Tre gigantiska överraskningar (Marie)

Resident Evil 2 (Playstation / 1998)
De gånger jag blir positivt överraskad av ett spel är de gånger jag faktiskt vågat ta mig själv ut ur min egen bekvämlighetszon. En gång i tiden var min bekvämlighetszon söta små plattformsspel. Jag älskade färgglada mysiga spel som Spyro The Dragon och Super Mario Bros med sina trallvänliga toner och allt annat än läskiga fiender. Thats it. Det var allt jag spelade och allt annat rynkade jag näsan emot. Lite så som jag är när jag beställer pizza, jag håller mig till den jag vet är god liksom. Varför chansa? Året var 1999 och jag hade precis blivit sambo med en kille som delade mitt intresse av TV-spel och vår första jul tillsammans köpte vi oss en grå och vacker Playstation.

Han köpte Tekken 3 och jag Spyro The Dragon. Vi satt där hopslingrade i soffan varje kväll och slogs om handkontrollerna och stirrade på när den andre spelade. Under annandagsrean kom han plötsligt hem med en grön shoppingpåse och ett förnöjt leende och drog fram ett nytt spel och jag får väl erkänna att jag blev sur när jag såg framsidan på spelet. Det var svart med ett läskigt ansikte på och texten i rött stavade ut ordet Resident Evil 2. Varför hade han köpt ett spel som vi inte kunde spela bägge två? Ett skräckspel? Och han visste ju vilken räddhare jag var? Att stackarn kanske såg fram emot att spela för sig själv hade jag inte en tanke på. Jag vet bara att jag slamrade extra högt med kastrullerna den kvällen när jag gjorde middag och marscherade förbi honom i vardagsrummet där han precis satt sig och börjat spela, allt för att på typiskt kvinnligt sätt visa att jag var sur utan att bara rent av säga det.

Det var under en sån där surmarsch som jag råkade komma in mitt i en mellansekvens, Leon och den dundrande långtradaren fångade min blick. I smyg stod jag i bakgrunden bakom soffan och kikade för att han inte skulle märka att jag slutat tjura. Sen var det som om jag själv förvandlats till en av alla zombies i spelet för sakta som i trans makade jag mig förbi karlen i soffan och slog mig ner bredvid honom och blev sittande genom hela spelet. Och jag älskade verkligen hela handlingen och karaktärerna. Den perfekta skräcken som fick en att sitta längst ut på soffkudden hela tiden, på helspänn ifall någon Licker eller odöd skulle hoppa fram där man minst anar det. När det senare blev min tur att spela spelet så insåg jag att det inte gick att sitta med en kudde framför ansiktet när man spelar när det blev för otäckt. Men sen insåg jag också att när man till slut fick en hagelbrakare i händerna så försvann behovet av kudden. Den blev som en trygg snutte i handen i stället.

Lite som ett par cojones på en ynkrygg. Och det var här min resa till de lite mer vuxnare spelen började. Inga mer jollrande barnspel i pastelliga färger med repeterande psykande låtar som satte sig på hjärnan. Från och med detta spel så var det blodtörstiga zombies som var min melodi vilket är den underligaste överraskningen av de alla. Så jag får väl säga att spelet som gav mig monster, T-virus och zombieapokalyps gjorde just det, överraskade mig. En positiv sådan. Det levererade verkligen allt jag inte visste att jag ville ha i ett spel. Spänning, tung action, pussel och härlig överlevarskräck. Och som kryddan på moset en fruktansvärt beroendeframkallande handling om det giriga läkemedelsföretaget som av misstag höll på att förgöra jorden och den lilla mannen som stoppade dom. Än i dag är detta ett av mina absoluta favoritspel och ett minne jag håller kärt.

Left 4 Dead ( Xbox 360, PC / 2008 )
I veckor hade han tjatat och han gav sig inte det minsta. Min make ville spela ett co-opspel som han hade köpt och jag sa blankt nej efter att ha tittat på trailern. Nej, nej, och åter nej. Men som vanligt gav jag med mig efter att han surat som en bebis en halv lördagskväll och slängt kommentaren " Du vill aldrig spela mina spel" till mig som om vi var två fem åringar som kivades om vad vi skulle leka. Och det var faktiskt sant för hans spel och mina spel var två helt olika saker. Vi alla föredrar olika saker och jag till exempel har aldrig varit såld på spel i första person. Jag vet inte varför men jag hatar verkligen den styrningen och skyr den som pesten även om jag i vissa spel faktiskt kunnat blunda för det för att spelen ändå varit så pass underhållande även om jag vid detta tillfälle aldrig spelat ett tidigare på konsol. Allt jag hade kört tidigare var Doom och Unreal på brorsans gamla dator.

Men detta spel han höll i sin hand kände jag direkt att detta vara bara för mycket. Sönderstressade zombies med flockbeteende var över min gräns. Det var liksom inget spel man utsatte en räddhare med ett mod som en mus och som led av IBS och oroliga tarmrörelser. Men sedan jag blev utsatt för hans krigsstrategi av manipulation och hundögon nöttes jag alltså sakta men säkert ner och slutligen satt jag där med handkontrollen i handen som efter bara fem minuters spelande darrade som en galning. Hjärtat slog så hårt att jag nästan kunde se min tröja röra sig i takt med det och min andning var ansträngd av stress där vi sakta smög framåt genom trånga gator medans ljudet av en gråtande varelse ekade i mitt öra. Hjälpsamma Majsan som vill alla väl började leta efter det stackars gråtande barnet som tydligen behövde räddas trots min makes eviga varningar att lämna den relativ trygga klungan av överlevande kunde leda till ond bråd död.

Ja, jag får väl erkänna att jag till slut hittade var i från gråten kom ifrån men dock utan några hjältedåd från min sida då jag lockats i en ondskefull fälla av medlidande, ungefär som maken och hans hundögon. Gråten kom från en fiende och jag blev på ett ögonblick riven i småbitar av ett hysteriskt fruntimmer med naglar som skalpeller. Vem har sagt att man inte kan lära sig något av TV-spel? Här lärde sig jag att man fasen inte kan lita på någon. Det var även i detta spel jag lärde mig vilken hemsk hustru och människa jag var. En riktig feg ynkedom som lät min make dö medans jag själv försökte rädda min egen fega lekamen. För när det väl gällde liv och död förvandlades Majsan verkligen till kapten Ynkrygg på några mikrosekunder. Jag behövde inte ens fundera på saken. Själva kärnan till Left 4 Dead är samarbete. Utan samarbete är du så gott som död, du är alltså helt beroende av din partner för din och hans överlevnad.

Vi hade tagit oss till slutet av spelet, jag såg slutet av banan och jag såg räddningshelikoptern som en hägring bland alla odöda som jagade oss och trängde in oss i ett hörn. Mina nerver var trasiga efter för många timmar av stressen av gråtande häxor och spyende Boomers och horder av fiender som ständigt sabbade mitt personliga utrymme att när tillfälle gavs så la jag benen på ryggen och bara sprang mot tryggheten. Tillfället gavs vid sämsta av tillfällen, i alla fall för maken. Han sprang rätt på en Boomer som spydde ner honom med sin galla som inom en sekund skulle locka till sig en hord av zombies och det skulle bli slutet för oss. Men luckan öppnade sig för ett sista försök att få slut på denna psykiska terror för en ynkrygg. Så jag gjorde vad vilken syltrygg skulle gjort, jag sprang som en gasell mot friheten, jag sprang som om jag var med i en kärleksfilm och skulle omfamna min förlorade älskare på en äng likt Sound of Music.

Allt jag hörde i bakgrunden var min makes omedelbara förvåning, förvåningen byttes mot misstro och misstron byttes mot vrede och besvikelse för det ultimata sveket. Neeeeeej!, skrek han medans jag i ögonvrån såg hans karaktär Francis, den benhårde bikern stupa mot sitt öde med 393 odöda redan snaskande på hans skenben i en grillbuffé som skulle kränkt varenda vegan i Sveriges rike om de såg den. Själv log jag för jag hade knappt två meter till räddning och jag kunde känna vinden från rotorbladen i håret från helikoptern. Läxan kom dock innan jag fick smaka segerns sötma. Vilket Jarhead som helst hade vetat att man inte lämnar någon, men jag? Jag fälldes till marken obarmhärtigt och blev sliten i bitar och det sista jag såg var makens blick som sa "Där fick du för att du lämnade mig i sticket!". Jag var bara feg. Det var också feghet som fick mig att spela vidare, allt för att undgå ilskan och besvikelsen som jag såg i makens ögon varje gång han sneglade på mig nu. Det var när spelets eftertexter väl började rulla som jag insåg att trots stressen och den galet hysteriska skräcken jag upplevt så hade vi haft riktigt roligt ihop.

Vi hade samarbetat, gapat och svurit på varandra och hysteriskt skrikit av rädsla när en fiende dykt upp oinbjudet. Och trots att jag den sommaren kom tillbaka till mitt jobb efter semestern som säljare på Elgiganten med en utstuderande läskig ryckning under högra ögat som vägrade ge med sig för än efter nästan en månad och som verkligen inte gjorde nått för att förbättra bilden av en ärlig försäljare så beställdes Left 4 Dead 2 så fort det hade release. Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle finna ett sånt här spel roligt men plötsligt händer det. Man måste bara våga bryta sina premisser. Våga testa något nytt där man är allt annat än bekväm.

Mass Effect (Multiformat / 2007)
Precis som tidigare spel var detta ett spel som jag och min make skulle spela ihop. Vi hade nu kört de flesta bra co-opspel som fanns på marknaden och vi började få svårt att hitta fler. Maken hade precis upptäckt att spelet han spelade gick att köra co-op och plötsligt hade jag blivit utskickad som Ashley. Jag stirrade svartsjukt på makens grymt coola manliga karaktär med två dagars skäggstubb och som var en och åttioåtta i strumplästen och sedan stirrade jag på den blonda bimbon jag själv styrde runt på. Sicket våp. Redan där förlorade jag lite av intresset precis som jag gjorde varje gång någon snodde Mario och jag fick spela som den mindre snygga brodern Luigi som alltid kändes som ett andra val. Ni vet han som alltid blev vald sist i fotboll i skolan.

Mellansekvenserna var långa och när maken väl började konversera med andra karaktärer satt jag och pillade med annat och följde inte alls vad som sades i de långa ordbytena. Efter runt två timmar hade jag tröttnat och la ifrån mig kontrollen och vägrade spela mer av vad jag uttryckte var ett sömnpiller. Bandet spolas nu fram och många år senare är jag nyskild och ser spelet på rea på Gamestop och kan inte låta bli att fynda trots att jag tyckte det var rätt trist den gången för många år sedan. Väl hemma åkte spelet in i konsolen innan jag hann ångra mig och några timmar senare pausade jag spelet som jag några år innan kallat trist och satt tyst och stirrade på skärmen. För trist var allt annat än vad det var. Det var en välskriven historia med underbara karaktärer som tog plats, det var en massiv värld eller rymd kanske man ska säga som var en perfekt plats för en horder som jag för att utforska och det låg en härlig balans genom hela spelet på utforskning och action.

Spelets huvudkaraktär Commander Shepard vann snabbt mitt hjärta och många timmar lades på att spendera timmar i hans sällskap runt om i galaxen. Så spelet som var ett sömnpiller blev plötsligt en av mina favoritserier på ett ögonblick. Så till den milda grad att jag plöjde igenom alla delar utan att ens ta ett andetag emellan. Ibland gäller det att ge saker och ting en andra chans. Att inte bara döma ett spel efter några timmar. Att gå över sin egen trygghetszon, för det är när man gör det som man blir överraskad. Det är då man hittar pärlorna.

Har du tre gigantiska spelöverraskningar som du vill berätta för oss om?