Tropical Curry - Matreportage från Stardew Valley

Har du vid ett eller annat tillfälle tagit några stapplande steg i den på en gång lika lunkande sömniga som hjärtligt livliga landsortsdalen Stardew Valley, då finns det även en chans att du efter ett slitsamt pass i trädgårdslandet eller gruvan stövlat in på det lokala värdshuset The Stardrop Saloon för att runda av dagen. Ihop med några av byns myndiga invånare som Pam, Clint eller Shane tog du kanske en öl eller en pizza vid ett av borden, lyssnade till musiken som strömmade ut från jukeboxen eller så värmde du kanske bara händerna, stilla framför brasans öppna eld. Den mustaschprydde ägaren Gus stod garanterat posterad bakom disken, som han brukar göra. Ryktena säger att nyckeln till hans hjärta utgörs av skinande diamanter, ätbara sniglar, fisktacos och apelsiner - men också tropisk currygryta.

Mat spelar stor roll i Eric Barones alldeles underbara bondesimulator och utgör ett utmärkt sätt att charma byns invånare på. Vad passar då bättre än att som Barone ihop med författaren Ryan Novak skriva ihop en officiell kokbok med recept från spelets värld, där karaktärerna själva står som värdar för sina favoriträtter? Boken, som är indelad efter de fyra årstiderna, innehåller runt 50 recept av kända karaktärer (och självklart även det fiktiva matlagningsprogrammet The Queen of Sauce) och för att sammanfatta sommaren som nu går mot sitt slut, såväl som min kärlek till både matlagning och Stardew Valley - gav jag mig i helgen på att laga Gus favorit. Den somriga, tropiska currygrytan. Häng med i reportaget från när Stardew Valley flyttade in i det Westerbergska köket.

Gus må vara van vid Stardew Valleys utbud och priser (även om jag hoppas att han inte handlar på den skräckinjagande Costco-parodin Joja Mart) men om han fått höra att Hemköp tar hutlösa 400 kronor för det som syns på diskbänken hade det nog fått honom att omvärdera innehållet i sin favoriträtt. Dessutom var det omöjligt att få tag på jamaikansk curry; den fick istället ersättas med Santa Marias "curry, stark".

Så var vi hur som helst igång med grovgörat. Eftersom grytan inte bara skulle innehålla ananaskött utan även nyttja skalet som en skål, började jag gröpa ur dem med yttersta noggrannhet. På grund av min oförmåga att hålla amerikanska mått i minnet (cup, oz, can, inch) och hur mycket jag skulle spara av skalet i botten av frukten, skrev jag upp dem på en lapp. Enfaldigt? Kanske. Men det förhindrade minst 30 googlingar. Hade någon emellertid sagt till mig på förhand hur lång tid det faktiskt skulle ta att befria två ananaser från sitt innehåll, då hade jag fällt en stilla tår.

Jag har fått höra att det är en "typisk killgrej" att jobba med massa skålar som mest genererar massa onödig disk, men jag kallar det framgångsrik planering och ordning. Dessutom ser det rätt vackert ut på bild. Att Gus sedan inte nöjer sig med att steka i smör, raps- eller olivolja är för mig obegripligt. Detta blev därför första gången jag någonsin stekte i kokosolja. Vad det ska vara speciellt bra för vet jag inte, men jag gjorde mitt yttersta för att följa Gus instruktioner.

Här någonstans hade det gått närmre 1,5 timme, exklusive inhandling. Jag är verkligen ingen snabb matlagare och alla ingredienserna som skulle hållas reda på gjorde mig yr i potten. Jag tog därför en liten rast och drack två glas saft och stirrade ut genom fönstret ett slag. Eftersom jag på förhand insett att det fanns en risk att jag skulle misslyckas med matlagningen hade jag sett till att äta en fryst färdigrätt redan innan, så det fanns ingen hunger som stressade mig att hinna färdigt i alla fall. Det fick ta den tid det skulle ta.

Vad som från början såg så vackert ut i sina enskilda ingredienser såg snart ut som gammal avföring. Passerad genom anus hopsydda med läppar hopsydda med anus. Varför blir det alltid så med grytor, egentligen? Nåväl, det ligger väl i sakens natur, och vid det laget fanns det ändå ingen återvändo. Tur att nästa steg var en riktig glädjespridare: ett gäng stänk av karibisk chilisås från världens bästa Skånsk Chili, hemmahörande i Landskrona. Det gör vem som helst på gott humör. Ingen av deras såser är förstås annat än fantastiska, men denna hör till det absoluta toppskiktet om man orkar med lite extraordinär hetta.

Slutligen fick potatisen och ananasen gå i och koka ihop i runt 40 minuter, och när det var en kvart kvar kokade jag även upp riset. Men grytan såg verkligen äcklig ut, det kom jag inte ifrån. Jag ville helst inte titta på den, och började diska för att tänka på något annat. Vattna växterna runtom i lägenheten, dricka ett glas saft till och lyssna till Dr Octagons fräckisar om kvinnor som skriker efter hans expertis och hästar som löper amok på sjukhuset.

Med riset i bottnen av anansen och grytan ovanpå, med lite koriander på toppen, såg det ändå skapligt ut till slut, tyckte jag. Jag kände mig nöjd med mitt verk, och det smakade gott också. Starkt som in i glödheta hel**te, kryddigt, mustigt och söderhavssött på en och samma gång. Jag förstår att det är Gus favoriträtt, men kanske beordrar han sin anställda, Emily, att laga den åt honom. Jag tror nämligen jag klockade in sammanlagt dryga 2,5 timmar, visserligen inklusive paus med saftdrickande. Det är lång tid för vem som helst, och inte minst för en upptagen värdshusägare. Är man bekväm med att lägga ner den tiden skulle jag dock definitivt rekommendera att testa på Gus Tropical Curry. Kanske är det en nyckel även till ditt hjärta?