Känslan i en konsols handkontroll går inte att överskatta. Det är en pryl vi nästan aldrig tittar på under själva spelstunderna, men som vi kommer att greppa i tusentals timmar. Sålunda är kvalitet och ergonomi oerhört viktigt. När vi får greppa Dual Shock 4 under E3 är det en behaglig, men inte helt oproblematisk upplevelse.
Till en början känns det ungefär som det brukar, förutom de upphöjda små groparna på baksidan som är den nyheten man allra först märker av. På framsidan hittar vi samma matta yta som på tidigare Dualshock, men denna nya baksida, som sträcker sig över hela handkontrollens bakre del är en rejäl förbättring och något vi kommer njuta av under längre spelstunder.
När vi testar Dual Shock 4 under några timmar med Driveclub och Knack blir vi dock gradvis oroliga - utan att riktigt förstå varför. Handkontrollen känns inte helt bekväm. Efter en sväng förbi The Last of Us-båset, där vi jämför med en Dual Shock 3, förstår vi skillnaden, och att det handlar om en kombination av tre faktorer.
Till att börja med är Playstation 4-kontrollen överlag tjockare, så våra händer greppar inte lika lätt hela härligheten. Själva "handtagen" i handkontrollen smalnar inte längre av nedtill, så de ligger därmed inte lika bra i handflatorna. Kombinerat med en liten förändring av positioneringen av de två analoga spakarna betyder detta att dina tummar inte längre riktas i en rak linje mot handkontrollens mitt. I stället vinklas de uppåt, lite som två sidor av en liksidig triangel, pekandes mot handkontrollens mittstycke.
Förmodligen känns det lite obekvämt eftersom vi försöker hålla handkontrollen på det gamla sättet, och det rör sig förmodligen om en vanesak. Och även om vi är tveksamma till att Sony inte gjort handtagen avsmalnande är förändringarna i spakarna ett klart plus (något många andra som testade Dual Shock 4 samtidigt som oss höll med om). Spakarnas topp har en liten grop, och inne i den gropen finns en liten utstickande del, och detta gör sammantaget att ditt tumfläsk vilar skönt och stabilt.
Axelknapparna sluttade rätt mycket nedåt på förra Dual Shock, men denna gång finns en liten ankstjärt som låter fingrarna vara kvar.
Select och Start har förvandlats från gummiaktiga rektanglar och Play-symboler till vertikala plastknappar, nu döpta till Share och Options. Med dessa kommer vi kunna komma åt sociala funktioner samt spelinställningar. Kontrollens nya D-Pad ligger en aning högre upp och klarar Hadoken-kvartscirkel-testet bra, även om de kunde ha varit aningen mer "klickiga". De fyra actionknapparna känns ungefär som förr, och den enda skillnaden tycks vara att symbolerna är lite större.
Playstation-knappen har nu flyttats till nederdelens mitt och känns exakt likadan som tidigare. Ovanför den hittar vi den nya mikrofonen, vars positionering (tillsammans med touchplattan) fått resten av kontrollens knappar att flyttas mot sidorna. Touchplattan sträcker sig uppåt mot handkontrollens överdel, där vi även hittar området som lyses upp i olika färger för att bland annat ange vilken kontroll som tillhör vilken spelare. Visst ser det fräsigt ut, men ärligt talat var det lättare att hitta rätt dosa via de röda LCD-rutorna i Dual Shock 3.
Den blå delen på handkontrollens överkant kan växla färg och exempelvis bli röd när man skadas i ett actionspel.
Vad gäller axel- och triggerknappar känns båda som de tidigare gjort, och lika responsiva som förr, men triggerknapparna har lite annorlunda form och en uppåtgående "svans" att vila pekfingrarna mot. Återigen krävs det lite vana innan vi är helt bekväma med den tjockare designen, och när vi sträcker oss efter axelknapparna medans vi använder analogspakarna formas våra händer till de klassiska gamer-klorna, som bara är en Call of Duty-session från att hamna i kramp.
Precis som konsolen den är kopplad till, växer uppskattningen för Dual Shock 4:s design ju mer man tittar på och studerar den. Detta är överlag en självsäker nyversion av en japansk klassiker. Vi behöver bara bli vana med att ändra det grepp vi haft i tio år, för att detta ska bli suveränt.