Drömuppföljare - alla har vi dem. Tvåor, treor och fyror som vi fantiserar om varje gång vi sluter ögonen. Spelen som vi vill avnjuta mer än något annat. Då kör vi igen - här kommer ytterligare några stycken av redaktionens drömuppföljare...
NINJA GAIDEN 4 (Önskat av Carl Brännström)
Ninja Gaiden kvalar in som en av mina mest spelade Xbox-lir tillsammans med Halo och Star Wars: Knights of the Old Republic. Mätt i ren frustration så är inget annat spel till konsolen som kan tävla med det. Det var hårt och oförlåtande men aldrig sent att belöna spelaren för sina trevande, skälvande framsteg. Ninja Gaiden var ett stycke action-perfektion. Tvåan var helt okej. Trean ska vi inte ens tala om. Om jag får önska så skulle fjärde delen vara en återgång till det första spelet. Jag vill ha massor av blod och kapade lemmar. Tysk censur ska svettas. Toppa med sedvanlig osmaklig fiendedesign och gigantiska bossar. Kärnan ska vara intensiva strider med tajt spelkontroll och en kamera som hänger med hela vägen. Gör även storyn begriplig för en gångs skull och försök inte utveckla Ryu som karaktär mer än nödvändigt. Han ska vara tyst, hård och tuff. Och slutligen; mindre monster och mer ninja-motståndare, tack. Det är aldrig lika tillfredsställande att halshugga en chockrosa, bajsnödig demon som en redig, bajsbrun ninja.
MAX PAYNE 4 (Önskat av Jonathan Björklund)
Bort med den lönnfete, skäggiga actionhjälten Max Payne från tredje spelet och säg återigen hej till den deppiga, skinnpajs-bärande noir-snuten Max Payne. Tillbaka med finnarna alltså. Rockstars syrliga smällar mot samhällets dubbelmoral i all ära men Max behöver ha det finska vemodet som endast Remedy kan leverera. Jag ser dock gärna att man fortsätter att utveckla stridssystemet som Rockstar presenterade i Max Payne 3, då det gjorde all skurkslakt till ett rent och skärt nöje där i Rio. Och visst, det var uppfriskande att rusa runt i de där soldränkta favellorna men vi visste att detta inte var där Max hör hemma. Hans hemvist är, och kommer alltid att vara, mörkrets New York.
Främst av allt så vill jag att denna fjärde del ska vara den sista. För tusan; låt spelet inledas med att Max berättar att han kommer att dö. Och låt den ypperliga kärlekstragedin från Max Payne 2 mellan Max och Mona knyta ihop säcken. Sist men inte minst: När han väl dör, då ska han dö i det mest episka av bulletime-hopp. Han förtjänar det.
PSYCHONAUTS 2 (Önskat av Johannes Leander)
Tim Schafer är en väldigt speciell man, den saken är säker. Jag själv fick för första gången erfara detta i och med släppet av det hiskeligt skruvade Psychonauts. Att utforska sinnena hos och lära känna alla karaktärer på sommarkollot för barn med psykiska krafter, var i sig en fullkomligt genial inramning som gav Tim Schafers kreativitet fritt spelrum för att skapa en samling varierade världar fyllda av passion och personlighet.
Att begära en värdig uppföljare med samma tidlösa charm och uppfinningsrikedom från den store herren? Det skulle vara vansinne. Han är aningen för svajig i sitt spelskapande för att lyckas än en gång, i mitt tycke. Men ändå drömmer jag titt som tätt om Rasputins fortsatta äventyr, fast denna gång med en tydligt mörkare ton och färgpalett. Han är nu en vuxen man, härjad och psykiskt söndertrasad av omvärlden och alla sinnen han besökt. Tim Schafer har vågat behandla vuxna, hemska problem på ett mindre romantiserat sätt, och vi får chansen att plattformshoppa oss igenom dem. Men det är ju bara önsketänkande.
ALAN WAKE II (Önskat av Oliver Thulin)
När vi senast såg författaren Wake kändes det som att kampen mot det mörka väsendet inte riktigt var slut. Han hade lyckats åstadkomma mer än man borde kunna enbart beväpnad med en ficklampa och en revolver men en riktig seger tycker inte utvecklarna Remedy att han gjort sig förtjänt av riktigt än. Å andra sidan har han ännu inte lidit en förlust heller så varför ge upp? Våra finska grannar är duktiga på att berätta en spännande historia. Alan Wake var, trots sina brister, ett omåttligt vackert thrillerspel med en kuslig atmosfär som står sig med industrins bästa. Men med uppföljaren behöver de göra ett spel som hittar tillbaka till spelglädjen. Max Payne hade inte blivit den klassiker det är idag om det inte var kul att spela. Exakt vad som behöver göras är svårt att svara på. Men fler stimulerande pussel, fler fiendetyper och fler olika sätt att tackla uppgifterna på vore en bra start. Ge mig också lite mer tid att utforska Bright Falls under dagtid. Att springa genom ändlösa skogar i kolsvart nattmörker blir snabbt gammalt utan kontraster.
METROID U (Önskat av Johannes Leander)
Aldrig hade vi kunnat ana att utforskande av världar ur Samus Arans egna ögon var något vi skulle kunna uppskatta i den omfattning vi gjorde, och ännu mindre väntade vi oss den fullständiga briljans som Wii:s rörelsekänsliga kontroller resulterade i när vi själv fick peka och vifta med den mystiske prisjägarens kanonarm. I Metroid till Wii U bör man tveklöst följa samma spår, med skillnaden att spelaren själv får välja kontrollmetod.
Med den kolossala pekplattan eller den mer traditionella Pro Controller styr vi Samus sikte med de bekanta styrspakarna, medan valmöjligheten finns att koppla in en Wiimote med tillhörande nunchuck för det vildsinta pekande vi lärde oss att älska i Metroid Prime 3: Corruption. Bländande vacker HD-grafik - som Nintendo faktiskt kan skapa, trots Wii U:s relativt begränsade hårdvara - i lika atmosfäriskt tryckande miljöer är det enda övriga som behövs för att fälla mig på knä, med plånboken höjd i skyn. Förnyelse kan gott vänta - jag vill ha mer av Prime!
SHENMUE 3 (Önskat av Fredrik Säfström)
Shenmue-serien är en av mina allra största favoriter och ingen skulle bli gladare än jag om en tredje och sista del i serien verkligen blev av. Jag har varit med om en otrolig resa från Japan till Hong Kong och vidare ut till Kina i jakten på Lan Di, min fars mördare. Om vi får drömma lite så kommer Shenmue 3 att visas upp inom kort, gärna under E3-mässan i juni med en dunderläcker grafik och man väljer att fortsätta använda sig av grundkonceptet som gjorde föregångarna så pass bra med några få justeringar.
När jag fortsätter min resa genom Asien så ser jag gärna att man har skrotat det eviga knapptryckandet (så kallade "quick time events) som de tidigare delarna svämmade över av och istället använder sig av ett mer klassiskt stridssystem när det är dags att smiska stjärt på elaka typer. Även om jag önskar att man skar ner lite på slagsmålsdelarna och istället lade betydligt större fokus på att utforska städer och byar och samla värdefull information från människor som man möter. Några pusselmoment skulle också vara ett mycket välkommet tillskott för lite variation. Till sist så önskar jag att jag får uppleva en av de häftigaste slutscener någonsin när jag äntligen står framför min antagonist Lan Di, utövar min hämnd och att jag efter fjorton långa år äntligen har fått ett slut i Shenmue-sagan. Snälla, låt min dröm bli sann...
ANIMAL CROSSING ONLINE (Önskat av Oskar Nyström)
Det är ljuvligt att spela Animal Crossing. Vid varje nytt spelsläpp går jag fullständigt loss på min lilla by och spelar så fort jag vaknar på morgonen, medan jag går på toaletten, sitter på bussen och innan jag ska somna. Jag tittar in varje dag, ser årstiderna skifta, invånare flytta in och ut medan mitt hus växer och fylls med materiella ting. Sedan känner jag mig ensam. För trots att multiplayerstödet i Animal Crossing: New Leaf (där man kunde besöka andra byar om man träffar andra 3DS-ägare via Streetpass) i teorin var ett bra sådant är sanningen att det inte ger mig mycket när man som jag bor i en liten bruksort i Värmland. Otaliga Streetpass-promenader resulterade i absolut ingenting, och till sist gav jag upp. Min avatar log där på skärmen, men på insidan var han så ensam, så ensam.
Så jag föreslår följande: låt spelare bygga bredvid varandra i samma by. Inkludera ordentligt onlinestöd, och gör det till Wii U om nu 3DS inte är kapabel till ordentligt sådant trots att vi lever i en värld där varenda mobiltelefon kan googla reda på närmaste pizzeria på två sekunder.
NO ONE LIVES FOREVER 3 (Önskat av Mathias Holmberg)
Det blir nog inga fler hemliga uppdrag med superspionen Cate Archer i huvudrollen, men det stoppar inte mig från att drömma om en uppföljare till Monoliths underskattade actionserie mellan varven. Jag bloggade till och med om ämnet för fem år sedan, nu när jag tänker efter. Det är dock väldigt svårt att säga vad som skulle behövas nyhetsmässigt i ett hypotetiskt No One Lives Forever 3, då de tidigare delarna inte precis saknade något. Jag skulle bli nöjd så länge man fortsatte att bjuda på samma fantastiska blandning mellan explosiv action, spännande smygande och fantasifulla uppfinningar som ställer James Bond i skamvrån. Kombinationen av en hjältinna med sann personlighet, karismatiska skurkar, exotiska miljöer och färgglada 60-talsvibbar. Och glöm inte manuset, som måste vara lika fyndigt och charmigt som i första spelet. Vad mer kan man önska sig? Möjligtvis brutalläcker grafik och spionrikt multiplayer. Snälla gör detta till verklighet Monolith. Var annars ska jag få cykla på en trehjuling genom Calcuttas bakgator och jagas av ninjor?
Vad säger ni läsare - hade ni köpt dessa spel? Vilka är dina egna förhoppningar och drömmar?
Här hittar du Uppföljarna vi drömmer om (2)
Här hittar du Uppföljarna vi drömmer om (1)