Virtual Boy: Misslyckandet som blev odödligt

Jag kommer inte ihåg exakt när jag hörde talas om Virtual Boy första gången, men det var i alla fall långt före internet och troligen var det i någon av de importtidningar jag brukade köpa för orimligt mycket pengar i Östersunds bäst sorterade tidningsaffär eller i Svenska tidningen Super Power.

Jag var Nintendo-fan och har konsolkrigat friskt med Sega-fans under den legendariska 16-bitars-eran med Mega Drive och Super Nintendo, och var nu redo för en ny generation. Sonys samarbete med Nintendo om en CD-tillsats hade brakat samman och de skulle nu släppa en egen konsol som lovade gott, och Sega hade både 32X och Sega Saturn på gång. Dessutom hade Jaguar just släppts och EA-grundaren Trip Hawkins stod redo med besten 3DO som såg ut att ta över hela marknaden.

Spännande, men var fanns Nintendo i allt detta? Jo, precis som när de kom långt efter Mega Drive med Super Nintendo (och därmed lät dem ta över halva konsolmarknaden) så verkade de bli sena även denna gång. Det snackades om ett drömsamarbete med Silicon Knights, vilka tillverkade datorer Hollywood på den tiden använde för specialeffekter. Det här skulle vi få uppleva hemma i realtid tydligen i det som senare kallades Ultra 64, innan det till sist blev Nintendo 64... men det låg något år fram i tiden.

Ungefär när det blev dags för Playstation och Saturn att släppas i Japan fick vi i Europa för första gången höra talas om Nintendos interimslösning, nämligen Virtual Boy. Jag som älskade Nintendo lika mycket som Hulk Hogan och Optimus Prime läste misstroget om enheten och ville så gärna hålla hoppet uppe, men istället för osannolikt läckra och surrealistiskt tekniskt avancerade titlar som Battle Arena Toshinden och Wipeout till Playstation, samt Virtua Fighter och Daytona USA till Saturn - skulle jag få spela Teleroboxer och Galactic Pinball i en färg. Rött.

Hela grejen med systemet var att den bjöd på riktig 3D-grafik, och enhetens skapare - Gunpei Yokoi, den legendariske mannen bakom succéer som styrkorset, Kid Icarus, Metroid och Game Boy - har senare berättat att röda dioder var billigast. Färg var aldrig ens ett alternativ, och det var även svårare att få bra djup i bilden. Andra saker som verkade oklara var huruvida det var en bärbar eller stationär enhet, och gick det ens att spela multiplayer?

Enheten lanserades i Japan sommaren 1995, ungefär ett halvår efter Playstation och Saturn, till ganska klen hype. De två CD-baserade konsolerna dominerade allt medialt utrymme med sina ofantligt läckra spel. Att Ridge Racer till Playstation och Panzer Dragon till Saturn var riktiga spel gick knappt ens att begripa när man såg bilder på dem i spelmedia, efter att ha lirat uteslutande pixlar till Mega Drive och Super Nintendo. Virtual Boy fungerade däremot inte alls på bilder. Det såg ut som fula Super Nintendo-spel med en enda färg, och 3D-grejen gick ju inte att förmedla via tidningar.

Enheten släpptes senare även i USA då det började komma rapporter om hur hemsk den var att faktiskt använda. Folk fick rinnande ögon även av korta spelsessioner efter att ha stirrat in i de röda dioderna, och ställningen var svår att justera på ett bra sätt så man satt gärna med framskjuten nacke - varpå folk fick nackproblem och ont i ryggen. Dessutom rapporterades flitigt om att enheten gav användarna huvudvärk och gjorde dem illamående.

Nintendo insåg snart sitt misstag och drog ur proppen för allt stöd. Virtual Boy var död och kom aldrig ens till Europa. Totalt såldes 770 000 enheter och 22 spel släpptes. För att sätta det i perspektiv var det många som menade att floppen för Wii U var så kraftig att Nintendo borde ha dragit ur proppen för sin konsoltillverkning och övergå till att bli tredjepart - där Wii U sålde närmare 14 miljoner exemplar, alltså närmare 20 gånger mer. För att jämföra det med en annan försäljningsflopp, så sålde Mega CD-tillsatsen till Mega Drive dubbelt så mycket som Virtual Boy.

Men hur kunde Nintendo ens hamna här, i vilken värd fick de för sig att detta var det bästa sättet att kontra Sonys och Segas framfart i väntan på Nintendo 64?

Frågan är befogad men faktiskt inte helt lätt att besvara. Upphovsmannen Gunpei Yokoi lämnade Nintendo bara året efter floppen med Virtual Boy, och dog tragiskt nog i en bilolycka år 1997, bara 56 år gammal. Han hade säkerligen haft mycket spännande att berätta med allt i backspegeln, men vi vet att projektet med kodnamn VR32 drog igång 1991, året efter Super Nintendo släpptes i Japan (den kom till Europa år 1992). Målsättningen var att leverera något riktigt innovativt, och som skulle stärka folks uppfattning om att Nintendo var ett företag som flyttade gränser.

Tekniken som användes var något kallat Private Eye, skapat av Reflection Technology. Deras version var en tidig föregångare till virtual reality, men så primitiv att flera företag tackade nej till att försöka göra något med det - inklusive Sega. Och de som kan sin Sega-historia från 90-talet vet såklart att det sannerligen inte var mycket ny teknik de tackade nej till, vilket borde ha varit en enorm varningsklocka.

Många blev som ovan nämnt även illamående av konceptet som även var väldigt dyrt, något Nintendo försökte lösa genom att helt enkelt ta bort gyromekaniken. Kvar var därmed en enhet som egentligen fungerade som en kikare (något "virtual" var det inte tal om, trots namnet på enheten) och som visade primitiv grafik i tre dimensioner, men som man bara kunde spela kortare tid.

Shigeru Miyamoto själv uppges ha varit måttligt intresserad av enheten och lade sin tid på Nintendo 64 istället, och Virtual Boy lanserades innan den egentligen var helt klar, just för att Nintendo skulle ha något nytt under den period då starka konkurrenter riskerade att etablera sig på marknaden och ta andelar.

På ett sätt kanske det fungerade ändå, för just att enheten var så makabert märklig har fått folk att minnas den. Virtual Boy är en enhet som aldrig riktigt försvunnit från folks medvetande och det pratas konstant mer om den än exempelvis Atari Lynx, Neo Geo CD, PC-FX och Sega Pico som alla sålt ungefär lika mycket. Nintendo själva har heller aldrig skyggat bort från sin flopp utan tvärtom omfamnat den. Virtual Boy skymtar till i otaliga spel och har en given plats på Nintendo Museum.

Och det faktum att jag nu skriver detta beror såklart på att Virtual Boy denna vecka kommer till Switch Online + Expansion Pack med ett antal spel, inklusive två tidigare ej utgivna. En milt sagt nischad produkt som dessutom kräver att du köper en Switch-hållare i kartong eller plast från Nintendos hemsida (även om det lär komma tredjepartsalternativ med).

Men intresset är stort. "Alla" känner till Virtual Boy, men väldigt få har någonsin provat på detta monumentala men fascinerande misslyckande, som faktiskt trots allt fick några bra spel. Spel som dessutom faktiskt drar nytta av hårdvaran de körs på och inte är möjliga att spela om man tar bort 3D-effekterna. Vi återkommer inom kort med en recension av Virtual Boy-tillbehöret, och avslutar denna artikel med de fem bästa spelen som släpptes till formatet.

Virtual Boy topp 5:

5. Galactic Pinball
Flipper i 3D kanske inte låter så sexigt, men presentationen var förstklassig och bilddjupet gav, ehmm, en extra dimension. Dessutom är flipper perfekt för Virtual Boy som lämpar sig bäst för kortare spelsessioner.

4. Red Alarm
Hur demonstrerar man bäst tre dimensioner? Med ett tredimensionellt shoot 'em up såklart. Red Alarm känns idag ganska ryckigt, men den rödfärgade grafiken får det att kännas lite cyber och gameplay-mässigt levererar det ännu god underhållning.

3. Jack Bros
Västvärldens första möte med Megami Tensei-serien var i spinoffen Jack Bros från 1995. Jag var tveksam till att ta med detta eftersom det är ett av få Virtual Boy-spel som skulle fungera lika väl utan enheten, men Jack Frost, Jack Lantern och Jack Skeltons äventyr är ändå bra nog för listan.

2. Teleroboxer
Den tekniskt sett mest imponerande titeln där man verkligen slåss i tre dimensioner, vilket ger en oöverträffad känsla av fysik. Det är dessutom snabbt och rappt, och står sig spelmässigt än idag.

1. Wario Land
Wario röde sig snyggt mellan dimensionerna i det överlägset bästa Virtual Boy-spelet, vilket dessutom känns påkostat på ett sätt andra titlar inte gör. Tight kontroll, äkta Nintendo-bandesign och tydlig visuell struktur gör att det känns som ett "riktigt" Wario‑äventyr värt att uppleva i sin helhet.