Ice Cap Zone (Sonic the Hedgehog 3)
Sonic Team / Michael Jackson / 1994
När jag var liten så hade jag två stora idoler, Sonic the Hedgehog och Michael Jackson. I retrospekt två av de mest signifikanta ikonerna för 90-talet. Mycket lite i världen är för mig lika stort som det faktum att dessa två också möttes över de mediala gränserna. Det var under utvecklingen av Sonic the Hedgehog 3 som kungen av pop bjöds in för att göra soundtracket till spelet. Efter en tid så avbröts dock samarbetet på grund av att Jackson inte var nöjd med ljudkvalitén på Mega Drives ljudkort. Sega fick behålla det material som redan var klart och idag har spår från både gamla och nya Michael Jackson-låtar kunnat hittas i Sonic the Hedgehog 3. Bäst av dem? Ice Cap Zone såklart. Den låten kunde ensam förvandla dig till trogen Sega fanboy. Och vad är det vi hör dovt i bakgrunden? Visst är det Smooth Criminal.
The Moon (Ducktales)
Capcom / Hiroshige Tonomura / 1989
Stycket The Moon från Capcoms Ducktales skulle i sig självt kunna representera hela 8-bitarseran av TV-spel. Hur den sakta men säkert byggs upp från ingenting för att sedan mynna ut i en triumferande pixelsymfoni över TV-spelsmediets uppgång. The Moon var också spåret som visade att TV-spel trots sina, för tiden, tekniska begränsningar inte var förhindrade från att skapa verk som resonerade djupt inom den mänskliga själen. Efter att ha lyssnat på The Moon så kändes det som om du hade levt ett helt liv och så känns det än idag, varje gång vi hör det.
Gene's Rock-a-bye (God Hand)
Clover Studio / Masafumi Takada och Jun Fukuda / 2006
Illa dold hemlighet: Alla gillade inte God Hand. Jag som gjorde det var nog rentav del i en försvinnande liten minoritet. Men ingen vid sina sinnens fulla bruk och med öronen någorlunda i behåll kunde däremot värja sig från den nära på orgasmiska surfrocksboogie som pumpade ur spelets soundtrack. Det svängde så hela skärmen gungande. När helst spåret "Gene's Rock-a-bye" sedan gick igång så var det bara att kapitulera helt och hållet, för att därpå släppa handkontrollen och spontant fuldansa framför TV:n.
Från vänster: Sonic the Hedgehog 3, Ducktales, God Hand.
Theme of Laura (Silent Hill 2)
Team Silent / Akira Yamaoka / 2001
I det första Silent Hill bidrog Akira Yamaoka mestadels med udda ljud, märkliga slingor och stämning bortom något vi tidigare upplevt i ljudväg. Till del två vågade Yamaoka ta ut svängarna ännu mer och skapade några av tv-spelshistoriens tyngsta låtar. Theme of Laura blev spelets, ja kanske hela seriens, musikaliska identitet. Rock omfamnade dystra stråkar och det vemod som Akira Yamaoka uppnådde här (och för den delen även i reprise-versionen där pianot tar över och knäcker mig ännu mer) är något jag fortfarande bär med som ett av de emotionellt tyngsta ögonblick jag upplevt i spel. Soundtracket till Silent Hill 2 får fortfarande, över tio år senare, rikligt med speltid i mina hörlurar och jag kan inte se att det ska bli mindre av den varan.
Far Away (Red Dead Redemption)
Rockstar San Diego / Bill Elm och Woody Jackson / Årtal
Bill Elm och Woody Jackson komponerade den mesta av musiken i Red Dead Redemption och lyckades få till den perfekta blandningen av hyllning till och ren stöld av Ennio Morricone. Men ändå var det en låt av en skäggig svensk som stod ut allra mest för mig. När John Marston gjorde sin första galoppritt söder om gränsen mot Mexico och ökenlandskapet spridde ut sig, gjorde han det ensam. Men jag, jag gjorde resan med Jose Gonzales vars Far Away (en cover på en låt från egna bandet Junip, för övrigt) var precis det sällskap i ödemarken jag behövde. Nackhåren reste sig för varje meter John Marston närmade sig solnedgången.
To Zanarkand (Final Fantasy X)
Square / Nobuo Uematsu / 2001
Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon större Final Fantasy-spelare. Jag är faktiskt ingen Final Fantasy-spelare alls, om jag ska vara helt ärlig. Del sju är det enda jag riktigt klarat av att närma mig men i övrigt har spelserien helt enkelt inte varit min kopp te. Däremot har jag ofta med glädje slukat allt som mästarkompositören Nobuo Uematsu satt sin namnteckning på och för mig står det dystra pianospåret To Zanarkand högst på listan. Jag tröttnar aldrig. Har till och med den som ringsignal på min mobiltelefon. To Zanarkand är tidlös, ständigt hjärtskärande utan att gå över gränsen mot kliché. Nobuo Uematsu är en mästare och med To Zanarkand skapade han sitt mästerverk.
Från vänster: Silent Hill 2, Red Dead Redemption, Final Fantasy X.
<newpage>
On a Pale Horse (Halo: Combat Evolved)
Bungie / Marty O'Donnell / 2001
Bra spelmusik har fantastiska förmågor. Vi pratar om melodier som kan få oss att minnas och återuppleva känslorna vi hade när vi för första gången tog oss igenom våra absoluta favoritspel. Och det är ett kraftfullt fenomen som inte bör underskattas av någon. Jag tror inte att det finns något musikstycke i världen som kan ta mitt sinne till samma harmoniska plats som Marty O'Donnells "One a Pale Horse", från det femte uppdraget i Halo: Combat Evolved. För när jag lyssnar på den melodin, och sluter mina ögon, kan jag verkligen känna hur jag strider på de frusna sjöarna på den majestätiska ringvärlden. Och är inte det spelmusiksmagi så vet jag inte vad som är det.
Manny & Meche (Grim Fandango)
Lucasarts / Peter McConnell / 1998
Tro det eller ej, men det var faktiskt ett TV-spel som presenterade mig för musikgenren jazz en gång i tiden. Grim Fandango står sig som världens bästa äventyrsspel, och det är mycket tack vare dess soundtrack. Det är lika karismatiskt som spelet i sig, och jag har nog aldrig funnit så här många pampiga och medryckande låtar i ett och samma spel förut. Detta gjorde även de otaliga timmar jag satt fast på ett pussel uthärdlig. Jag kunde springa runt som en yr höna i Rubacava, samtidigt som mitt undermedvetna absorberade allting som Peter McConnells effektfulla musik hade att erbjuda. Och mitt favoritstycke? Det som fångar spelets gripande kärlekshistoria på ett fantastiskt sätt.
Save Room (Resident Evil 3)
Capcom / Masami Ueda och Saori Maeda / 1999
I svunnen tid, långt före Resident Evil-seriens mer actionpackade kapitel, vandrar jag och Jill Valentine genom en zombieinfekterad småstad. Odöda väntar bakom varje hörn, och som inte det vore nog finns det ett ännu värre hot någonstans där ute som bestämt sig för att söka upp oss. Då finns det ingenting mer befriande än att öppna en dörr till ett rum man ännu inte utforskat, och välkomnas av den ljuvliga melodin som signalerar ett sparrum. Det är en plats fri från monster och all stress, vilket gör musikstycket i fråga till definitionen av trygghet. Men någonstans mellan noterna gömmer sig en bitter sanning: Även om vi kan stanna här för alltid kommer vi aldrig bli fria skräcken om vi inte beger oss ut i mörkret igen. Och så inleds sökandet efter nästa trygga plats...
Från vänster: Halo: Combat Evolved, Grim Fandango, Resident Evil 3: Nemesis.
Title Theme (The Legend of Zelda: Ocarina of Time)
Nintendo / Koji Kondo / 1998
Med Ocarina of Time lärde Koji Kondo en hel generation spelare hur det känns att kunna spela ett instrument. Genom att lära sig spela låtar på sin lergök kunde huvudkaraktären Link påverka såväl tid som rum vilket dels implementerade ett spänningsmoment som real-life-lergöken inte kan erbjuda och dels fick oss att relatera en serie toner till en plats eller sinnesstämning. Jag tänker fortfarande på känslor som vind, öppet och sommar när jag hör Lon Lon Ranch-temat, exempelvis. Kompositören passade samtidigt på att skriva seriens mest hyllade soundtrack hittills, och han var hela tiden begränsad till toner som går att komma åt via in-game-flöjten.
A Call To Arms (World of Warcraft)
Blizzard / Jason Hayes / 2004
I de flesta fallen handlar komponerande av spelmusik om ett kort tema eller lite längre bakgrundskomp vars uppgift det är att sätta rätt stämning för en specifik bana. Inför World of Warcraft ombads Jason Hayes att porträttera grossvis med platser med unika teman som måste ha tillräckligt hög igenkänningsfaktor för att direkt kunna kopplas till visuella landmärken men samtidigt hålla tillräckligt låg profil för att inte bli irriterande vid den 4729:e spelsessionen. Senare tog flera andra kompositörer vid där Jason började, men det är fortfarande en makalös upplevelse att lyssna på soundtracket från originalspelet och kunna placera ut precis alla låtar med specifika platser.
Gusty Garden Galaxy Theme (Super Mario Galaxy)
Nintendo / Mahito Yokota / 2007
Från början ville Mahito Yokota enbart använda sig av latinamerikanska instrument till Super Mario Galaxy. Faktum är att hela 28 låtar skrevs och spelades in för att sedan skrotas när Nintendos egen maestro Koji Kondo ansåg att musiken inte höll måttet. Tur är väl det, för oavsett om det rörde sig om omgjorda varianter på etablerade klassiker eller helt nya verk bjöd stråkarna i Galaxy på ren och skär öronlyx, och därtill en konstant känsla av barnslig magi.
Stickerbrush Symphony (Donkey Kong Country 2)
Rare / David Wise / 1995
Det är svårt att välja ut ett, enda stycke från de gamla Donkey Kong Country-spelen. Det är ju så många som är fantastiska. Aquatic Ambiance och Gang Plank Galleon från ettan, Forest Interlude och Krook's March från tvåan, Treetop Trumble och Rockface Rumble från trean. David Wise var en mästare på att ljudsätta de olika scenariona apstollarna Kong befann sig i. Det var ömsom drömsk ambience, ömsom svängig funk, ömsom distade gitarrer. Och det var lika rätt oavsett. Men frågan är om det ändå inte var allra, allra bäst när vi flög mellan förväxta taggstjälkar i Donkey Kong Country 2 och lyssnade till Stickerbrush Symphony.
Skyrim Main Theme (The Elder Scrolls V: Skyrim)
Bethesda / Jeremy Soul / 2011
Ända sedan Morrowind har jag haft en fäbless för temalåten till de senaste Elder Scrolls-spelen. Men visst var det ändå inte förrän man slängde in en krigisk vikingakör som den kom till sin fulla rätt? Den fångade känslan perfekt. Känslan av att dra ut på äventyr i nordliga fantasylandskap och dräpa troll, våldsskrika getter utför stup och vårstäda katakomber på jättespindlar och dödslorder. När jag för första gången mötte en drake i strid och hörde de djupa mansstämmorna skandera, ja, då stod samtlig kroppsbehåring i styv givakt.
Normandy Reborn (Mass Effect 2)
Bioware / Jack Wall / 2010
Framtiden. Rymden. Vetenskapen. Hoppet. Kärleken. Kampen. De episka jävla ögonblicken. Hur representerar man det med synth, fioler och blåsinstrument? Fråga Jack Wall. Han vet. Precis som i fallet Donkey Kong Country är det svårt att välja endast en låt från Mass Effect-spelen. Men när herr Wall fick en stilla panorering av en rymdskuta att låta som det häftigaste som någonsin hänt i hela universum, vet man att man har en vinnare.
Från vänster: Donkey Kong Country 2, The Elder Scrolls V: Skyrim, Mass Effect 2.