Det är ju rätt oförskämt egentligen. Att skryta upp Epics brutalhårda motorsågsparty och i samma andetag vrålhata på Gears of War-ikonen Mackan Fenix. De hör ju ihop. Fenix iskalla framtoning och bajsnödigt övertända macho-attityd var ju naturligtvis en stor del av varför vi älskade Gears of War. Detsamma gäller för Master Chief, denna tystlåtet innehållslösa rustning som vare sig visat prov på storslagen personlighet eller relaterbar inställning till det ständigt rasande galaxkriget i Bungies ljuvliga rymdsåpa.
Länk till den första delen av artikeln
Någonstans på vägen har vi grävt i åsiktsgömmorna och kommit fram till att vi alla har hjältar i framstående storspel som vi inte gillar. Som inte är särskilt välskrivna eller särskilt genomtänkta men som blivit superstars på grund av att allting runt omkring dem varit briljant. Nedan har vi valt ut en varsin hjälte som vi anser vara tämligen värdelös men lirar en livsviktig roll i ett fantastiskt spel.
• Petter om Nathan Drake (Uncharted):
Jag känner en skitstorm blåsa in över Östersund. Jag förutspår att mitt måttligt välvårdade ansikte kommer att träffas av vindpustar fullproppade med normalgamla fekalier. Så! Jag förbereder mig med såväl hatt som regnrock och väljer att kalla den så älskvärde matinétönten Nate Drake för usel. För enligt mig är han rätt jäkla usel. Missförstå mig rätt dock, Uncharted 2 och 3 är strålande actionspel proppade med fantastiska produktionskvaliteter. Snygga, spännande, storslagna, varierade och väldigt explosiva. Nathan är glanspolerat styggstöpt i Gilette-hunk-mallen, lättflirtigt oberörd och pucko-modigt manlig. I samma veva är han identitetslös opåverkad, han är så pannkaksplatt i sin karaktärsutveckling, så icke-relaterbar i sin syn på såväl dramatik som våldsamma eldstrider, press, stress och 100-åriga släktkriser att han i slutändan inte känns mänsklig, alls. Sully däremot är en mer sansad, nyanserad och mänsklig karaktär.
• Fredrik om Link (Legend of Zelda):
The Legend of Zelda är en av världens populäraste spelserie, inget snack om den saken. Även om huvudkaraktären Link är en av spelvärldens mest älskvärda ikon, så är han i grund och botten en riktig menlös tölp. Link känns som en renodlad avatar. Han är allmänt ointressant, bjuder på noll karisma och lyckas också med konststycket att dela med sig av några fruktansvärda läten när han svingar sitt svärd. I övrigt verkar han njuta över att vara tyst som en pytteliten mus och inte ens ta sig tid att svara på tilltal. Den förtegna alven bara ler med sitt stela anlete, nickar och går vidare som om Hyrule vore en fridfull plats.
Nintendo har inte ansträngt sig särskilt mycket för att ens försöka designa Link som om han vore en hjälte. Med sina gröna trikåer samt sin mössa som bara verkar bli längre för varje nytt spel, så vill jag nominera Link till att äga en av spelvärldens fulaste utstyrsel, utan någon som helst konkurrens. Trots att Link står sig som en av de sorgligaste karaktärerna jag har fått chansen att möta, så passar han som handen i handsken i Zelda-serien. Karaktärerna är det minsta viktiga och fokuset läggs istället på mycket annat. Tur är väl det.
• Simon om Nomad (Crysis):
Crytek ville göra Nomad, liksom Gordon Freeman, till en karaktär som spelaren själv skulle fylla i genom att inte berätta någon bakgrundshistoria eller låta honom utvecklas under spelets gång via storysekvenser. Nomad pratar nästan aldrig, visar aldrig sitt ansikte eller uttrycker känslor på andra sätt. Som ett tomt skal existerar han och vi styr honom genom ett fantastiskt äventyr från stekheta djungelmiljöer till de iskalla bataljer mot utomjordingar i spelets andra halva, I Crysis står nanodräkten i centrum och med all rätt, men mannen bakom får vi inte veta mycket mer om vid sidan av det generiska kodnamnet. Crysis var och är fortfarande makalöst häftigt, men Nomad är för mig en ofattbart trist snubbe. Att få reda på mer om honom hade skapat ytterligare spänning. Visst, Crytek åtgärdade visserligen detta i expansionen Warhead med karaktären Psycho, men av Nomad ser vi inget mer.
• Oliver om Kratos (God of War):
Jag älskar God of War-serien. I synnerhet de tre numrerade titlarna, som tillsammans med giganter som Devil May Cry och Bayonetta tillhör mina favoriter i genren, har bjudit på otaliga timmar av förstklassig underhållning - lika obscen som terapeutisk. Jag älskar Santa Monicas tolkning av den grekiska mytologin, hur de designat världen och utformat deras protagonists egenskaper. Kratos är en designmässig triumf, en karaktär som du tittar på en gång och vet exakt vilken typ av person han är. Han utstrålar koncentrerad brutalitet och uppvisar ständigt en obotlig brist på respekt mot all form av liv. En perfekt huvudperson för det blodbadsepos som God of War-serien är, med andra ord.
Å andra sidan finns det få protagonister som är större rövhål än just Kratos. I det första spelet kunde man åtminstone förstå hans motivationer men mot uppföljaren slängs all rim och reson ut genom fönstret, väldigt snarlikt hur Santa Monica gjorde sig av med alla ambitioner om att berätta en bra berättelse när de påbörjade arbetet med God of War II. Nu gällde det istället att bjuda på en berg-och-dalbana och Kratos blev det första offret till följd av det. Det är omöjligt att inte hata karln nu.
• Mathias om Johnny Cage (Mortal Kombat):
Mortal Kombat-serien har alltid intresserat mig. Inte nödvändigtvis av spelmässiga skäl, men åtminstone bakom kulisserna. I början slog serien igenom som revolutionerande och kontroversiell blodfest, men förvandlades sedan hela fightinggenrens driftkucku. För bara några år sedan var serien ett praktexempel på hur man inte bör behandla sitt varumärke. Men sedan hände något. Netherrealm Studios en storslagen comeback år 2011 som tog mig och miljontals andra med storm. Deras nya Mortal Kombat var en välbehövd reboot av gameplay såväl som story, vilket resulterade i ett av de bästa fightingspelen på många år enligt mig själv.
Tyvärr så finns det fortfarande delar av spelet som jag spyr galla över, och det är samtliga sekvenser som karaktären Johnny Cage medverkar i. Herregud vilken nöt, säger jag. Under 90-talet porträtterades han som en Jean-Claude Van Damme-doftande actionskådis, men Mortal Kombat från 2011 framstår han istället som Duke Nukems ohövliga farbror. Var han än går haglar de kränkande kommentarerna ur hans käft, och han lyckas alltid förstöra för de andra hjältarna när han försöker visa hur oerhört grym han är på det här med att slå folk i skrevet. Jag är medveten om att han är en kaxig och självsäker bad boy, men det är utfört på helt fel sätt. Jag hatar Johnny Cage så pass mycket att jag ibland väljer honom som spelbar figur bara så att jag kan stå helt stilla och se honom bli massakrerad av ett stort monster med fyra armar. Fatality!
• Joakim om Captain Olimar (Pikmin):
I och med Pikmin var strategiskt realtidsröjande inte längre låst till vare sig PC-riggar, dåtida fältslag eller neondränkta scifi-miljöer. I Gamecube-liret var nämligen skyttegravarna byggda av vattenslangar och grästuvor som alternativ till överanvänd världskrigslera och blinkande plasmaräcken. Det taktiska djupet var dock alltjämt där, utmaningen var en realitet och spelbarheten via speldosan var i absoluta toppklass. Pikmin var, och är än idag enligt mig, ett fullkomligt underbart spel som gjorde en tidigare gravallvarlig spelgenre familjevänlig och urmysig. Hjälten dock...
I det grönskande äventyret fick vi axla rollen som rymdkaptenen Olimar, en karaktär som för att tala klarspråk, kort och gott var en rejäl skitstövel. Bortom den storsnokade och demenssöta gubbfasaden gömde det sig nämligen en empatilös, Genèvekonventionsbrytande syreallergiker som hade fått den spanska 1500-tals fältherren Hernán Cortés att rodna av häpnad. Olimars plötsliga personliga nödsituation tycks nämligen ge honom fritt spelrum att agera intergalaktiskt ärkesvin där han redan under sin första dag som strandsatt på en främmande planet förslavar urbefolkningen och börjar ha ihjäl dem en efter en. Han kastar (bokstavligen!) ändlöst många av de stackars nyfunna lökskallarna mot sin garanterade död så fort tillfälle ges samtidigt som han har mage att konstant gnälla över sitt eget livsöde i ostig dagboksform. Den patenterade sockervaddssöta Nintendo-charmen gör sedan naturligtvis att han kommer undan med precis alltsammans utan så mycket som en ögonbrynshöjning.
Nej, det egentligen enda positiva jag kan säga om denna narcissistiska massmördande ickehjälte är att han i alla fall inte var rasist. Pikmins av alla färger (blå, gula och röda) togs nämligen in, visselpipstorterades till absurdum samt kastades med dödlig precision mot närmaste flugsvampsmönstrade mördargroda.