Tre gigantiska filmbesvikelser (André)

Vi har kunnat återhämta oss från den tredje Gudfadern-filmen. Vi har förlåtit Sam Raimi för Spider-Man 3 och vi kan till och med tolerera vad Wachowskis gjorde med Matrix. Många av oss var dessutom för unga för att inse hur fruktansvärd The Phantom Menace egentligen var och många av oss har på senare tid hittat en ny uppskattning för bakslag som Prometheus och Terminator Salvation. Det finns dock fortfarande gott om filmbesvikelser därute som vi fortfarande hemsöks av. En usel film är lätt att acceptera, men en besvikelse är värre att hantera med tanke på hur mycket hype och förväntningar som investerats i onödan. Här är ett par frustrerande filmer som vi ännu inte kan släppa taget om...

Jason Bourne
Den fjärde Bourne-filmen är ett ypperligt exempel på varför vissa filmserier helst bör lämnas ifred. Trots att den knivskarpa Bourne-trilogin avslutades på bästa möjliga vis var Hollywood så illa tvungna att fortsätta en historia som aldrig behövde en fortsättning och efter den fjärde installationen ville vi aldrig veta av Matt Damons superagent igen. Någonsin. Jason Bourne var nämligen en generisk, ultratöntig och totalt oinspirerad skräphistoria som kändes mer som en urvattnad Jack Reacher-ripoff än något som hörde hemma i denna, i övrigt, förträffliga följetong. Det var som att filmserien plötsligt förlorade minnet av sin identitet, likt intrigen i Bourne Identity.

Trots att den talangfulle Paul Greengrass flexade sina actionmuskler fanns det inget som helst hopp för manuset, som förvandlade Bournes komplexa och intrikata filmvärld till en generisk actionbagatell som saknade all personlighet och hjärta som ju tidigare karaktäriserade trilogin. Jason Bourne är i sig inte en horribel film - det vara bara oförlåtligt mediokert för att vara en Bourne-film. Det sorgliga är att spinoffen The Bourne Legacy, som inte ens handlade om Jason Bourne, var en bättre Bourne-upplevelse än denna oinspirerade "cashgrab".

Indiana Jones & Kristalldödskallens Rike
Ingen av oss på redaktionen gillade Dial of Destiny särskilt mycket, men det var vi åtminstone beredda på efter katastrofen som var Kristalldödskallens Rike - en film så förbryllande hopplös att vi förträngde det hela, likt huvudpersonerna i det okända South Park-avsnittet. Det gick alltså inte att bli mer besviken än vad vi redan var efter att Steven Spielberg släppte lös denna kalkon på biodukar världen över. Våra ansikten smälte likt nazisterna i Raiders of the Last Ark när Spielberg & Lucas återigen slog sina påsar ihop och än idag övergår dess uselhet vårt förstånd. Det som fortsätter att göra oss så hemskt besvikna är det faktum att alla ingredienser och förutsättningar fanns där för att skapa ett nytt klassiskt Indy-äventyr - och ändå fungerade ingenting. Nada.

Vi vill fortfarande inte tro våra ögon när karaktärerna hasar sig fram i en CGI-djungel för att möta en CGI-alien, utan riktning, utan motiv. Mycket händer på skärmen, och samtidigt ingenting. Kristalldödsskallens Rike grävde en stor tom grop i våra äventyrshungriga magar och den där enkla, magiska Indy-magin känns än idag som bortblåst. Denna film är som ett ouppfyllt löfte som får oss på dåligt humör så fort vi påminns om hur bestulna vi var. När National Treasure 2, som släpptes strax innan Indy 4, visade sig vara en mycket bättre skattjägarmatiné än självaste karaktären som revolutionerade skattjägar-genren, då har man som filmskapare förtjänat att sitta i ett hörn med en fin dumstrut.

Hobbit-trilogin
Hur man kan gå från filmvärldens mest älskade filmtrilogi till ett av filmvärldens största cinematiska magplask är för oss fortfarande ett öppet sår som vägrar läka. Sedan premiären av An Unexpected Journey vet vi ju varför Hobbit-filmerna blev som de blev: produktionerna blev framstressade av studion och Peter Jackson - som försökte rädda projektet efter att Guillermo del Toro lämnade projektet - fick aldrig tillräckligt med tid att göra boken rättvisa, där flera sekvenser bokstavligen skrevs i sista minut. Det ursäktar dock inte Hobbit-filmerna från att vara slöseri med tid och vi kommer aldrig glömma hur uttråkade vi var när filmernas plastiga CGI-effekter till slut dödade vårt intresse för Tolkiens annars fantastiska värld. Långt innan Rings of Power, med andra ord.

Det började ju faktiskt inte så dumt, egentligen: Martin Freeman var klockren som Bilbo och första halvan av första Hobbit-rullen andades gott om fantasy-mys. Sedan blev det uppenbart att filmskaparna aldrig riktigt hade källmaterialets bästa i intresse: den tunna barnboken sträcktes ut som om det låg i en sträckbänk och det lades till så mycket nonsens som skulle knyta till Sagan om Ringen-trilogin att vi mest bara ville blunda, täppa för öronen, glömma att det hela hände. Vi kunde knappt tro hur forcerad och hur ekande tomma dessa filmer visade sig bli. Vi såg egentligen aldrig fram emot Five Armies-premiären; vi kände mest att vi bara ville få det hela överstökat och vi led oss igenom den horribla avslutningen för att sätta punkt för tidernas mest långdragna besvikelse i filmhistorien.

Vilka är dina största besvikelser i filmvärlden?