Tre gigantiska filmöverraskningar (Måns)

Top Gun: Maverick:
Det var väl ytterst få, förmodligen inte ens Tom Cruise själv som trodde att det skulle gå att skaka nytt liv i den 36 år gamla rullen om flygaresset Pete "Maverick" Mitchell och i synnerhet i post-pandemiska tider, där folk slutat gå på bio men där hade vi fel. Oj så fel vi hade. Den övriga statistiken talade inte heller för någon succé direkt. I en era där remakes och uppföljare har floppat en efter en så tryckte Joseph Kosinski och en snart 60 år ung Cruise gasen i botten och levererade en actionrökare som inte bara sopade mattan med konkurrerande storfilmer och den första filmen, som i dag i ärlighetens namn mest lever på nostalgiska värden utan av bara farten förmodligen också räddade bio som koncept. Och det hade ju varit så lätt att falla för frestelsen att göra som de flesta när Covid härjade som mest, släppa filmen på streaming men inte Tom Cruise. Han tvärvägrade och väntade i stället tills biograferna nervöst slog upp sina portar på nytt och det var ju med facit i hand, ett genidrag.

Men vi skall inte heller glömma att Kosinski gjorde allt rätt här. Top Gun: Maverick var nyskapande och djärv samtidigt som den inte glömde sina rötter. En delikat balansgång mellan modernt och retro. Här fanns one-liners, det åttiotalsdoftande soundtracket, komplett med Into the Danger Zone, F-14 Tomcat, strandbaren, motorcykel, skinnpaj och Great Balls of Fire. Många av scenerna var filmade likadant, nästan exakt samma vinklar och samma känsla. Svunna tider och gamla hjältar men skrapade man lite på den där nostalgiska ytan så märkte man att det också var mycket som hade förändrats. Det var en mycket mer känslosam film än den minst sagt ytliga föregångaren. Här rymdes kärleken, den äkta. Här fans sorgen och rädslan och hela tiden, den subtila humorn som låg där som en ventil för att släppa ut allt det svarta som vilade där bakom alla leenden. Det var en berättelse om att åldras, att förlåta, att ge människor en andra chans men det var också en film om att flyga i överljudshastighet och skjuta ner fiender i hisnande actionscener som saknade motstycke. Tompa sin vana trogen vägrade ju att låta någon stuntman göra jobbet. Vi älskade Top Gun: Maverick och det var vi sannerligen inte ensamma om. Nästan 20 miljarder svenska riksdaler spelade den in globalt och den är nu en av tidernas mest inkomstbringande filmer.

Taken
En gång i tiden nominerad till en Oscar för sin roll i Steven Spielbergs lika briljanta som hjärtslitande krigsdrama, Schindler's List som förstås var en succé men det var med Taken teaterskolade Liam Neesons skådespelarkarriär stöptes. Han blev nämligen kvar där, till synes för gott för efter Taken så har han i princip enbart gjort olika varianter av samma film men det blir ju aldrig lika bra igen.

Pierre Morels Taken var ju minst sagt en överraskning. I grund och botten en simpel actionrulle med modest budget som inte bjöd på några större överraskningar men den gjorde något som få andra lyckades med på den tiden, den satte intensiteten klockrent. Dessutom var den så där härligt old-school. Att jämföra den med Charles Bronsons gamla hämnd-rullar var inte alls långsökt. Det simplaste av manus med en dotter som plötsligt blir bortförd och en farsa som hittar sina inre primitiva instinkter och går både bärsärkagång och en kamp mot klockan. En enkel story men också varje förälders värsta mardröm. Något vi kan relatera till och ibland är det ju också det enkla som är det bästa. Taken fyllde ett tomrum hos alla oss som törstade efter snygga actionscener, minimalt med snack och hög "body count" och för det är vi evigt tacksamma. Varje gång Liam Neeson annonserar att han skall göra en ny actionfilm så hoppas vi att den skall leva upp till Taken men vi vet ju alla innerst inne att det aldrig kommer att hända igen. Det var en dagslända men en synnerligen vacker sådan.

District 9
Lågbudget-sci-fi från Johannesburg med jätteräkor som invaderar Jorden. Dessutom en debuterande regissör i Neill Blomkamp. Nog för att Peter Jackson stod med som producent men nej, oddsen för att det här skulle bli en succé var knappt värda att räkna på men ibland är man glad över att ha fel för mer välförtjänt framgång är det svårt att föreställa sig. Det skulle nämligen visa sig att District 9 var briljant, både som underhållning och ett politiskt ställningstagande. Berättelsen om den utomjordiska rasen som tvingades in i slummen för att leva i marginalerna. Här fanns allt det smutsiga, genialt förklätt i science fiction-skrud. Apartheid, maktmissbruk och orättvisa och det är ju så lätt att det bara blir en enda stor moralkaka av allt men Blomkamp lyckades balansera det där på ett utomordentligt sätt genom att blanda verklighet och fantasi, filmskapande i dokumentärstil, traditionell film och live action.

Wikus Van De Merwe var dessutom en sådan där protagonist som det är så oerhört enkelt att tycka om. En ofrivillig hjälte, sympatisk och empatisk. En sådan där som får oss att tro på det goda igen. Någon som vägrar att bara sitta ner och låta saker hända, även om det innebär att han själv hamnar i skottlinjen. District 9 har tack vare sin unika stil stått emot tidens tand. Trots att det är en lågbudgetfilm som till stor del förlitar sig på specialeffekter så känns den fortfarande överraskande fräsch. Dessutom är ju storyn tyvärr minst sagt lika aktuell nu som då. Över två miljarder kronor spelade den in med en budget på knappt 30 miljoner dollar. Nominerad till bästa film blev den också men fick se sig besegrad av Katheryn Bigelows The Hurt Locker.

Vilka tre filmöverraskningar skulle du vilja nämna?