Det må vara ett mossigt konstaterande halvvägs genom 2014, men 2013 var verkligen ett fantastiskt spelår. Stiltjen som var 2012 blåste plötsligt upp till storm i samband med årsskiftet och spelvärlden begåvades med mästerverk efter mästerverk. Inte minst Nintendo överraskade genom att släppa toppspel på toppspel till Nintendo 3DS, och många skulle inte tveka på att kalla 2013 för det bästa bärbara spelåret genom alla tider.
Men sedan hände något, för lika tydligt som stormen hade anlänt upphörde den plötsligt vid årsskiftet igen, och på fem hela månader har vi egentligen bara sett tre riktigt bra 3DS-titlar; Kirby: Triple Deluxe, Mario Golf: World Tour och Professor Layton vs. Ace Attorney. Och på horisonten är det, bortsett från Super Smash Bros 4 och en nyversion av Super Mario Bros. 3, så gott som dött.
Jag är medveten om att jag hårdrar en aning, och om sanningen ska fram (vilket den ju ska) så släpptes ungefär lika många intressanta spel under samma period 2013 (Luigi's Mansion 2, Fire Emblem: Awakening och Monster Hunter 3 Ultimate), men det är egentligen oväsentligt. Jag försöker inte få fram någon poäng lika mycket som jag vill förmedla en känsla. En krypande känsla av att det konventionella, bärbara spelandet som jag vuxit upp med är på väg utför.
Den nyss så bespottade mobilspelsmarknaden har blåst om det konventionella bärbara spelandet och satt ribban så högt att varken Nintendo eller Sony har någon sportslig chans längre. Mobilspelare får ta del av de överlägset bästa priserna, det bästa onlinestödet, integrering med sociala plattformar som saknar motstycke och, tack vare fiffiga utvecklare som Ustwo och Simogo; spelen som bryter isen till nytänkande, spännande koncept och upplevelser. Detta medan den gamla skolans spelbransch inte tycks ha vare sig verktygen eller viljan för att förändras. Och snart har man inte ens spelen på sin sida längre.
För medan det förra året fanns en hel hög topptitlar att se fram emot till framförallt 3DS ser det nu alltså heldött ut framöver.
Det ryktades så sent som i förra veckan att Nintendo ska utannonsera ny hårdvara på E3, och jag undrade då om det inte var dags för en ny bärbar enhet. En enhet med mer sofistikerad tryckkänslighet, prestanda som inte blir sanslöst överkörd av mobilerna som spelarna redan bär i andra fickan, onlinestöd som inte kräver att man sitter uppkopplad till wi-fi-punkter (?) och bättre stöd för indie-utvecklare som vill satsa på bärbart spelande med konventionell kontrollmetod.
Nintendo tjänar fina pengar genom att sälja specialutgåvor av Nintendo 3DS XL. Vid årsskiftet rapporterades att över 42 miljoner enheter har sålts över hela världen.
För mig kändes 2DS, både i sitt utförande och med sin prislapp, som ett tack och adjö till enheten. En chans för spelare med lägre budget att ta del av det fantastiska spelbiblioteket innan man gick vidare till något nytt och fräscht. En indikation om att man är medvetna om mobilspelens framfart och att man nu stålsätter sig för detta genom att snart introducera hårdvara som inte bara matchar konkurrenterna gällande moderna, passiva funktioner, utan som också erbjuder spelserierna vi är beredda att betala extra för.
Men Nintendo reviderade uppgifterna direkt. Det blir ingen ny bärbar enhet. Inte på ett bra tag. 3DS har bara tre år på nacken och Nintendo kommer säkerligen att tugga på i minst två år till innan man ens börjar hinta om något nytt. Man säljer fortfarande för bra med det existerande utbudet, helt enkelt, och erbjuder dessutom en helt ny marknad att ta del av det genom den billigare 2DS-enheten.
Så, vad innebär det här då? Tja, fortsatt klirr i kassan för Nintendo på den bärbara fronten samtidigt som 3DS relevans på den bärbara marknaden sakta klingar av lagom till utannonserandet av en ny enhet. Jag räknar med att så gott som lägga undan min 3DS snart, men hoppas samtidigt att jag har fel, för om man nu tänkt strunta i att visa upp ny hårdvara på årets E3 vill jag åtminstone se minst fem stekheta utannonseranden av spel som samtliga ska släppas innan årsskiftet.
Nintendo fortsätter på beprövade koncept, och världen fortsätter spela.
Och varför det då, om det mobila formatet nu är så överlägset? Jag kan bara tala för mig själv här, men för mig spelar det ingen roll att det bärbara spelandet har kommit mycket längre, rent tekniskt, än vad Nintendo mäktar med. Det spelar ingen roll att jag måste sätta min 3DS på laddning och vara uppkopplad till ett fast nätverk för att kunna traggla mig in på e-shop, trycka in vilket spel jag letar efter med den minimala pekpinnen på den pyttelilla skärmen, radera ett annat spel från minneskortet för att antalet blocks (?) inte räcker till och sedan vänta i tre timmar medan spelet laddas ned. När spelet väl är nedladdat och startklart gör det inget att grafiken, ljudet, bilduppdateringen, upplösningen, onlinestödet och tryckkänsligheten är undermålig dagens standard; för i slutändan är det styrspaken, knapparna och Nintendos fingertoppskänsla som vinner mitt hjärtas gunst, gång på gång.
Samtidigt längtar jag efter något nytt. Jag längtar efter ett toppmodernt Nintendo som behåller sina spelutvecklarfärdigheter och samtidigt investerar en rejäl summa pengar på att ligga i teknisk framkant, men så länge vi fortsätter handla kommer det aldrig att ske. Och vem skulle kunna motstå ett nytt Zelda till 3DS idag till förmån för ett ultramodernt, högupplöst Zelda (eller, Gud bevare oss, något helt nytt) imorgon?