Tre gigantiska besvikelser (Petter)

The Order 1886 (Playstation 4 / 2015)
Ett gotiskt, vackert, elegant och mörkt 1800-tals London, en alternativ historia om ett hemligt samfund som nattetid jagar blodtörstiga varulvar i stadens kloaker, tungt berättande och Gears of War-doftande eldstrider dränkta i ultrasnyggt övervåld. På förhand lät det helt otroligt och bilder samt filmsnuttar från Sonys sida skapade ett ha-begär hos mig som nådde oanade proportioner. Jag var på förhand rysligt förväntansfull på The Order 1886 och cirka 30 minuter in i spelet var jag lyrisk. Detta var precis det jag helst av allt ville ha! Synd bara att de resterande sex timmarna inte höll måttet. Ready at Dawn & Sony Santa Monica (som hade samarbetat på God of War under flera år) hade bevisligen fokuserat så pass mycket på grafik, design och inramning att de på köpet glömde bort att göra ett roligt spel, där - mitt i allt. Den ursnygge ledarhunken Sir Galahad och hans skjutglada kumpaner rände runt i ett tomt, trist, tunt actionspel där mekaniken, tempot och stridernas brist på dynamik och variation tråkade ut något grönjävulskt.

Cyberpunk 2077 (Multiformat / 2019)
Jag älskade (och älskar fortfarande The Witcher 3: Wild Hunt) och när det stod klart att samma studio anställd förstärkning, köpt på sig hyllad scifi-licens och jobbat i närmare sju år med vad som skulle komma att bli "tidernas mest påkostade actionrollspel", då var jag en av alla som började suga i mig hypefaktorerna med hull och hår. Vi skulle få möta supersmarta fiender, försöka att antingen alliera sig med eller kriga mot intelligenta, levande, dynamiska polisstyrkor, köpa fastigheter, köpa och bygga bilar, springa på väggar, åka tunnelbana i ett komplext underjordiskt vägnätssystem, ta beslut som skulle påverka hela vår historia samt njuta av storlek, omfång och ett nyanserat berättande proppat av samhällskritik och finurligt strukturerad satir. Vi fick inget av det där. Ingenting. Istället släppte CD Projekt Red lös det buggigaste miljardprojektet jag någonsin testat med en förhållandevis menlös story som inte hade något att säga, alls. Mina egna val spelade liten och ingen roll, fienderna var urdumma precis som poliserna och Night City kändes som en polygonkuliss snarare än en riktig, inlevelserik, inbjudande och levande spelvärld.

Starfield (Xbox & PC / 2023)
Det pratades högt, brett, lågt och stort om att rymden i Bethesdas miljardprojekt var evig. Enorm. utforskandet av den låg framför oss och jämförelsen med No Man's Sky viftades på förhand bort av folk som redan beslutat sig för att Starfield minsann skulle bli episkt superbt. Men efter en vecka i Skryim-studions plastiga rymduniversum är jag mer besviken än vad jag någonsin hade trott att jag skulle vara. För detta är Fallout 4 med nytt "skin", och inget annat. Det är stort men innehållslöst, påkostat men livlöst fult och det där utforskandet är antingen meningslöst eller tomt, vilket tillsammans med detaljer som mängder av buggar och karaktärer som ser ut som de härstammar från Playstation 3-generationen, gör att Starfield i allra högsta grad hamnar på denna trista lista. Visst, sure. Jag är ingen större actionrollspelare och borde kanske knipa igen, men nog hade jag efter allt förhandssnack förväntat mig mycket mer än det här. No Man's Sky är idag spelet som Starfield kanske borde ha blivit.

Vilka är dina tre största spelbesvikelser?