Trots att vi alla gamers ibland bara är ett stenkast från att vara den stereotyp jag ständigt skriver om i mina texter, ni vet han den där ljusskygge lätt finniga Joltdrickaren, så är vi rätt olika i hur vi tar oss an våra spel. Ta bara de olika sätt vi börjar våra spel. Vi har då Tafatta Tage som börjar alla spel med att trycka på alla knappar för att känna på och hitta alla funktioner. Han gör även alla tutorials flera gånger innan han ens tar sin karaktärs första staplande steg. Sen har vi Modiga Morgan (Stort M men litet organ) som hoppar in i spelet och trycker bort allt vad handledning heter.
Är du den Joltdrickande blekfisen?
Han skrattar tutorials i ansiktet och blir totalt sönderbånkad i spel som börjar med en bossfight. Och nu snackar vi kickspark i fontanellen men ni ska väl inte tro att det får honom att slänga ett getöga på genomgången? Skulle inte tro det. I hans ögon är det bara kvinnor, homosexuella och en och annan handikappad som gör något så vekt. Sen har vi min kategori, Mossiga Majsan som tar och går igenom Tutorials men glömmer lika fort som hon läst vad hon ska göra för hon pillade med annat så i första fighten så avlossar hon alla sina vapen samtidigt och oftast är det mer regel än undantag att hon spränger sig själv i bitar av sin egna handgranat av misstag. Sen har vi Duktiga Daniel som gör allt rätt. Han tar och går igenom Tutorials och sen bara kör och det sitter i ryggraden, varje hopp, varje omladdning av vapen och varje byte av vapen. Lite som min gamle vapendragare Mikey som aldrig behövde göra en läxa för att han följde med på lektionerna och bara fattade. Synd han aldrig smittade av sig.
Den arga gamerage:aren?
Sen har vi då de olika spelartyperna under själva spelet i sig. Vi kan börja med den vi alla ser ner på, Fuskar-Frank. Ni vet han i din vänkrets som startar ett spel samtidigt som dig men efter fem minuter av spelande messar dig med en bild på sitt senaste vapen, spelets heliga graal som ska ta 25 timmar att låsa upp eftersom 25 bossfighter måste genomlidas för att vinna det. Och där sitter du i spelets första rustning som är ett tyg som döljer din manlighet och allt du har att slåss med är ett rostigt svärd som du stulit från ett lik du snubblat på. Senare i spelet när du stolt messar en bild tillbaka på hur du fått en gyllne rustning efter att ha lagt 200 timmar på att göra alla sidouppdrag till 100 procent får du en gäspemoji till svar med texten att den har han minsann haft sen början av spelet. Sen har vi Rally-Ralf som kör ut ett spel som har en speltid på upp till 80 timmar på under fyrtiofem minuter. Ingen vet hur han gör men han får oss andra att se trötta och feta ut när vi kommer i mål tre månader efter honom.
Stereotyp-packat.
Han är även den spelvännen som alltid klagar på att han aldrig har något att spela och alla spel du ger som förslag får du alltid svaret att den har han redan kört igenom. Sen har vi Dammsugar-Dagny, hon som alltid ska upptäcka allt och som tar timmar på sig innan hon ens börjar med uppdrag då hon är allt för upptagen med att snoka runt som ett tryffelsvin på jakt efter godsaker i form av collectibles. Är inte ovanligt att se henne traska runt i öknen i ett väl utvecklat nätmönster för att inte missa något. Att följa spelvärldens spökkant, den som bara tar stopp är hennes melodi. Vem vet? Den kanske döljer något? Sen har vi Prylbögs-Peter. Han som i verkliga livet gillar att köpa alla de senaste tekniska prylarna och alltid är den första att skryta om dom. I spelvärlden är han jägaren av trofeér. Och nej, vi snackar inte djurhudar och renhorn, vi snackar jakten på Platinum. Ett plack att spika upp i sin PSN som visar att han är liiite bättre än alla andra. Där alla andra gett upp har han fortsatt. Ha!, spelet är slut? Inte för Prylbögs-Peter! Han kör 100 timmar till för att klara att hoppa över 598 grästuvor med sin häst, klappa 210 katter och snipa 99 myror i ett skogsområde.
Så här ser jag ut när jag spelar Resident Evil.
Sen får vi inte glömma Vanliga-Viktor. Han som kör alla sidouppdrag och huvuduppdrag men som egentligen inte bryr sig det minsta om han samlat alla rävar i spelet eller om han får en Platinumtrofé. Han spelar för att han gillar det och när spelet är slut går han vidare till nästa. Han har inget att bevisa för någon och inte heller sig själv. Han är bara grymt nöjd att han fått lite speltid av frugan och fått en paus från Ikeabesök och julmarknader. Sen får vi ju inte glömma våra olika stilar i en bossfight. Där vi verkligen skiljer agnarna från vetet. Vi har Iskalla-Ivar vars puls inte höjer sig det minsta när han kastas ner i en grop med en boss som är större än Eiffeltornet. Inte en svettdroppe träder fram på han släta panna och lugnt och metodiskt nöter han ner bossen som om han inte gjort något annat. Spelar ingen roll om det ska tryckas på X-knappen i femton minuter på raken, den jäkeln får inte ens fingerkramp. Hans pokerface visar inga som helst känslor när hans monstruösa fiende till slut trillar ner vid hans fötter och livet rinner ur honom. Är bara en helt vanlig dag i Iskalla-Ivars liv.
Varför tror AI att alla spelnördar har Acne?
Sen har vi då Sparsamma-Roger som jag en gång var gift med. Han som sparar vapen och ammunition inför en kommande fight. Nu snackar vi sparar genom ett helt jävla spel där han vid flera tillfällen har noll ammunition och därför får döda sina fiender med en slö smörkniv. "Men den som spar han har" som min gamle far Jörgen med ett J burkar säga, eller? "Detta kan komma till användning om det kommer en överjävlig boss" sa han alltid medans jag ville blåsa skallen av Hunters med en RPG eller syragranater. Inte heller den finfina Magnumrevolvern fick användas för de kulorna kunde ju också vara användbara om det blev en bossfight. Så när det då till slut var dags för den sista stora fightern plockade han fram sitt smörgåsbord med raffinerande vapen och ammunition och det brukade inte krävas mer än några skott för att bossen skulle möta Sankte Pär.
Denna bild summar upp alla spelande tonåringar jag känner.
Sen får vi inte glömma Mesiga Majsan. Hon som inför varje bossfight snörar på sig sina löparskor. Löparskor tänker du, varför inte vapen? Nä, ser du, Majsans styrka ligger i hennes fart. Eller styrka kanske man inte kan kalla det. Mer mitt sätt att överleva en bossfight utan att behöva sitta i mina bruna byxor och söla liksom. För jag blir stressad. Så in i helvete. Och när jag blir stressad springer jag. Runt, runt med bossen i hälarna och så brukar jag skjuta några skott från höften ibland som alla missar så klart. Är ju inte lätt att träffa en fiende som är stor som en ladugårdsdörr. Ungefär i samma stund som mina händer knappt orkar hålla i kontrollen längre märker jag att bossjäveln är lika pigg som innan och alla skott som nu saknas i min pickadoll gjort absolut inget mot hans hälsostatus.
Mer spelnörd än så här blir det inte.
Då pausas spelet och så försöker jag få stopp på hjärtat som hotar att hoppa ur bröstet på mig och även händerna som skakar som om jag fått Parkinson. Här klickar hjärnan igång också så jag inser att jag antagligen ska göra nått annat som typ sikta på någon särskild kroppsdel eller nått. När jag väl lärt mig hans rörelsesätt brukar stressen avta och visst han dör tillslut. Men inte förrän jag haft vad jag brukar kalla ett maraton. För jag är verkligen Usain Bolt av Bossfighters. Men hur vi än når våra mål i våra spel så har vi i alla fall en sak gemensamt. Vi ger inte upp även om det tar lite längre tid för några av oss för att nå just vår slutdestination.
Vilken spelstil har du?