En kväll med TV-spel och god mat och lite starkt i glasen slutade som vanligt i djupa konversationer om de riktigt viktiga frågorna i livet. Ber genuint om ursäkt i förväg om detta bara låter som babbel ur en öldoftande andedräkt men vi kräver svar. För vad krävs egentligen för att göra ett riktigt bra spel? Det är en fråga jag och min gode vän Supernörden många gånger bollat med efter midnatt när ögonen går ihop. Vad är det som gör att vissa får till en tio poängare med nästan samma idé som någon som knappt fick bollen i hamn? I de flesta spel som släpps är det över lag rätt primitiva grunder som spelen baseras på.
Man har en story som inte är jätte djup, man har en karaktär som är lätt att sympatisera med och man har en motpol, en fiende, alltså en antagonist som på något sätt ska besegras och störtas. Vi slänger in lite vapen i grytan och kryddar med lite schyssta platser där det hela utspelar sig och du är nästan i mål med att ha ett relativt vanligt förekommande spel som köps av de flesta spelnördar. Personligen har spel rätt kort tid på att övertyga mig att jag ska älska det. Är det tråkigt den första timmen så kan jag nästan garantera att spelet hamnar tillbaka i bokhyllan under den närmaste framtiden och att i stället ett av mina favoritspel får rocka loss inuti konsolen. Just nu kör jag igenom Tomb Raider Definitive Edition för si sådär femtionde gången. Och det är under denna genomspelning som frågan väcks ännu en gång. Detta är ett spel som jag älskar och som ofta körs om. Storyn är som tagen ur en gammal Indiana Jones-film från 80-talet och det mesta i spelet flyter på smärtfritt.
Styrningen sitter som den ska, tempot är perfekt varierande och pussel får även de små grå att samarbeta under spelets gång så tillfällen när tempot blir lugnare blir det aldrig långtråkigt. Det finns inte vapen i överflöd att välja på utan bara de viktigaste och dom får jobbet gjort. Visst, de har en ikonisk karaktär med, det är ju trots allt Lara Croft vi snackar om, drottningen av kvinnliga TV-spelskaraktärer men spelet hade även funkar med en Majsan eller en Conny i huvudrollen. Varför är detta spelet bättre än andra actionäventyr i mina ögon? Vad är det som avgör för oss? Är det bara stora spelstudios som kan göra de där bästa spelen? De med tjock plånbok? Vi vet vid det här laget att även det spel med den bästa och snyggaste grafiken kan vara löjligt dåligt. Vi vet att det spel som har en budget som hade fått Ingvar Kamprad att lägga sig i fosterställning och gråta även det kan vara ren smörja. Vi vet att de spel som fått Hollywoodkändisar att låna ut sina ansikten och röster kan floppa och bugga rejält. Vad avgör det för oss när vi blir så där sålda på ett spel så vi inte vill släppa handkontrollen och funderar på att kissa i en Tupperware istället för att pausa?
Är det hela paketet? Ett komplett kit med bra story, grym grafik och renodlad spelglädje? Eller är det bara mer av samma vi vill ha, ett spel som fungerar lite som ett fotografi med ett fint minne? Att det liksom får oss att tänka på bättre tider och känslan vi hade som barn när vi spelade det? Eller har spelutvecklarna ett rätt pissigt jobb framför sig med att roa massorna som bara kräver mer och mer? Som liksom spelat allt och upplevt allt att vi ställer onaturligt höga krav? Eller är det faktiskt så att de i sin jakt på snabba pengar bara trycker ut spel efter spel och struntar i slutresultatet bara kulorna rullar in? För mig känns det ibland som om de väldigt tydliga ramarna som innan fanns suddats ut. Ramarna som förklarade vilken genre som ett spel tillhörde. Var det ett RPG eller ett action? Var det ett renodlat skräckspel?
Ofta tycker jag att man stöter på spel som på något vis vill tilltala alla spelare för att bredda sin kundkrets så att det tyvärr mer blir pannkaka istället och dom helt enkelt förlorar sin gedigna fankrets som helt enkelt inte känner igen sig i den genre dom gillar. Och alla försök med att alla ska kunna identifiera sig som någon i spelet är gjort med den godaste av vilja men är helt klart inte vad publiken vill ha som i stället sågar spel efter spel idag för att woke-heten står dom upp i halsen. Men vad är det då som är ingredienserna för ett bra spel? Och varför skiljer sig synen på de ingredienserna mellan de olika spelutvecklarna? Är det brist på verktyg? Alltså en bra budget? Tillräckligt med arbetstid för att kunna fullfölja sitt arbete? Skickliga och kunniga spelprogrammerare? En bra arbetsidé att spinna på? Är det bra bugg och speltestare? Mycket av det viktiga är väl just att ha ett otroligt bra team. I alla arbeten jag själv haft i mitt liv så vet man att det aldrig bara hänger på en sak.
Det hänger aldrig bara på en själv. Har man inte bra kollegor eller en grym andreman så fallerar mycket. Det är helheten som gör det. Det spelar ju ingen roll om jag själv är en otroligt duktig försäljare som är omtyckt av kunderna om Per-Arne hellre står och leker med sin mobil eller sig själv vid säljdisken än att hjälpa kunderna på sin avdelning. Allas beteende spelar ju roll i slutändan. Hur många speltrailers har man inte dreglat efter på E3 för att sedan ta sig åt pannan och sucka högljutt den dagen spelet äntligen släppts och du sitter där besviken och niohundra kronor fattigare? Vad gick fel? Och dessa floppar måste ju göra stora vågor inom spelbranchen. Alla andra konkurrenter måste ju sitta där och spekulera vad som gick fel och lära sig att det där ska aldrig hända oss. Ändå händer det ofta med spel som inte lever upp till hypen. Spel som inte kan leverera det som lovats. Man kan ju tycka att fler riktigt bra spel borde kunna släppas än vad det faktiskt görs och att många tabbar borde kunna undvikas. Spelar de själva inte igenom sina egna spel innan release? Är dom som kockar som inte provsmakar sin egna mat?
Jag har genom årens lopp testat många spel som borde kvävts i sin linda. Spel som varit sönderbuggade, spel som fått mig att kväva gäspning efter gäspning och spel som fått mig att skrika av frustration. Jag har så svårt att se framför mig att de som tillverkat spelet har spelat igenom det och sedan när eftertexterna rullat förbi kunnat luta sig tillbaka i stolen och varit nöjda med det som de faktiskt skapat. Ja, ni vet yrkesstolthet och allt det där. Är det ingen av kockarna som sträckt upp en hand och sagt att vi borde ha mer svartpeppar och mer salt? Eller är det rent ut sagt så att chefen stått med tidtagaruret i handen och skrikit att nu är det dags att lämna in jobbet som om han vore en jurymedlem i Hela Sverige Bakar och sedan så fort nån försökt säga något skrikit KÄFTEN och sedan skrattat hela vägen till banken? För man har ju svårt att tänka sig att man jobbar i flera år med ett spel och sedan bara rycker på axlarna och säger att nu får det fasen vara klart.
Alla vill väl att det man gör ska vara bra? Eller bättre än bra, succé? Så varför blir då vissa spel succé och andra bara en trött brun bajskorv som någon försöker polera upp inför försäljningen med lite glitter och bladguld? Om alla nu startar på samma premisser? Ja, jag förstår små spelstudios med små budgetar men alla de andra? Vad är deras ursäkt? Eller är det oss det är fel på? Vill vi ha mer än vad som är möjligt att få? Vad bör man ha i grytan för att koka fram ett perfekt spel? Eller rent av bara ett simpelt men bra spel? Och vilket spel är i dina ögon det perfekta spelet som du har svårt att hitta skavankerna på?