Svenska
Gamereactor
artiklar
L.A. Noire

Vi tittar på L.A. Noire

Rockstar har gått från stadsmiljö till Vilda Västern och nu ger man sig på Los Angeles och 40-tal. Elfving åkte till London för att titta på L.A. Noire, som skiljer sig ganska kraftigt från utvecklarens tidigare actionrökare

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Rockstar är "lite nervösa, faktiskt". När jag parkerar mig i soffan i London-avdelningens demorum förklarar de att jag inte ska vänta mig något actionspäckat, något med vilda explosioner eller slagsmål. Det är inte heller något som visas under den timmeslånga visningen av L.A. Noire. Just därför, kanske, sitter jag med en väldigt intresserad blick genom hela presentationen.

L.A. Noire är nämligen inte ett typiskt Rockstar-spel. Inte ett Grand Theft Auto i 40-talsmiljö, inte en explosiv replik till 2K Czech och Mafia II. Snarare går mina tankar till Heavy Rain och Phoenix Wright, när jag får följa Cole Phelps, andra världskrigs-veteran som numera löser brott för Los Angeles-polisen.

L.A. Noire

Rockstar tar mig genom ett av Phelps fall, kallat The Fallen Idol. Det börjar i ett briefing-rum där Phelps och hans kollegor får detaljerna kring en nylig trafikolycka. Två kvinnor, en etablerad skådis med maffiakontakter och en naiv flicka med Hollywood-drömmar, ska ha kraschat genom en reklamskylt och störtat nedför en klippa. Enligt föraren ska de båda ha blivit drogade och filmrekvisita i form av ett krympt huvud ska ha placerats på gaspedalen. Nedrigt!

Detta är en annons:

Phelps rattar sin kärra till brottsplatsen, jag får en kort glimt av det fyrtiotals-Los Angeles Rockstar målat upp och det ser stilrent och atmosfäriskt ut. Det är inte en direkt kopia av staden, men "riktigt jädra nära", som Rockstar beskriver det. Phelps vinkas in av poliser som guidar honom rätt och efter ett snack med kollegorna är det dags att undersöka bilen.

När Phelps går nära den demolerade Chevrolet Stylelinen förändras musiken - skön långsam jazz - dynamiskt och med en liten plingande ljudeffekt indikeras att vi är nära en ledtråd. I Chevans baksäte hittar vi ett par sönderrivna trosor och ett brev från Jessicas mamma, orolig av dotterns maniska filmstjärneambitioner. Två ledtrådar som ska komma till användning senare.

L.A. Noire

Phelps knallar sedan tillbaka till June Ballard, den äldre av kvinnorna som varit med i olyckan. Hon tar igen sig i en av polisbilarna, omsvept av en filt (Ballard alltså, inte bilen - den ser varm och välmående ut). En utfrågning tar vid, något som kommer att vara centralt i L.A. Noire. När vi pratar med June om vad som hänt får vi olika möjligheter att konversera och reagera på. Phelps kan vara förstående och tro på vad karaktären säger. Han kan också pressa den förhörda om han misstänker orena mjölpåsar. Han kan också ifrågasätta rejält och slänga fram bevis, vilket kan öppna upp för flera val i dialogen och nya platser eller personer att besöka.

Detta är en annons:

Frågorna och bevismaterialet plockar du fram från ditt trogna anteckningsblock, vilket fungerar som snitsig meny som täcker skärmen med jämna mellanrum. Härifrån kan du också gå tillbaka och läsa all dialog (givetvis i skrivmaskins-typsnitt) som rullat i spelet, och det blir en hel del.

L.A. Noire

Utfrågandet av Ballard fortsätter och Rockstar förklarar för mig hur viktiga karaktärernas ansiktsuttryck är; hur de fungerar som ledtrådar till sanningshalten i vad de utfrågade berättar. Överdriven kaxighet och flackande blickar kan vara tecken på lögn och det gäller verkligen att studera karaktärernas minspel ordentligt.

Och minspelet är snyggt. Riktigt snyggt. Tekniken man använt kallas Motion Scan och i en kort bakom kulisserna-film får jag se vad det innebär. Som ett komplement till vanlig motion capture fångas skådespelarnas ansiktsuttryck separat, med en drös kameror från alla vinklar. Skådespelarna verkar lika bekväma som Alex i A Clockwork Oranges ögondroppsscen, men mödan är väl värt det strålande resultatet. Ibland är det spöklikt verklighetstroget, alltifrån subtila ögonbrynsrörelser till hur munnarna formar snabba leenden när en karaktär ljuger.

Utöver att studera ansikten behöver man lyssna på vad karaktärerna faktiskt säger, och fundera på vad du lärt dig om fallet tidigare. Precis som hur Phoenix Wright-spelen tvingat oss att tänka kring situationer, motiv och bevismaterial är detta en smart metod för att göra oss engagerade. Den som väntar sig lättsmälta historier som kan skippas med ett knapptryck i förmån för nästa actionscen, får nog leta ett annat spel; L.A. Noire tycks ha ett lågt men riktigt behagligt tempo i klass med en bra bok (eller noir-film, för den delen).

L.A. Noire

Men lugn, det blir action också. När Phelps tar sig närmare sanningen om bilkraschen kommer han i kontakt med två rötägg till filmproducenter, som dragit nytta av den minderåriga Jessica på diverse obehagliga sätt. Efter fler förhör av producenterna och alla inblandade kulminerar fallet med en jaktsekvens med tillhörande skottlossning längs en byggnadsställning och på taket till ett höghus. Utifrån den delen att döma tycks både skjut- och cover-mekaniken fungera väl och sin propra kritstrecksrandiga kostym till trots är Phelps inte någon som drar sig för att smutsa ned sig.

Eftersom vi spelar som good guy tar jag för givet att vi inte kan gå bärsärkargång á lá Grand Theft Auto, men frågar ändå Rockstar om saken. Jag får reda på att vi kommer att kunna "sno" fordon och köra vart vi vill, men att civila inte kommer att kunna skadas. Även om L.A. Noire tycks bli relativt linjärt kommer vi ändå att kunna utforska staden och i takt med att Phelps byter rotlar lär det bli ännu mer varierat.

L.A. Noire

Efter att uppdragets skurk tagits om hand om är presentationen slut och jag tackar för min första titt på L.A. Noire. Intrycken var ganska långt från vad jag väntat mig, men inte på ett dåligt sätt. Utfrågningarna, stämningen, musiken, ansiktsanimationerna och röstskådisarna (varav några från Mad Men, roligt nog) tycks lova ett stilrent actionäventyr av en lugnare sort. Team Bondi och Rockstar må ha nervösa ansiktsuttryck, men jag trycker ändå på "believe" när de lovar ett riktigt bra spel.

L.A. NoireL.A. NoireL.A. NoireL.A. Noire
L.A. NoireL.A. NoireL.A. NoireL.A. Noire

Relaterade texter

L.A. Noire: Complete EditionScore

L.A. Noire: Complete Edition

RECENSION. Skrivet av Oskar Nyström

PC-versionen må vara sen till kalaset, men den har å andra sidan tagit med sig extra godsaker. Oskar förklarar varför Team Bondi-mästerverket L.A. Noire gör sig allra bäst på PC...



Loading next content