I grund och botten är jag väldigt förtjust i Ubisoft som spelutvecklare. Jag är ett massivt fan av Splinter Cell, har spelat varenda flaggskepp i spelserien Assassin's Creed och anser att Rayman: Legends är ett av de bästa plattformsspelen någonsin. Visserligen har jag helt slutat bry mig om Far Cry som blivit alldeles för repetitiva och ointressanta men jag återvänder ofta till Ubisoft. Ofta i form av Assassin's Creed och just nu spelar jag igenom den senaste installationen i serien; Assassin's Creed: Shadows.
''Nu kan du lägga ifrån dig handkontrollen i fem minuter och skrolla på telefonen istället.''
Generellt sett så gillar jag spelet och har den svåraste tiden haft svårt att lägga ifrån mig handkontrollen på kvällen efter att sonen har somnat. Men det finns en aspekt som jag är så infernaliskt trött på vid det här laget. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag tröttnat på sekvenser där jag inte behöver styra karaktären eller där jag bara går rakt framåt och får ta del av en monolog. Drömsekvenser är exempelvis en mardröm för mig numera där något i mig dör varje gång jag märker att jag har flera minuter framför mig där jag bara ska gå i snigelfart och lyssna på en monolog.
När jag lirade Shadows igår spelade jag en sekvens där Yasuke ska transportera Lady Oichi över vatten och sedan följa henne uppför trapporna till ett mindre tempel. En sekvens som var så förbannat tråkig att jag inte kan begripa hur Ubisoft själva är nöja med det. Låt mig sammanfatta det:
''Ledsen, vi pallade inte göra en till mellansekvens.''
1. Gå ombord på båten och ro framåt 500 meter.
2. Stig av båten och vänta in Lady Oichi.
3. Håll in X (PS5) för att automatiskt följa efter henne.
4. Lyssna på en dialog som pågår alldeles för länge.
5. Gå fram till fyra olika platser i templet och håll in Δ och vänta.
6. Prata med Lady Oichi en gång till.
7. Följ henne nedför templet och slutför uppdraget.
Det beskrivna uppdraget tog mig cirka 10 minuter där jag som spelare gjorde i princip ingenting. Det hade snarare kunnat göras till en mellansekvens som tog hälften så lång tid och tyvärr förekommer denna slags uppdrag inte en gång. Inte två (eller tre för den delen). Låt mig spela för guds skull!
Den största besvikelsen i spelform från 2023 var enligt mig Avatar: Frontiers of Pandora som enligt mig kändes som ytterligare ett Far Cry-spel. Ta bort Pandora och spelet var näst intill identiskt med Far Cry: Primal, ju. Dock presenterades ju faktiskt en helt ny form av uppdrag som tidigare inte funnits i Ubisofts spel. Tyvärr är inte i positiv bemärkelse. För denna specifika uppdragsstruktur står sig som bland det absolut tråkigaste inslag jag någonsin sett i ett spel. Jag pratar naturligtvis om uppdragen Memory Painting.
''Gillar du att trycka på knappar? Här har du ett uppdrag som du får repetera 15 gånger till.''
För er som inte lirat Avatar: Frontiers of Pandora kan jag kort förklara vad uppdragen går ut på... På utvalda platser kan du slå dig ned och memorera bilden av det Pandoras vackra landskap genom att följa två linjer med respektive analogspak. Exempelvis drar du vänstra analogspaken i uppåtgående riktning och den högra i nedåtgående riktning i ett specifikt tempo. Ett sådant uppdrag kunde pågå i flera minuter och vill man ta del av allt som spelet har att erbjuda, tvingas man genomlida hela 14 sådana uppdrag. Jag ville dö varenda gång och jag frågade mig varenda gång hur någon på Ubisoft kunde tycka att det här var en kul idé?
Nu skulle man kunna argumentera för att denna slags uppdrag är helt frivillig och det är ju till viss del sant, men inte till hundra procent. Vill jag bara uppleva huvudberättelsen stämmer det ju, men vill jag exempelvis få platinum i ett spel eller bara ta del av de uppdrag som en spelutvecklare placerat ut för mig att upptäcka, ja då behöver jag ju faktiskt spela dem. Oftast genererar ju dessutom sidouppdrag XP eller någon sorts belöning. Alltså tvingar utvecklare mig lite fräckt att dö av tristess, enbart för att bli starkare i spelet. Det här märks inte minst i Assassin's Creed: Shadows som har ett liknande koncept för Yasuke där man ska trycka på knappar i en viss ordning i tre olika sekvenser för att samla så kallade Knowledge Points. Här behöver jag ju faktiskt genomföra dessa horribla uppdrag för att kunna låsa upp nya förmågor i Yasukes skill tree. Ubisoft verkar inte ha lärt sig ett dugg av Avatars stygga Memory Paintings.
Om vi bortser från sidouppdragen och enbart riktar blicken mot huvuduppdragen så bestod även Avatar: Frontiers of Pandora av helt självspelande sekvenser som jag tidigare pratade om. Framåt slutet av spelet får vi lära oss vad som egentligen hände med klanen Sarentu och det berättas på det ointressanta tänkbara sättet jag kan tänka mig. Gå rakt framåt och lyssna på när en röst talar och bli avbruten ett par gånger för mellansekvenser. Bara gå genom en lång korridor i tio minuter. Jag menar, det blir ju inte tråkigare än så och det måste väl ändå vem som helst förstå. Det här är inte unikt för Ubisoft utan är något som förekommer i flera andra spel också, men den här uppdragsstrukturen måste upphöra. Det måste få ett slut, innan jag får gråa hår.
Meditation? Snarare raseriutbrott.
Jag kommer med största sannolikhet fortsätta spela majoriteten av Ubisofts stora titlar, men nu har jag börjat få nog på att låta spelet spelas själv utan min inblandning. Och jag orkar inte spela mängder av uppdrag som man slängt in enbart för att förlänga spelupplevelsen. Jag vill inte ha kvantitet, jag vill ha kvalitet. Är det för mycket att be om?