och hans vänner i Fallout 76 där jag nästan varje minut bara rotade runt efter skrot att fixa och bygga med.

Och sen ska vi ju inte sticka under stolen med att det var ruggigt buggigt vid releasen. Och när spelet väl var fixat och uppsnyggat då hade jag redan dragit vidare, jag är liksom inte tjejen som ger andra chanser, fråga bara männen jag dejtat. Jag går fortfarande och blänger på Cyberpunk och vägrar sätta på det trots att folk nu säger att det är prima fläskkotlett, så långsint är jag. Men den största besvikelsen var och kommer alltid förbli att de svek mig och gjorde ett onlinebaserat spel. De försnillade mig på det jag ville ha och det var ett Fallout 5. Fan, känner redan nu den massiva besvikelsen komma tillbaka och fylla mitt stackars bröst med förtvivlan när jag tänker på det där Fallout 5 jag aldrig fick. Jag tyckte vi som härdat ut denna buggfest i decennier som kallas spelserien Fallout gjort oss förtjänt av det.