Var är mina juliga biofilmer?

"Det var bättre förr" är ett uttryck vi människor gärna tar till när vi är missnöjda med något. Det är dock ett vanskligt begrepp som kan innefatta ren vanföreställning lika mycket som det kan vara en faktisk sanning. För så är det ju. Ibland ligger det faktiskt något i uttrycket, andra gånger är det enbart nostalgin som talar. Då är det vårt minne som spelar oss ett spratt. Det är de rosa glasögonen som lägger ett lika förföriskt som förledande skimmer över vår syn på saker och ting. Men det är klart att känslan alltid bottnar i en specifik händelse, en saknad och en önskan om få tillbaka något vi kommer ihåg med bultande hjärta. Som barndomens jular. Jag minns hur vi alltid, i samlad trupp gick på julbio. Hela familjen. Vi kunde avsky varandra 51 veckor om året men just den här veckan hade julstämningen svept in över västkusten och satt klorna i oss.

Då var det eld upphör och samkväm som gällde och förutom julklappsöppningen så var det julbion som stod för den största helgdagseuforin men den är numera som bortblåst. Här kan man förstås dividera om huruvida det beror på vanföreställning eller sanning. Som ofta brukar vara fallet så är det förmodligen en mix av både. I takt med att åldern ökar så sjunker också engagemanget för julen. Det är helt enkelt inte lika roligt att fira jul som vuxen, vilket också är helt i sin ordning. Som barn får man julklappar, som vuxen får man i stället glatt vittja lädret och köpa dem. Som liten tror man att det är tomten som knackar på dörren. Som vuxen är man tomten. Som barn får man äta julmaten men som vuxen är man den som får laga den. Man får helt enkelt vara den som sprider glädjen i stället för att vara mottagare. Vilket förstås kan vara belönande det också men det går förstås inte upp mot att vara ett förväntansfullt barn som vaknar tidigt på julaftons morgon och smyger ner för trappan för att se om tomten har varit där och lämnat några hårda julklappar. Ju större desto bättre. Därför är det inte konstigt att man längtar tillbaka och tänker att det verkligen var bättre förr.

En sak som däremot är etthundra procent sant är att julbion är stendöd. Den är ett minne blott och det går att leda i bevis. Men saker försvinner sällan helt utan de ersätts i stället av något annat så vad har vi fått i stället för biomys? Svaret är som så många gånger förr halvhjärtade produktioner för streamingplattformar och superhjältar. I denna goda juletid så brukade filmerna på biorepertoaren bestå av juliga blockbusters. Trivsamma och storslagna familjematinéer man enbart kunde se på biografen. Elf, Polarexpressen, Ett päron till farsa firar jul, Love Actually och förstås de två mest inkomstbringande julrullarna någonsin, Grinchen och Ensam Hemma för att nämna några. Här på hemmaplan så är trenden likadan. Inte en Tomten är far till alla barnen inom synhåll. Tittar man på biorepertoaren i dag så är det nämligen Aquaman, The Hunger Games och Napoleon som toppar. Den enda julfilm som visas är en klassiker, Karl-Bertils Jonssons Julafton men i övrigt, inte en enda julfilm dan för dopparedagen. Inte ens Dwayne Johnson har dragit på sig tomteluvan i en svindyr actionkomedi med jultema och då vet man att det är slut. Då finns det inget att hämta i genren. I dag är det oerhört sällsynt att se ett större filmbolag producera några filmer alls på temat, de pengarna går till trikåklädda hjältar.

Visst kan man försöka skohorna in chokladmagnaten Wonka i facket julfilm eller John Woos Silent Night, som trots namnet inte är superjulig direkt. Joel Kinnamans karaktär som ger sig ut på hämndodyssée för sin son som mördades i en gänguppgörelse. Men saken är ju den att det skall man inte behöva. Det är ju nu utbudet skall vara lika klart som korvspad. Det skall inte råda några som helst tvivel om vad som är en julfilm. Nu har julbion i stället flyttat in i folkhemmen och med det har mängden själlösa julfilmer skjutit i höjden. Streamingplattformarna har blivit dumpningsplatser för filmer som aldrig någonsin hade gått upp på bio för bara fem, sex år sedan. Bara Netflix har ett mindre smickrande utbud på tjugotalet julfilmer de senaste åren som alla snittar under 40 % på metacritic. Nu säger det förstås inte allt som vi vet i tider av recensionsbombning och överbetyg men den här typen av filmer är ytterst sällan måltavlorna för den typen av aktioner utan de låga betygen bottnar ofta i att det faktiskt rör sig om riktigt förbannat risiga rullar för att tala klarspråk.

Teknologiska förändringar har alltid skett. Det finns trots allt en anledning till att The Bungles gamla slagdänga, Video Killed the Radio Star fortfarande är högaktuell och förmodligen alltid kommer att vara. Nostalgi går nämligen aldrig ur tiden. Då, 1979 ville man minnas det förflutna. Magin i radio när musikvideos var på väg att ta över. Då kände man besvikelsen över att barn i den nuvarande generationen inte alls skulle uppskatta det förflutna. Men det där kommer alltid tillbaka och det är väl där förhoppningen ligger till slut. Att vi ofta lämnar en trend med att göra precis tvärtom. Det ser vi nu när vinylen är på väg tillbaka med stormsteg och när den ena streamingtjänsten efter den andra börjar visa röda illröda siffror. Vi har helt enkelt insett att musik låter bäst på skiva och film är bäst på bio. Nu är det bara att hoppas på att det börjar gälla julfilm också så att vi nostalgiska boomers åter kan få sjunka ner i en biofåtölj och visa generation Z vad riktig julkänsla är.