Vart tog alla timmar vägen? (David)

Jag är inte ett dugg trogen då det kommer till spel och film. Jag njuter av något och slänger det sedan bakom mig som ett stycke kött som har gjort sitt. Jag brukar inte gå tillbaka till någon gammal favorit eller liknande för hälsa på igen. Ännu värre har det blivit i vuxen ålder då tiden är knapp men plånboken full, nu har man inte tid att återuppleva erfarenheter. Trots detta är det många spel som fått mig att lägga mycket tid på dem, många i ung ålder.

Halo 3
Jag vet inte hur många timmar som har lagt på detta spel men det är många. Halo 2 var spelet jag och alla mina vänner spelade med fyra kontroller 50cm från TV:n. Då Xbox 360 var ute och Halo 3 släpptes var man mer än taggad. Kampanjen spelades igenom på alla svårighetsgrader, alla buggar skulle testas, alla achievements skulle fångas och folk skulle teabagas online. Då jag började spela gjorde jag så bra ifrån mig att jag blev utsparkad från nybörjargruppen, jag fick alla icke-DLC achievements förutom den där jävla Overkill i ranked Free For All och jag körde hemma gjorda spellägen med svenskar jag inte kände.

Nästan varje eftermiddag och kväll spenderades med vänner och Halo 3. Ena dagen satt man i Forge och skapade mästerverk och andra spelade man Snorboll3000 på CPSTADEN222222. För på den tiden visste ingen hur fasen man skulle döpa saker vettigt. Men stoppade oss inte från att ha en full lobby och ha så väldigt roligt. VArje match var ogenomtänkt och obalanserad men det stoppade inte oss. Vi var för unga och skrek i våra mickar för mycket för att tänka på sånt.

World of Warcraft
Min vän visade mig kommandot för att se hur mycket tid man lagt på spelet. Över 30 dagar hade han. Jag skrattade åt han och sade att han slösat typ en hel månad, medans jag bara hade runt 12 dagar. En expansion senare var jag och grindade efter ett epic flying mount och hade gått över den gränsen med råge. World of Warcraft var min barndom. Då man slutat att leka i skogen så träffades vi alla för att leka i Azeroth. Jag var den odöda krigaren Quansainar, ett namn jag hittade på för min polare hade hittat på det coola namnet Condemned. Då jag började spela WoW kunde jag inte engelska på någon praktisk nivå, därför till exempel jag inte fattade att han bara hade ta tagit namnet från spelet Condemned som faktiskt betydde fördömt.

Men engelska behövdes inte. Man kunde testa sig fram. Strategi och liknande fanns inte. Använd din nya attack tillräckligt många gånger och till slut fattar du vad den gör, och då de kom till gear gällde det bara att ha så stora siffror som möjligt. Det är nog det närmaste jag kommer komma ett äventyr i en okänd värld. Jag behövde inte spendera två månader i fartyg för att hitta Amerika, jag behövde bara spendera två månader framför datorn för att få samma upplevelse. Dock med mindre skörbjugg.

Stellaris
703 timmar säger Steam att jag spelat detta spel, det känns helt rätt. Likt andra spel från Grand Strategy-genren som Civilization så tar det lång tid att slutföra en match. Och i Stellaris har jag kört väldigt många matcher. Jag har erövrat galaxen gång på gång på alla möjliga sätt och tvingat på mig själv konstiga begränsningar. Varje gång en ny expansion släpps faller jag tillbaka och återigen börjar om det hela, hur handikappat kan du göra ditt imperium men ändå snubbla upp för universums näringskedja? Med tillräckligt med planering kan man komma längre än vad man tror. Kan du klara spelet utan att bygga en enda forsknings byggnad? Utan att ha någon flotta? Vara någon annans vassal? Svaret på alla de frågorna är ja. Snart är det dags för en ny expansion och med det ska det bli ännu mera dumheter. Bara två saker är oändliga, universum och dumhet, och vi är inte säkra på den första.

Gears 5
323 timmar hävdar Xbox jag har lagt på Gears 5. Det var en konstig period i mitt liv som jag körde Gears 5. Mitt jobb gav mig mycket fritid, min partner hade fullt upp med studier och pandemin gjorde att det kändes fel att hålla på med andra aktiviteter. Det var inte depression men jag hade ingen energi att vara produktiv eller testa på nya saker. Så jag fall tillbaka till Gears 5 hela tiden. En jävla massa Horde med främlingar blev det och sakta men säkert levlade jag upp alla klasser.

Det var inte underhållning, det var bara att döda tid. Det var en bekväm rutin. Slå sig ner och bokstavligen kötta igenom allt nytt som fanns att göra så fort jobbet blev klart och frun satt framför datorn. Några timmar varje dag blir många timmar under en längre period. Till slut blev det dock sommarlov för frun och pandemin fick sig ett behövt uppehåll, så då tappade jag Gears 5 och då jag kom tillbaka till Xbox kände jag att jag ville ha något nytt.

Fire Emblem Heroes
Snitt 90 minuter dagligen i nästan fem och ett halvt år. Mer än 125 dagars aktivt spelande. Det skulle vara en väldigt försiktig gissning på hur mycket tid jag lagt på det spelet. Mobilen är alldeles för tillgänglig. För att spela på datorn eller framför TV:n krävs det en viss planering. Mobilen är bara att ta ut ur fickan. Likt Pavlovs hund var jag fast. Klockan 09:00 varje dag fick spelet nytt innehåll och 09:01 var jag och spelade igenom det. Av alla mina rutiner i livet var detta utan tvekan den jag hållit bäst. Frukost äter jag inte varje dag, ibland glömmer jag borsta tänderna och börja jobba gör jag någon gång mellan 06:00 och 10:00. Men detta spelet var prick på minuten.

Idag har jag slutat med det spelet av många olika orsaker. Men rutinerna sitter där. Klockan 09:00 brukar jag ta fram mobilen och försöker öppna en app som inte längre är där. Jag saknar spelet idag. Själva spelet var tråkigt mot slutet men det kändes härligt att ha en trogen vän som alltid var där för en. Men likt en rökare måste man fimpa sin sista cigarett någon dag och gå vidare i livet. Ensammare men förmodligen gladare. Det finns andra saker jag kan lägga den tiden på.

Slay the Spire
Jag gissade på fem timmar varje vardag i tre veckor. Xbox säger 79 timmar så jag var nära. Detta är inte bland mina mest spelade men utan tvekan det spel jag spelat mest intensivt i vuxen ålder. Jag hade bott i Finland ungefär två månader. Jag hade just stressat arslet av mig för att få min examen och söka efter jobb. Jag fick mitt jobb och skrev på kontraktet. Det skulle ta tre veckor innan anställningen började.

Min då fästmö pluggade heltid och pandemin hade inte startat ännu så hon var på campus. Jag var ensam hemma, i ett främmande land, kände ingen, kunde inte språket, var officiellt klar med alla mina studier och sökte inte längre jobb. Jag hade nästan inga pengar och försökte vara duktig, städade, gjorde mat och sånt men du kan bara laga middag så många gånger. Någon hade skrivit om Slay the Spire och att det var så bra. Inget intresse hade jag tidigare haft för sådana kortspel men jag gav det ett försök. Varje dag efter att jag sent gått upp satt jag och spelade det spelet tills min partner kom hem.

Jag glömde nästan varje dag att äta både frukost och lunch. Gång på gång utan någon förståelse startade jag en ny run för att försöka förstå hur man skulle klara det spelet. Till slut klarade jag en hel run med hjälp av en massa gift kort. Nu försökte jag maniskt bli bättre och förstå mig på de andra två karaktärerna. Min partner förstod sig inte på spelet, jag hade gått från cinematiska actionspel med realistisk grafik till samma tecknade spel varje dag där man spelade kort. Till slut blev det dags att börja jobba, tre veckor hade flugit förbi. Kanske lika bra det, tänk vad som skulle hänt om jag började vara aktiv på Slay the Spire forum komma in i det ännu djupare.

Dragon Age: Origins
Vad kan en genomspelning av detta spelet ta om du försöker göra allt. 50 timmar kanske? Tre raser, sex origins, tio potentiella följeslagare och en jäkla massa val. Allt försökte jag göra. Jag spelade igenom spelet om och om och om. Varje sak man kunde göra. Alla skulle bli romantiserade, alla goda val, alla onda val och alla slut som varje scenario kunde råka ut för. Ibland blev alver blev slaktade och ibland dog varulvarna istället men i mesta fallen blev dem vänner. Nästan varje större uppdrag hade uppenbara och mindre uppenbara val.
Förmodligen varje kombination av skumt utforskande gjorde jag. Alla följeslagare fick möta alla sina öden, stackars Alistair blev allt från borgift till avrättad. Detta på grund utav att Dragan Age Origins hade i min åsikt ett av de bästa slut någonsin. Slutet var klyschigt, döda draken och rädda dagen. Men efteråt fick du en epilog om nästan varje person du träffat och varje samhälle du besökt. Alla val kändes som dem hade mycket vikt bakom sig och alla de lösa trådarna kändes lösta. Epilogerna var billigt gjorda. En ruta text med en berättare om jag inte minns fel. Men det behövdes inga episka mellansekvenser, bara att spelet kom ihåg alla små detaljer och gjorde små historier utav det fick mig att tappa hakan som liten. Än idag saknar jag spel som gör detta. Knyter ihop allt fint, får dina val att kännas relevanta och lämnar inte allt hängandes i en slutgiltig cliffhanger.