Svenska
Gamereactor
artiklar

Tre gigantiska överraskningar (Johan)

Artikelserien sveper vidare och den här gången är det Johan Mackegård som delar med sig av de tre titlar som överraskat honom allra mest...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Tre gigantiska överraskningar (Johan)

Dark Souls (Multiformat / 2011)
Året var 2011, mitt första år i gymnasiet om jag minns rätt. Skolan var dock inte vad mitt fokus låg på under den perioden utan jag gick istället och väntade som en galning på att uppföljaren till ett av mina absoluta favoritspel skulle släppas. Batman: Arkham City var titeln i fråga och jag hade sett precis varenda trailer minst tio gånger, lusläst internets samtliga rapporteringar på ämnet och dagarna gick så långsamt fram att det kändes som att tiden backade.

En dryg månad innan det var dags för mig att ta på manteln igen började min kompis CJ prata lyriskt om något japanskt riddarspel som visst skulle vara något alldeles extra. Dark Souls hette det visst. Jag kunde inte ha brytt mig mindre utan fortsatte stirra mig blind på internets samtliga teorier om Jokerns sjukdomstillstånd och Hugo Stranges dolda planer samtidigt som veckorna masade sig fram långt under snigelfart. Till slut släpptes det. Det var fantastiskt. Sen var det över.

Ungefär ett år senare var jag på besök hemma hos CJ som då prompt skulle visa upp det där Dark Souls som visst var så märkvärdigt. Jag hade kikat på lite gameplay i förväg och var väl inte superimponerad över hur det verkade men lät mig ändå övertalas till att ge det ett försök. Spelet startades upp och jag tog mina första stapplande steg i Undead Asylum och jag kände redan då att det var något annorlunda med Dark Souls. Det kändes rått och ärligt på ett sätt som spel sällan gör och även fast det inte tog lång tid innan jag blivit uppstyckad av någon hudlös zombie så hade jag redan fått mersmak innan min stackars karaktär (Aerosmith vill jag minnas att han hette) hunnit vakna upp på nytt. Jag var fast. Inte bara på grund av de intensiva striderna och den tighta kontrollen utan på mystiken, estetiken, mörkret och upptäckarglädjen. Lordran var en öde plats vars hopp hade brunnit ut för länge sedan och min egen roll i den stora sagan tycktes vara snudd på obetydlig, vilket bara gjorde Dark Souls ännu mer intressant.

Detta är en annons:

Det gick från att vara en obetydlig titel i ögonvrån till att bli ett av mina absoluta favoritspel någonsin på bara ett par dagar och jag kan fortfarande minnas känslan av att kasta mig ut mot farorna i det okända mörkret för första gången. Möten med karaktärer som Solaire och Siegward är än idag ikoniska i min bok och mina första sammandrabbningar med bossar som Ornstein & Smough, Artorias, Seath the Scaleless, Nito och Priscilla står sig som några av mina starkaste spelminnen. Arkham City var ett riktigt bra spel men Dark Souls visade sig vara en odödlig pärla som tog över mitt liv när jag som minst anade det.

Tre gigantiska överraskningar (Johan)

Control (Multiformat / 2019)
Trots att jag gillade Alan Wake var intresset för fler spel från Remedy förhållandevis lågt och när Control släpptes fanns det inte en enda tanke i mitt huvud på att plocka hem det men ett par år senare delades Playstation 5-versionen ut via Playstation Plus, vilket fick mig att ändå ge det en chans. Det ångrar jag inte. Jag minns hur jag golvades av den filmiska uppbyggnaden och känslan av att ingenting var som det verkade. En federal myndighet som bara sysslar med att kontrollera paranormala fenomen förde tankarna till en mer gåtfull version av SHIELD och att springa igenom de mystiska kontorslokalerna utan att veta vad jag skulle möta härnäst skapade en stämning som är svårfunnen i andra actionspel.

För ett actionspel var det ju sannerligen och även fast motståndet ofta var lite för anonymt för min smak så vägdes det upp tiofaldigt av hur väl utformat stridssystemet var. Utöver min magiska puffra som skiftade mellan olika former så gjorde huvudkaraktärens telekinetiska förmågor att varje strid blev till en lekplats där bord och stolar slungades till höger och vänster samtidigt som jag själv också lärde mig flyga en bit in i äventyret, vilket förhöjde hela upplevelsen ytterligare. Ingenting var som det verkade och ena sekunden kunde en TV förvandlas till en överraskande boss-strid och en stund senare stod jag öga mot öga med en jättelik interdimensionell orm. Jag kan ärligt säga att jag inte förstod speciellt mycket av vad som hände i berättelsen och det är nästan lika bra så. Control skapades inte för att förstås, utan för att upplevas och bara genom att skriva den här texten börjar det klia i fingrarna efter att kasta mig ut igen. Ut i det okända.

Detta är en annons:
Tre gigantiska överraskningar (Johan)
Har du några fina jätteöverraskningar att berätta om?

Bioshock (Multiformat / 2007)
Jag hade nyss fått ett Xbox360 av min moster i julklapp och hade dessutom blivit välsignad med en trave lånespel från min kompis CJ. Förutom briljanta titlar som Gears of War 2 och Fable 2 låg i högen också en rostfärgad samlarutgåva av ett spel som hette Bioshock. Efter att ha betat av en stor bit av högen så kom turen till slut till den utstickande plåtlådan som jag inte alls visste vad jag skulle tro om. En flygplanskrasch senare var jag på väg ner långt under ytan och såg för första gången Rapture breda ut sig på havsbottnen. Än idag måste jag säga att jag håller den nedgångna undervattensstaden som en av spelhistoriens bästa skådeplatser och jag minns ohyggligt tydligt hur kusligt det var att försiktigt kliva ut ur ubåten efter att den mordiska spindel-splicern hade misslyckats med att skära sig in.

Efter det följde en spelupplevelse utöver det vanliga där förstklassig action blandades med fantastisk estetik och en berättelse vars vändpunkter än idag räknas till de allra bästa inom spel. Rapture sög in mig fullständigt och höll ett stadigt grepp om mig under äventyrets gång och ärlighetens namn är jag fortfarande fast. Fast i Bioshocks klor och även fast seriens övriga delar aldrig riktigt nådde upp till samma briljans för mig så hoppas jag på att en vacker dag få återvända till samma känsla av isolerad utsatthet där den enda vägen ut är att möta monstren som har gjort staden till sin egen. Att hitta den typen av spel bland i en slumpmässigt vald hög av lånetitlar är tveklöst en av de största överraskningarna jag någonsin har upplevt i mitt liv som spelare.



Loading next content