Dredge (Multiformat / 2023)
Snackar vi gigantiska överraskningar så måste helt enkelt Dredge vara med, så är det bara. Jag har förmodligen aldrig underskattat ett spel mer någonsin i hela mitt liv. För innan jag kastade mig in i det hela så kunde jag inte för mitt liv förstå hur det skulle kunna vara kul att puttra runt i en sunkig liten båt inte göra något annat än att fiska. Hade det varit så så hade det ju utan tvekan varit trist så in i bomben, men Dredge var ju så otroligt mycket mer än bara just fiske. Dredge bjöd på ett imponerande djup och med en intressant story full av mystik och Lovecraft-inspirerade bestar som lurade under ytan så var det en mycket angenäm överraskning i slutändan. Den öppna världen var också så där lagom stor, full av liv och saker att upptäcka varav vissa områden var klart trevligare än andra att besöka om man säger så. Otroligt nog så var det faktiskt rätt roligt att bara glida runt och fiska också, man ville ju hela tiden dra upp de där sällsynta rackarna och tjäna storkovan. Dredge kom bokstavligen från ingenstans, sänkte min gard fullkomligt och knockade mig därefter redan i första ronden. Det är kul att fiska och lösa gåtor.
Dark Souls 3 (Playstation 4, Xbox One, PC / 2016)
Mitt förhållande och min historik med From Softwares spel är lite rörig om man säger så. Det allra första jag körde var Dark Souls 2 till Playstation 3 och där och då hatade jag det innerligt, jag är inget större fan av just tvåan idag heller men jag tolererar den åtminstone. Därför är det aningen oklart varför jag ens fick för mig att köpa trean, men det skulle visa sig vara ett bra beslut trots allt. Överlag är ju alla spelen i Dark Souls-serien ansedda som bra spel så för de flesta kanske inte detta hade varit någon större överraskning, men jag är ändå alltjämt chockad över hur mycket jag tyckte om trean. Trots att det är flera år sedan så tänker jag ofta tillbaka på flera av de episka bossfighterna som man efter många om och men gick segrande ur. För stryk fick jag väldigt mycket av och vid minsta lilla hybris efter att ha besegrat någon av bestarna togs jag snabbt ner på jorden igen. När eftertexterna sedan rullade efter runt 90 timmar så kände jag en sanslös tomhet. Det hade jag heller inte trott på förhand. Efter den avsmak jag först fick i form av Dark Souls 2 så trodde jag inte på långa vägar att jag skulle uppskatta detta, men ack så fel jag hade. Det avsevärt rappare tempot var sannolikt en bidragande faktor och kanske var det helt enkelt så att min kropp var redo till slut. Tids nog ska jag återvända till Dark Souls 3 igen, den saken är säker. Dark Souls 3 är enligt mig seriens starkaste kort.
The Witcher 2: Assassins of Kings (PC, Xbox 360 / 2011)
Efter en etta som ville mycket men som inte riktigt fick ut riktigt så mycket alls så var mitt intresse för tvåan rätt svalt. Geralts första äventyr var för det mesta minnesvärt av helt fel anledningar, inte minst var stridssystemet hopplöst uselt och frustrerande. Det var alltså med stor skepsis jag tog mig an tvåan när det var ett av gratis-spelen till Xbox Live Guld. Är det gratis kan man väl åtminstone kosta på sig att prova tänkte jag, det finns ju trots allt inte så mycket mer än tid att förlora. Redan från start märktes det att det skett en del förbättringar, inte minst så var ju striderna fullt normala den här gången så redan där låg Geralts andra äventyr tidigt på plus. I första spelet tänkte jag inte alltför mycket på själva historien, kanske mycket eftersom jag mest gick och var frustrerad över mekaniken bland annat. När man inte är konstant frustrerad så får historien direkt lite mer utrymme och i tvåan så tar den verkligen den plats den förtjänar. Den sög in mig nästan direkt från start och släppte in greppet förrän långt efter att jag klarat av det hela. Jag vill minnas att jag levde på snacks, energidryck och öl och spelade praktiskt taget varje vaken sekund under tre dagars tid. Det var också här jag för första gången förälskade mig lite i Triss Merrigold och trots att majoriteten verkar föredra Yen så är jag alltjämt lite mer betuttad i Triss. Att The Witcher 2 skulle vara så pass bra var jag verkligen inte beredd på och då hade CD Projekt Red inte ens prickat formtoppen än, det gjorde man ju som bekant med uppföljaren. The Witcher 3 var ännu bättre på allt, den stora skillnaden den gången var att det inte var det minsta överraskande. Geralts tvåa var en riktig fullträff, något man inte trodde efter den mediokra ettan.