Alla har vi de där spelen som vi mer än gärna hyllar och älskar där tiden vi tillbringat med dem känns motiverad. Detta på samma sätt som att jag tror att vi alla har spel som vi bara slösat bort tid i. Där timmarna bara flugit iväg och samlats på hög och i slutändan är något vi kanske helst skulle vilja kunna ta tillbaka. Jag kom att tänka på detta under gårdagen och i huvudet började en klent genomtänkt lista växa fram. Vilka är spelen, genom tiderna, som ätit upp mest av min tid? Här kommer ett tappert försök att utan mätinstrument eller faktiska siffror försöka skriva ihop en slags lista på spelen som stulit mest timmar. Vart tog timmarna vägen?
Bungies första Halo-spel hade en alldeles magiskt beroendeframkallande och nyskapande multiplayerportion.
Halo (Xbox)
Singleplayer-äventyret tog mig cirka 20 timmar att spela igenom och då inkluderar jag naturligtvis alla de gångerna jag dog under The Flood-kapitlet (och skrek, så att rösten sprack) och det i sig var ju därmed såklart ingen vidare tidstjuv. Multiplayerportionen däremot... Jösses Amalia. Jag, barndomskompisen JB, hans bror Larsa och min gamle vän Ville spelade Halo Multiplayer varje kväll i två års tid. Varje kväll. Det blev snabbt standard att vi efter avslutat jobb, middag och andra bestyr anslöt hemma hos JB vid 20-snåret för att tillbringa minst tre timmar i Bungies underbara värld. Vi körde alltid Slayer. Vi körde alltid 20 som frag-gräns och vi körde alltid alla mot alla på favoritbanorna Blood Gulch, Hang em High, Rat Race samt Derelict.
Quake III: Arena (PC)
Jag älskade verkligen Quake och under mina år på gymnasiet spelade vi en hel del av Id Softwares mörka, märkliga, ilsnabba och otroligt explosiva multiplayerfest men uppföljaren var verkligen inget för mig. Quake II kändes aldrig som Quake (vilket vi idag vet orsaken bakom, då det egentligen utvecklades som en fristående titel med namnet "War") och när då Id meddelade att Quake III skulle bli "multiplayer only" baserat på ny spelmotor med ny mekanik, var jag en av de som var förväntansfulla och nyfikna. Efter att ha tillbringat hundratals timmar i Unreal Tournament (som var magiskt bra) slog Quake III: Arena ned som en bomb och jag var fast, från dag ett. Efter att ha slipat mina färdigheter i cirka ett halvår sålde jag min första tidningsidé (Missil) till det Spray-ägda tidningshuset Cirkus Media och där, på vårt kontor, såg vi snabbt till att alla fyra av oss hade toppfräscha gamingdatorer med Quake III installerat. Resten är... Historia. Vi jobbade hårt, gjorde mängder av misstag och lärde oss medan vi misslyckades och vi spelade Quake III som svettiga dårar, hela nätterna. I över ett år.
Street of Rage (Mega Drive)
Det finns inget existerande spel som jag klarat lika många gånger som det första spelet i Segas hyllade Streets of Rage-serie- Inget. Jag köpte det i form av en slags piratkassett med lågupplöst, hemmagjord etikett och allt (via annons i Gula Tidningen) och spelade det sen non-stop i närmare två år. Jag minns det väl. Jag slog igång det varje dag när jag kom hem från skolan och spelade igenom det i rollen som Axel. Från början till slut. Varje dag. Det blev såklart en självklar del av min dag och detta toppades med att jag alltid spelade igenom det en gång till under helgen, då ofta med grannen och barndomskompisen Gullberg.
Street Fighter Alpha 3 (Playstation)
Det var jag och min barndomskompis Jimmy som tillsammans, eller som bittra ärkefiender, tillbringade all vår vakna tid med Capcoms underbara prolog och när jag idag försöker minnas mängder kvällar och helger som vi bara satt i varsin fåtölj och dängde musten ur varandra - flyter allt ihop till ett par års tid av tufft tävlande. För lika mycket som vi trivdes i varandras sällskap och lika mycket som vi älskade spelet, lika tävlingstokigt gravallvarliga var vi både två vilket ledde till svett, skrik och haglande förolämpningar samt snack om "sirap i kontrollen" samt "enbart flyt".
Half-Life Multiplayer (PC)
Det är för mig synd (och skam) att multiplayerdelen i Valves bejublade debutshooter inte hyllas eller ens omnämns idag, alls. För även om singleplayerportionen var mer nyskapande och bättre, var MP-delen verkligen inget att fnysa åt. Tvärtom. Jag blev snabbt stormförtjust i allt från speltempot till de olika valbara figurerna till bandesignen som jag än idag anser vara något av det bästa som släppts. Crossfire och Undertow håller jag där uppe i toppen, som två av de bästa MP-banorna som någonsin skapats och inhyrda på LAN:et som fanns på vår lokala videobutik, spelade vi minst två timmar Half-Life Multiplayer varje dag en hel sommar. Varje dag.
Clash of Clans (Iphone)
Det var i september 2012, cirka fyra veckor efter att finska Supercell släppt lös sitt geniala lilla multiplayerspel till Iphone, som jag trillade dit. Jag var nyopererad i min ländrygg, förhållandevis orörlig och kunde därmed lägga mer tid än vad jag kanske först hade planerat på detta spel. Och så fick det bli. Timmar blev till dagar som blev till veckor och jag visste ordet av lade jag tre timmar per dag på att sköta om mitt fort, uppgradera utrustning samt attackera andra spelare för att sno deras skatter. När jag insåg att jag hade lagt cirka 18 månader på Clash of Clans och pulat in 5600 kronor i spelet för att slippa "vänta" beslutade jag mig dock för att radera appen och aldrig blicka tillbaka.
Mario Kart 64 (Nintendo 64)
Battle-läget i Nintendo 64-klassikern Mario Kart 64 anser jag vara det bästa i multiplayerväg som Nintendo någonsin skapat och när jag tänker tillbaka på mängden matcher jag och mina gymnasiekompisar Johan och Kenneth körde, blir jag en smula svettig av blotta tanken. För vi valde var sin gubbe (jag spelade alltid som Wario) och kastade oss in på banan "Block Fort" där matcherna var jämna, frustrerande, underbara och dränkta i avgrundsdjupa vrål. Vi spelade det så mycket att det enda sättet, till slut, att knocka bort de andras ballonger var att göra det från luften. Hoppa på varandra från högt placerade våningar.
Tekken 5 (Playstation 2)
Många, många tusentals matcher spelades av Namcos underbara femma och jag kan fortfarande sakna det där. Sakna att kicka igång Playstation 2 och göra sig redo tillsammans med favoritkaraktären Kazuya att försöka nöta ned vännerna JB, Larsa och Ville i tighta, krävande ronder och matcher. Vi spelade det flertalet kvällar i veckan i närmare två års tid och när Gamereactor-redaktionen fick tillökning i form av Tekken-tävlingsspelaren Peter Bernhardsson, fick jag ordentligt tufft motstånd att bita i. Vi spelade en hel del vi två, mot varandra, och vann alltid lika många matcher var, vilket gjorde att jag kunde vässa mina färdigheter och framförallt mina "juggles" vilket gjorde att jag kunde börja dominera kompisgänget, till deras enorma förtret, haha.
Dirt Rally 2.0 har varit mitt beroende i snart fyra års tid nu.
Dirt Rally 2.0 (PC)
2440 timmar, totalt. Det ska förvisso delvis delas upp på fem personer då jag och mitt simracinggäng träffas två kvällar i veckan för att tävla i Codemasters nu fyra år gamla rallymästerverk, men ändå... Mycket tid har det blivit i rallybilen och detta mycket tack vare Gamereactors simracingrigg som gör rallyupplevelsen så fantastiskt inlevelserik och svettig. Vi har kört alla sträckor, även spegelvända, och vi kan dem alla. Varenda millimeter av Dirt Rally 2.0 sitter i mitt huvud vid det här laget vilket naturligtvis handlar om tusentals kurvor, något som skrämmer mig en smula då jag mest troligt skulle kunnat nyttja minnesplatsen till något mer... givande eller användbart?