Det är ju rätt oförskämt egentligen. Att skryta upp Epics brutalhårda motorsågsparty och i samma andetag vrålhata på Gears of War-ikonen Mackan Fenix. De hör ju ihop. Fenix iskalla framtoning och bajsnödigt övertända macho-attityd var ju naturligtvis en stor del av varför vi älskade Gears of War. Detsamma gäller för Master Chief, denna tystlåtet innehållslösa rustning som vare sig visat prov på storslagen personlighet eller relaterbar inställning till det ständigt rasande galaxkriget i Bungies ljuvliga rymdsåpa.
Länk till den andra delen av den här artikeln.
Någonstans på vägen har vi grävt i åsiktsgömmorna och kommit fram till att vi alla har hjältar i framstående storspel som vi inte gillar. Som inte är särskilt välskrivna eller särskilt genomtänkta men som blivit superstars på grund av att allting runt omkring dem varit briljant. Nedan har vi valt ut en varsin hjälte som vi anser vara tämligen värdelös men lirar en livsviktig roll i ett fantastiskt spel. Del två publiceras under helgen.
• Jerry om Marcus Fenix (Gears of War)
Gears of War är enligt mig det bästa spelet som släpptes till Xbox 360, men när det gäller de båda spelbara hjältarna Marcus Fenix och hans Delta-polare Dominic Santiago är jag inte lika såld. Efter att Fenix blivit fritagen från fängelset där han suttit inspärrad för sina forna krigsbrott, får jag följa med de båda steroidmissbrukarna när de tillsammans försöker utrota Locust-ohyran en gång för alla. På vägen slänger de ur sig oändliga svordomar och stoltserar med personligheter som lyckas med konsten att vara blekare än själva grafiken i spelet. Vilka är Marcus Fenix och Dominic Santiago, egentligen? Jag har faktiskt ingen aning... Potentialen att ge huvudpersonerna en spännande karaktärsutveckling försvinner i och med Epic Games val att bjuda på så stereotypiska machokrigare som möjligt.
I Gears of War 2 gjorde utvecklaren däremot ett ärligt - men försenat - försök att ge mer djup åt åtminstone Dominic Santiago, som i sökandet efter sin fru möts av en hemsk syn när han hittar Maria vid liv, men torterad bortom allt förstånd. I en scen som är plågsamt okaraktäristisk glömmer Santiago att han byggts upp som ett lika endimensionellt muskelpaket som Marcus Fenix, varpå han skriker ut sin sorg över Marias öde och avslutar det hela med att låta henne slippa lidandet. Med sin revolver skjuter Santiago sin älskade och gråter samtidigt en skvätt, samtidigt som jag som spelare förbryllat slår handflatan i pannan över denna plötsliga känslosamhet. För mig känns det hela bara rejält påtvingat och i jämförelse framstår till och med Marcus Fenix som en mer välskriven karaktär, trots att hans mest minnesvärda replik är "Eat shit and die!".
• Calle om Gordon Freeman (Half-Life)
Gordon Freeman har prisats till höger och vänster för alltifrån sin nördiga look till sin icke-militäriska bakgrund. Han sägs vara en symbol för frihet, en röst för de förtryckta och - inte minst - ett fantastiskt exempel på att även teoretiska fysiker kan sparka rumpa. Lägg ner, säger jag. Gordon Freeman är inte mer än ett namn och en yrkestitel. Han är lika cool som en spånskiva och talför som en gipsvägg. Att han skulle vara en "nerdy average guy" som bara råkar hamna mitt i smeten är ju ingenting som återspeglas i själva spelen - Gordon hanterar maskingevär och bazookas lika väl som vilken generisk machosoldat som helst. Skillnaden är att den generiska machosoldaten i alla fall säger något, ibland, medan Gordon bara finns där, svävande, stum, helt menlös. Lägg av, Gordon, du kan väl åtminstone säga hej tillbaka när folk hälsar på dig.
• Jonas om Lightning (Final Fantasy)
Square Enix ville så gärna göra en riktigt ikonisk och stark hjälte till Final Fantasy XIII. En ny Cloud Strife, om du så vill. Resultatet blev Lightning, en kraftigt överarbetad mangatjej enligt standardmall 1-A, helt utan någon som helst personlighet och med tristessen uppskruvad till max. För mig är hon en osedvanlig hemsk figur, men det stoppade inte Square Enix från att köra ner henne i halsen på världens alla gamers.
Med okuvlig stolthet från utvecklarnas sida fick hon vara huvudperson i inte mindre än tre Final Fantasy XIII-spel, och hon gästspelade i del XIV, ryktas vara med i FFVII Remake, är med i båda (Theatrhythm)-musikspelen och kommer säkerligen dyka upp i XV. Alla gamers utanför Japan tycks hata detta grandiosa stolpskott som Square Enix försöker bära fram som det största som någonsin hänt Final Fantasy-serien, men hur jag än vänder och vrider på saken och hur motvilligt det än är från min sidan - måste jag medge att hon inte varit med i ett enda dåligt spel. Tvärtom har alla varit bra och underhållande.
• Ted om Chris Redfield (Resident Evil)
Hämta närmaste synonymordbok och slå upp ordet "opersonlig". Du kommer med allra största sannolikhet att finna Resident Evil-protagonisten Chris Redfield där. Det första spelet i serien är en riktigt skräckslagen fullträff. Jag får än idag byta kalsonger ett tiotal gånger under en genomspelning. Aggressiva hundar och köttiga zombies gör allt för att framkalla mer rädsla än vad som kan anses vara hälsosamt. Chris Redfield framkallar däremot inget mer än djupa ångestsuckar och ointressanta gäspningar.
Ingen karaktär i Resident Evil-serien är egentligen emotionellt gripande, men Chris Redfield sticker ändå ut ur mängden. Han säger knappt något av värde, han är inte ens rolig på ett ostigt sätt och hans muskler har en extremt märklig förmåga att växa i all oändlighet. Hans utseende varierar från spel till spel och inte ens Capcom verkar veta någonting om Chris personlighet. Han har helt enkelt blivit en långvarig börda för både arbetsgivare och jobbkamrater i situationer som redan är tillräckligt stressiga och påfrestande. Jag har en stark känsla av att Chris har något inom sig som bara väntar på att bryta ut. Han är dock så rädd för att blotta sitt inre och prata ut om sina känslor att han istället bara framstår som en av spelvärldens mest krystade karaktärer. Jag finner naturligtvis detta oerhört tragiskt och hoppas att han en dag vågar öppna upp sig för omvärlden. Det hade alla vunnit på, inte minst Chris Redfield själv.
• Björken om Squall Leonhart (Final Fantasy)
Alla älskar vi väl Cloud? Den spikhåriga jättesvärdsbärande huvudkaraktären från magiska Final Fantasy VII får i varje fall mitt skrumpna gamerhjärta att slå volter av glädje. Hård, passionerad, ärlig, hjältemodig... en klart älskvärd liten filur med många lager. Så när det väl var dags för seriens åttonde del att se dagens ljus var jag självfallet olidligt spänd över att få se vem jag skulle få ta kontrollen över denna gång. En sanslöst surmulen tråkmåns vid namn Squall Leonhart skulle det komma att visa sig.
Den pälsklädda läderemo-muppen gav den gravallvarligaste superduperångesten ett ansikte. Ett känslomässigt dött ansikte jag ville slå med en klockren höger varje gång det dök upp på skärmen. Att vara lite färggrann och käck i ett spel som heter Final Fantasy verkade onekligen vara ett brott belagt med fyra livstidsdomar och två dödsstraff enligt Squall. Jag var nästan rädd för att le eller skratta åt något överhuvudtaget när jag körde igenom utmärkta Final Fantasy VIII då jag visste att när som helst skulle den där enerverande blekfisen komma och sabotera det med en betonggrå kommentar. Jag menar, han är en sådan fenomenal dysterkvist att en likvaka är det festligare alternativet framför att umgås med honom. Jag tackar därför fan och hans moster att Zidane kom och återinförde lite glädje i och med seriens nionde del. Efter det kom förvisso tölpen Tidus, men det är en helt annan aggressiv historia.
• Aldin om Master Chief (Halo)
Jag har spelat varenda Halo-spel sen begynnelsen. Även om jag inte direkt varit superduper imponerad av kampanjerna i de senaste delarna, har jag ändå njutit av samtliga äventyr. Det bjuds alltid på åtminstone några helt fantastiska ögonblick. Dessa ögonblick amplifieras dock inte av Master Chiefs närvaro. Nej, jag känner snarare så att han är den svagaste länken i dem. Även om jag älskar Halo som spelserie måste jag ändå erkänna att Master Chief är en ofattbart tråkig och träig karaktär. Förr i tiden hade vi en mindre hord av endimensionella, ansiktslösa protagonister. Men det var då. Spelmediet idag har kommit så pass långt att det inte längre går att ha en tystlåten och uttryckslös protagonist.
Jag köper liksom inte argumentet att det är meningen att han ska vara tyst och relativt apatisk eftersom det bjuder in spelarna att förkroppsliga honom på sitt sätt. Den här taktiken gör snarare att jag inte bryr mig ett dugg om honom. Han är lite som en blindtarm, känner jag. Han är med men han fyller helt ärligt ingen funktion. 343 Industries får mer än gärna operera bort honom.