Jag måste börja med att ursäkta den hemskt dåliga ordvitsen. Mitt enda försvar är att Nintendo inte är ett dugg bättre. När jag anländer till konferenshallen i London för att se den officiella europeiska presentationen möts jag av banderoller med texten "Wii welcome you" och att det här ska bli något helt nytt, "Wii promise". Lika tveksam är inledningen som mest fokuserar på DS och dess framgångar. Visst, den har sålt en himla massa miljoner och spel som Nintendogs och Brain Training har öppnat helt nya möjligheter och marknadsandelar, men det är Wii jag vill se.
Efter inledningar från marknadsdirektör Laurent Fischer och den europeiske VD:n Satoru Shibata kommer Satoru Iwata upp på scenen och berättar hur det hela hänger ihop. Liksom DS ska Wii attrahera alla människor, inte bara den grupp som vi vanligtvis kallar spelare. Detta tänker Nintendo åstadkomma genom att göra Wii till en central punkt i livet för hela familjen. Vi visste redan att den skulle vara online hela tiden och ha möjlighet att ladda ner gamla spel, men nu vet vi mer konkret vad som planeras. När man startar sin Wii möts man av ett rutnät med en hel massa olika kanaler. Först och främst har vi Disc Channel, som helt enkelt spelar det Gamecube- eller Wii-spel som du har stoppat in. Photo Channel innehåller grundläggande bildhanteringsfunktioner för att manipulera bilder som läggs in via SD-kortläsaren. Forecast Channel är en världsomspännande vädertjänst som helt enkelt låter dig snurra runt en jordglob och se hur varmt det är i Marocko eller om det regnar hemma i Örebro. News Channel är också det främst tänkt för icke-spelare och levererar helt enkelt nyheter från hela världen. Skulle du inte få den information du behöver här går det förstås också att använda Internet Channel, som helt enkelt är en browser byggd på den enastående Opera-browsern. Wii Shop Channel låter dig köpa gamla konsolspel som sedan placeras ut vart du vill i kanalrutnätet. Innan vi går in på den sista kanalen bör också Wii Message Board, som är en sorts blandning mellan Pictochat till DS och ett traditionellt chatprogram. Intressant är att det går att skicka meddelanden utanför Nintendos nätverk till vanlig mail och via SMS.
Mii Channel, slutligen, är ett verktyg för att skapa en egen figur, en Mii att använda i diverse spel. Ett bra exempel på detta är Wii Sports, som kommer att följa med samtliga konsoler som säljs. Där får ditt digitala alter-ego delta i en massa sporter. Nintendo demonstrerade detta genom att låta Fischer och Shibata möta tennisproffsen Tim Henman och Greg Rusedski i en omgång Wii Sports Tennis, men det enda vi kunde konstatera av resultatet (Nintendo-gubbarna vann i avgörande game) är väl att spelet inte har så mycket med verkligheten att göra. Hur som helst, Mii är ett klart exempel på tankegångarna bakom Wii: enkelhet, användbarhet och en rejäl skopa spelglädje.
Efter att äntligen ha gett oss de uppgifter vi väntade på, priset och premiärdatumet, öppnades scenen och den samlade skaran journalister och mystiska män i mörka kostymer kunde börja slåss om testmaskinerna i rummet bakom. En stor mängd spel fanns på plats och jag tänker inte trötta ut er med att upprepa vad Jonas och Benke berättade om sina intryck av Wario Ware, Excite Trucks och Zelda, som fanns på E3 tidigare i år i ungefär samma form. Däremot fanns det en mängd andra spel som bjöd på genialt användande av Wii-kontrollen.
Wii Sports följer alltså med konsolen, och kommer att innehålla baseball, tennis, golf, bowling och boxning. Roligast var bowlingen som perfekt simulerar själva sporten. Man håller in B-knappen på undersidan av fjärren, gör en bowlingansats och släpper sedan knappen (men helst inte själva fjärren) vid rätt tidpunkt för att få till en bra träff. Det är svårt att förmedla i ord, men det är verkligen precis som att spela bowling på riktigt. Efter en omgång baseball var jag sedan helt slut i armen efter att ha kastat och slagit som en galning, och valde därför att inte ens prova på den hektiska boxningen. En sak är då säker, Wii Sports är redan det ett utmärkt partyspel som verkligen säljer konceptet. Köper man sedan en extra fjärrkontroll får man med Wii Play på köpet. Wii Play består av en samling minispel som biljard, pingis och en variant på klassiska Duck Hunt. Det mesta fungerar bra, men kontrollen i pingisspelet kändes väldigt konstig i jämförelse med de realistiska rörelserna i Wii Sports-spelen.
Av någon anledning var det mycket lättare att nå fram till dessa spel, men till slut tog jag mod till mig och begav mig mot en av många Super Mario Galaxy-stationer. Det tog bara fem sekunder och ett perfekt genomfört trippelhopp innan jag var tillbaka i gammal form. Super Mario Galaxy känns precis lika klockrent som Super Mario 64 med den grundläggande kontrollen. Nyheten ligger förstås i fjärren som används för att få Mario att snurra, vilket besegrar fiender och leder honom vidare mellan de olika planeterna. Närmare intryck kommer i nästa nummer av tidningen.
Sedan testade jag förstås The Legend of Zelda: Twilight Princess, och jag kan lova att Zelda-fans har ett lysande äventyr att vänta sig. Möjligtvis kan det bli jobbigt i längden att vifta fram och tillbaka med fjärren hela tiden för att slåss, men bosstriden mot en gigantisk brinnande best var minst lika bra som något som serien har sett tidigare och ruggigt imponerande grafiskt. Själv lämnade jag Link och begav mig bort till Metroid Prime 3. Samus äventyr har blivit aningen mer actionpackat men med den friare kontrollen fungerar det betydligt bättre. Efter att ha spelat ett kort segment fick jag ge mig på allas vår favoritrymdskurk Ridley i en enastående strid i fritt fall. Medan jag faller ovanför, nedanför eller i Ridleys knä skjuter jag som en tokig och försöker ha ihjäl honom innan vi når botten, och lyckas med 300 meter kvar. Det hela liknar inget annat jag tidigare sett (förutom Gandalfs strid mot balrogen i Sagam om de två tornen då) och jag skakar märkbart när jag lämnar ifrån mig kontrollen.
Dags att lugna ner sig en aning, och jag hittar Konamis lågmälda men mysiga Elebits. Det kan enklast beskrivas som en korsning mellan Katamari Damacy och ett upprepat användande av gravitationsstrålen från Half-Life 2. Det hela går ut på att samla på sig kraft genom att hitta små Pikmin-liknande elektriska varelser som förstås kallas elebits. Jag står i ett helt vanligt hus, men det enkla yttret bedrar. Varenda litet föremål går att plocka upp, för kanske gömmer det sig några elebits där under. Lådor kan öppnas, maskiner kan slås igång (om du har tillräckligt med kraft) och överallt springer det små färgglada varelser. Det är en bisarr upplevelse som är helt och hållet anpassad för Wii-kontrollen. Frågan är hur kul det är i längden, men jag är då säker på att Elebits kommer att stå på min inköpslista. Nästa spel jag testade, Trauma Center: Second Opinion, är, liksom sin föregångare till DS, ett kirurgspel där jag med lätt hand får skära i tumörer eller lasra bort polyper. När jag har fått upp farten och räddar patientliv på löpande band känner jag mig som världens bästa kirurg, men ändå får jag bara ett C i betyg av den bitska sjuksköterskan.
På golvet fanns också många andra spel som jag inte hann testa. Men allvarligt talat tror jag inte att en ny kontroll kan rädda ett skitspel som Disney's Cars, och mina intryck av Red Steel är att det ser ut som Goldeneye 64, fast med sämre grafik (bilderna ljuger) och ett påklistrat svärdsläge som inte bryr sig nämnvärt om hur du viftar med kontrollen. Wii kommer, i ännu större grad än DS, att lida av hemska konverteringar från andra format där mindre än en kafferast ägnats åt att komma på hur man ska utnyttja den unika kontrollen på ett vettigt sätt. Jag menar, Marvel: Ultimate Alliance blir inte ett superspel på något format, men att vifta på fjärren oavbrutet i tio timmar för att spöa en miljard identiska kloner kommer att leda till mången musarm och tennisarmbåge.
Men efter att ha ägnat flera timmar med Wii-spelen är jag, till min egen stora förvåning, helt övertygad. Jag älskar nya sätt att spela, och Wii-kontrollen bjuder på massvis av sådana. Nintendos egna produktioner, från det simplaste Wii Play-spel ända upp till Super Mario Galaxy, känns genomtänkta och vansinnigt roliga. Rent tekniskt fungerar kontrollen utmärkt och Konamis Elebits, Ubisofts Rayman och Atlus Trauma Center bevisar att även tredjepartsutvecklarna har kommit på bra idéer. Även om hårdvaran inte är den mest avancerade och spelen i många fall ser ut som ambitiösa Gamecube-spel bjuder den vita, glansiga och lagom tunga fjärrkontrollen på spelupplevelser som man inte kan få någon annanstans. Och det är därför jag numera tror på Wii.