Väldigt underskattade skräckrullar (1)

Mörkret trycker sig på och vinden tjuter längs husknutarna. Årets mest skrämmande helg är här och vad bättre än att krypa upp i soffan under femtio-elva filtar, en hink kokhett nymalet kaffe, två katter vid sin sida och glutta igenom några charmerande skräckfilmer? Det är i varje fall precis vad redaktionen rysligaste individ Mackan "Skräcken från Skåne" hade tänkt göra och året till ära har han dammat av några lite mindre kända, ja rent av förbisedda rysare som han nu vill dela med sig av till alla er underbara läsare. Så här följer därmed tio tips på skräckfilmer ni inte nödvändigtvis hört talas om eller sett, men som definitivt är värda er tid.

Session 9 (2001)
Övergivna mentalsjukhus är något vi haft chans att besöka åtskilliga gånger i allsköns rysare genom åren och denna lilla pärla till film är inget undantag. Men trots det rätt stereotypa och rent av överanvända valet av plats så är Session 9 en stand out. För med sin ruggiga atmosfär och känsla av krypande obehag så letade den sig snabbt in under huden på en. Här finns inga billiga jump scares utan bara ren och skär skräck. Det stackars teamet av städare som skall sanera det gamla mentalsjukhuset från asbestos blir nämligen snabbt varse om att väggarna innehåller så mycket mer än bara cancerframkallande mineraler. Och den ständigt eskalerande känslan av olust blir i slutändan nästan outhärdlig.

Lake Mungo (2008)
Found footage är förbannat uttjatat. Ett faktum som länge fick mig själv att hela rata den australiska rysaren Lake Mungo. Men faktum är att Joel Andersons bidrag till genren från 2008 inte bara är briljant utan även ett av de mest kusliga och djupt obehagliga filmerna från det årtiondet. Lake Mungo är nämligen något så tokigt som en trovärdig och ytterst realistisk upplevelse, en allt annat än typisk rysare som låter oss följa en familj som nyligen förlorat en av sina medlemmar. Gripande, suggestiv och snillrikt uppbyggd. Lake Mungo är en film likt få andra och som levererar kalla kårar som stannar kvar med en långt efter att eftertexterna rullat förbi.

The Invitation (2015)
Karyn Kusamas middagsbjudning är knappast något grisigt blodbad fyllt av lemlästning och tortyr. Faktum är att The Invitation inte alls passar in i den traditionella, typiska mallen för skräck. Men det är också vad som gör den till en så effektiv rysare. Plågsamt verkligt och med långsamt krypande obehag som formar en krampaktig knut i magen. Man märker knappt hur effektivt The Invitation suger in en och man sitter på nålar under den obekväma middagsbjudningen. Och i takt med att det förgångna hinner ikapp de som sitter runt matbordet och gamla sår återöppnas så blir spänningen olidlig. Makalöst förbisedd och otroligt välproducerad, verklig skräck.

Pontypool (2008)
Kan ord verkligen döda? Den frågan ger den kanadensiska filmen Pontypool oss ett konkret och rungande svar på - vars handling helt kretsar kring ett virus som sprids genom tal. Något som är precis lika konstigt men också briljant som det låter. Enkelt, obehagligt och otroligt effektivt. Pontypool är fylld av spännande idéer och en isolerad, trovärdig miljö där vi helt får följa virusets utbrott från en radiostation. Bruce McDonalds film liknar inget annat som kommit varken före eller efter och är en upplevelse som du sen kommer att glömma.

The Blackcoat's Daughter (2015)
Subtil psykologisk skräck står på menyn i denna A24-rysare som kickstartade Longlegs-regissören Oz Perkins karriär. Här finns inga traditionella skräckklichéer och inga plötsliga jump scares. Nej, istället arbetar The Blackcoat's Daughter helt med stämning och ett manus som är finurligt indelat i tre olika tidslinjer med två studenter som av olika anledningar tvingas stanna kvar över vintern på den katolska internatskola där de studerar. Osynliga onda krafter gör dock deras vistelse till en allt annat än trivsam sådan, en situation som dessutom förvärras på grund av de hemligheter som kvinnorna ruvar på. The Blackcoat's Daughter är fylld av briljant skådespel, fantastiska miljöer och ett mörker som tar andan ur en. Stämningsfull, olustig och härligt tvetydig.

Vilka skräckfilmer anser du vara världens mest underskattade?