Skärmen som inte hängde med i Sonic the Hedgehog 2
Jonas Mäki
Det finns många riktigt episka grejer med Sonic the Hedgehog 2 som jag betraktar som snudd på heliga minnen, men jag väljer att backa bandet nästan till starten. För även om Sonic the Hedgehog var magiskt och ofattbart, så hade Sega inte riktigt fått fason på spelbarheten ännu och Sonics hastighet var ofta fokuserad på rullande i korta gångar. Men när Sonic the Hedgehog 2 släpptes år 1992 tappade jag hakan totalt. Här fanns plötsligt långa vindlande vägar och Sonic själv kunde accelerera genom att förvandla sig till en boll och bygga upp fart. Att springa igenom Green Hill Zone var mäktigt, men det var på den efterföljande banan Chemical Plant Zone som min kärlek till kotten startade på allvar. Det var nämligen snabbare än något jag och någon annan sett tidigare. Sonic verkligen forcerade banan i laserfart och på ett par ställen gick det att komma upp i sådana otroliga hastigheter att man märkte hur skärmen nästan inte hann med. Adrenalinpåslaget var totalt, och min era som Nintendo-fanboy var över. Hädanefter hade jag en plats för både Sega och Nintendo i mitt gamer-hjärta.
Bio-hjälte iställe för Mega Drive-hjälte
Fredrik Malmquist
Som en Nintendo-vurmare har jag aldrig ägt ett enda Sonic-spel men ändå förstått karaktärens storhet utifrån vänner i min bekantskap på 90-talet och efter. Min familjs första konsol var Super Nintendo och jag och syskonen gick loss på Super Mario World. En bekant till mig och mina bröder tjatade om och varvade Sonic på sitt Gensis. Visst hände det att jag fick prova men jag var trots allt mest åskådare.
Klipp till 2022 när Sonic The Hedgehog 2 skulle släppas på bio. Min äldsta son var fem och jag lät honom se första filmen hemma på TV:n. Sedan gick vi och såg uppföljaren på bio tillsammans. Det sägs att det viktigaste i livet gör vi med våra barn. Min yngsta son har sedermera också kommit in i värmen och hängde med och såg nästa uppföljare på bio. De har även sett animerade serien på streamingtjänster hemma. Nästa steg är väl att jag introducerar de båda pågarna till någon av TV-spelen...
Sonic 3 på premiären med handskrivet kort från speltidningen Sega Force
Martin Carlsson
Det här står sig än idag som något av ett frågetecken i min spelkarriär, och det finns ännu inget svar på varför Sonic 3 dök upp i brevlådan samma dag som det lanserades när jag var 10 år gammal 1994. Ett vadderat kuvert från Sega Force, en speltidning jag prenumererade på under det glada 90-talet, som i viss mån betraktades som en direkt (men ganska passiv och halvt oseriös) konkurrent till Nintendo-Magasinet, det var liksom en annan tid - där det mesta var på skämt och allmänt High Chaparall. Jag ställde aldrig upp i någon tävling vad jag minns, jag kontaktade aldrig Dr Roffe på speltidningens hotline via landline om speltips. Men trots detta låg ett exemplar av Sonic 3 i mina 10-åriga händer samma dag spelet släpptes i Sverige av högst oklar anledning.
Jag hade spelat igenom flera versioner av Sonic 1 och 2 till både 8- och 16-bitskonsolerna fram till denna dag. Jag har kvar hårdplastkortet signerat av huvudhönsen på Sega Force, Mats Jönsson och Patrik Lindqvist i förrådet. Men frågan är någonstans, varför? Varför fick jag ens spelet? Ingen jävla aning. Men jag spelade mest troligt Sonic 3 först i Sverige, om man nu inte tillhörde journalisterna på den tiden. Spelet? Ja det älskade jag innerligt. Det var dessutom en riktig höjdare att klossa ihop med Knuckles-kassetten senare samma år.
Sonic Mania är den perfekta blandningen av retro och nytt
Patrik Severin
Jag hade spelat Sonic i många tappningar både på Segas konsoler och även på andra format. Mitt favoritspel med igenlkotten är dock Sonic Mania. Det var perfekt retro utan att kännas gammalt. Jag spelar det ibland då och då än idag när tiden räcker till. Karaktärens 2D äventyr är roande och jag spelar ibland om originalen. Jag har dock inte riktigt den bästa av relation till Sonic då jag inte växte upp med karaktären. Snarare har jag testat många av titlarna primärt under 2000-talet och framåt. Mitt favoritminne med igelkotten är dock min tid med Sonic Mania, snudd på perfekt tolkning av 2D-spel från förr med charmig musik, grafik och annat. Även om 3D-spelen inte alltid fått lysande omdömen finns det bra titlar även där. Sonic är dock en betydande karaktär för spelvärlden och en viktig maskotfigur precis som Mario och Crash har varit.
Chao garden i Sonic Adventure 1&2
Johan Mackegård
Trots att Sonic och gänget var högst närvarande när jag växte upp så var det faktiskt aldrig den snabba igelkotten som hade huvudrollen för mig och mina lågstadiekompisar. Istället för att fokusera på att rädda världen, samlja Sonic-medaljer och A-rankingar så låg vårt fokus helt och hållet på skötseln och tränandet av de ultrasöta chaoarna, som fungerade som ett sorts minispel mellan nivåerna i Aventure-spelen. Jag minns hur det hela började när jag en dag blev introducerad till chaogården hemma hos min kompis Viktor någon gång runt tredje klass och hur jag omedelbart föll pladask inför de till synes oändliga möjligheterna att skräddarsy chaoarna till sina helt egna individer med personlighet och unika färdigheter. Matade jag en chao med tillräckligt många fåglar så lärde den sig snart att flyga själv och detsamma gällde vattenbaserade djur för simning och så vidare.
Jag minns känslan av att ställa upp i olika race och kampsportstävlingar med mina små krabater och hur barnsligt lyckliga vi blev när vi gick segrande ur en extra svår utmaning. Jag minns glädjen och nyfikenheten som uppstod när vi hittade ett nytt sorts chao-ägg i butiken, sorgen när en chao miste livet och spänningen när en av våra skyddslingar skulle utvecklas. Blir det en ängel eller djävul? En simmare, flygare eller ett kraftpaket av muskelstyrka? Jag har många gånger lekt med tanken att Sega skulle återinföra chaogården i ett nytt Sonic-spel men ärligt talat så tror jag inte att det hade blivit samma sak idag. Inte för att man inte hade kunnat göra ett fantastiskt spel av det men jag tror att dagens klimat med fokus på mikrotransaktioner och onlineaktivitet hade riskerat att skada den mysiga känslan som var hela grejen med upplevelsen. Det händer dock att jag startar upp mitt gamla Gamecube för att hälsa på de små liven som fortfarande vandrar runt i gården och helt ärligt så räcker det för mig.
Sonic... spelet (nästan) ingen hade
Johan Vahlström
När jag var en liten pojkspoling och de första Sonic-spelen fanns tillgängliga var det ingen jag kände som faktiskt hade dem. Förutom en. Skulle tro att det inte var speciellt populärt att äga en Mega Drive jämfört med en konsol från Nintendo. Så mina enda erfarenheter från den tiden var, har jag för mig, Sonic the Hedgehog 2 hos denna kompis. En kompis som jag inte var hos speciellt ofta heller och det var mestadels han som spelade när vi väl startade denna Sega. Men visst fick jag testa lite då och då och jag gillade det jag fick spela. Den var en hastighet som jag inte var van med och en cool ny igelkott som stampade foten när jag inte gjorde nåt på länge. Problemet var sedan att när jag väl hade någon konsol där Sonic fanns tillgängligt hade seriens kvalitet dykt från en klippa och jag kände inget sug alls att spela.
Så Sonic är en sån där serie som jag egentligen aldrig varit speciellt intresserad av att spela, även om jag har roligt med de gamla spelen när jag väl har möjlighet att spela dem. Hade den blåtaggiga varelsen inte varit så förbannat cool hade jag nog inte ens tänkt på honom. Det är en av de största spelikonerna någonsin, men hos mig hittade han aldrig riktigt hem.
En dag ska jag klara ett Sonic-spel
Conny Andersson
Någon gång runt vad som i gaming-kalendern ofta refereras till som "runt Playstation-eran" växte jag upp. Med detta menar jag inte de kroppsliga förändringar som kommer i de tidiga tonåren utan något mer fundementalt att jag insåg att det här med att vara en "fanboy" var rätt jäkla töntigt. Än idag ekar spår av min extrema "Nintendo"-fanboyism inne i mig men jag har lämnat själva avskyn och striderna från skyttegraven och insåg till slut att det är spelen snarare än konsolen de körs på som är det viktigaste.
Det var som ni då förstår inte alltid så - under NES och SNES-erorna förde jag något slags känslomässigt krig mot allt vad konkurenter till Nintendo hette. Konstigt nog så ägde jag ändå både Master System och Mega Drive men de var alltid de sämre försakade konsolerna i hushållet. Himla märkligt det där ändå när man tänker tillbaka på det.
Sonic blev ju på grund av detta också då den mer anonyma och betydligt tråkigare motsvarigheten till världens bästa Mario.
Det går givetvis att argumentera för att den blå igelkotten haft ett par riktigt rykare till spel. Men där Super Mario Bros, World, 64 och Galaxy alla på något vis revolutionerat plattformsgenren så vill jag hävda att Sonic-spelen aldrig var ens i närheten av dessa höjder. Alla håller säkert inte med. Gjorde man valet att köpa en Sega-konsol istället för en från Nintendo under så har man givetvis ett helt annat förhållande till spelvärldens två största ikoner. För jag inser ju att Sonic ändå är en sådan. Även om han aldrig blev det för mig. För - jag har aldrig, åtminstone inte vad jag kan minnas, satt mig ner och kört ett Sonic-spel från början till slut.
Jag har spelat flertalet men aldrig börjat från första bana och tagit mig hela vägen till eftertexterna. Men detta har jag för avsikt att ändra på. Jag har alltid tyckt att Sonic Frontiers från 2022 ser ut att passa mig bra. Så, jag ska ge det en chans. Eller snarare.... jag ska inte bara göra det. Jag ska på allvar sätta mig ner med spelet och köra det från start till slut. Sonic Frontiers ska bli det första Sonic-spelet jag klarar (eller åtminstone får ett minne av att jag gör) och kanske att det får mig att omvärdera min ganska pessimistiska syn på igelkotten? Jag hoppas faktiskt det.
Sonic Adventure var min inkörsport till Sega-världen
Marcus Persson
Jag var ganska sen med att upptäcka Sonic. För även om jag som liten grabb spelade en hel del, så var det uteslutande på antingen Nintendo eller DOS. Bergsala dominerade ju som bekant de nordiska regionerna och det märktes väldigt tydligt på skolgårdarna under tidigt 90-tal. Det var NES, Game & Watch och sedermera Super Nintendo som det snackades om. En kille i vänskapskretsen minns jag som hade en nattsvart Mega Drive, komplett med Menacer-bössan och massa coola spel, däribland Sonic (så klart). Det var en helt ny värld som öppnade upp sig där och då, och även om jag sneglade på Mega Drive och Master System i dåtidens leksakskataloger, så var det Nintendo som helt dominerade mina tankar.
Det ändrades den första gången jag besökte polaren, David som han hette, i sitt hem och fick spela på hans Mega Drive. Vill minnas att hans äldre bror hade skaffat den på en resa till England dessutom, där allting hade köpts betydligt mycket billigare än det var här i Sverige. Det kändes mörkare, mer vuxet och helt enkelt... ja coolare. Det var väl inte specifikt Sonic så mycket som den där Sega-känslan som helhet. Men sen dröjde det, faktiskt så långt som till Dreamcast vilken också blev min första konsol i egen ägo som INTE var en Nintendo av något slag. Och vid sidan av de självklara liren som SoulCalibur, Sega Rally 2 och Ready 2 Rumble Boxing så var det Sonic Adventure som införskaffades. Och jösses ja, den introsekvensen.
De klösiga gitarrerna, grafiken, Jag spelade verkligen skiten ur Sonic Adventure, om ni ursäktar mitt språk. Låste upp alla karaktärer, ja till och med den gräsligt tråkiga Big the Cat och hans sövande banor. Allt för att nå det perfekta slutet med Super Sonic. Därefter var Sega och Dreamcast mitt liv och än idag minns jag tillbaka på den som den konsol som gjort störst intryck på mig genom tiderna. Den brann intensivt men under en kort period. Och det var magnifikt. Sonic sprang vidare och jag följde honom, men faktiskt främst genom att lira hans gamla spel. Både på Xbox Live Arcade, likväl som de samlingar som släpptes till Xbox och Playstation 2.
Idag ser jag på Sega, Sonic och allt de åstadkom på Megadrive som något i det närmaste osannolikt. Vet inte hur många gånger jag läst igenom Console Wars av Blake J. Harris (seriöst, läs den om du inte gjort det), likväl som gottat ner mig i massa egen efterforskning, speciellt om de färgstarka personligheterna som styrde SOA på den tiden. Och någonstans önskar jag mig kunna spola tillbaka bandet, och skaffa mig en Mega Drive där och då, på tiden då de var på topp.
Så... låt höra vilka som är era finaste, bästa och/eller roligaste Sonic-minnen.