
Det där taktila, hur fingrarna får utrymme att spela runt på spelmarkörerna som om det var den första dansen med fröken Fräken en varm sommarkväll. Valen som blixtrar runt i hjärnan medan man letar efter optimala strategier och ångern man upplever när det visade sig att draget man gjorde var fel. Den visuella njutningen som liksom sprider ut sig på bordet likt ett doftljus i en liten garderob - fast på ett bra sätt. Att öppna en ny, rykande färsk låda, och få uppleva allt för första gången. Allt från tärningar och marker till kort och bräden - men bäst är ändå att få vara personen som ploppar ur komponenterna i kartong ur dess kartongark. Den som får äran att spräcka spelets oskuld. En plopp efter en annan tills en komplett, spelbar låda av glädje bildas.
Brädspel pratar vi ju om här, som du givetvis förstår, och som jag redan nämnt, i min blogg, handlar det för mig om ett komplement till att spela digitala spel. Jag föredrar inte det ena före det andra, egentligen, utan båda har tydliga och objektiva för- och nackdelar. Nackdelen med brädspel är ju att de ofta kräver att du har någon att spela med. En annan baksida är ju att det tar tid att sätta igång när kort ska blandas, marker ska sorteras och allt ska ligga på exakt rätt ställe. Det kräver också en del engagemang och energi i form av att man tar sig tiden att läsa reglerna och lär sig dem så att man själv kan njuta av spelet och i mångt och mycket kunna lära ut spelet till andra.
Sånt behöver man ju inte bry sig om när man spelar digitalt. Där serveras allt direkt på ett litet silverfat utan att man behöver göra så mycket mer än att klicka på en knapp eller två. Men de charmiga bitarna som uppstår när det är fysisk underhållning missar man men där väger smidighet och enkelhet upp istället. För att undvika att babbla alldeles för länge om precis samma sak så avslutar jag det här avsnittet genom att helt enkelt konstatera att brädspel egentligen är ett underskattat medium och att det står sig väl mot TV- och datorspelsunderhållning bara man ger det en chans. Och det hoppas jag att ni kommer att göra om ni inte redan gjort det.
Men nu rör vi ju oss i en sfär där brädspel inte är särskilt vanligt förekommande. Gamereactor har recenserat och skrivit en del om brädspel men det är på promillenivå jämfört med dess digitala motsvarighet. Därför kommer aldrig spel som Castles of Burgundy, Hadrian's Wall, Ark Nova och Forest Shuffle vara intressanta för er. Ni surfar inte in här för att läsa om brädspel ni aldrig hört talas om och som saknar koppling till de medier ni vanligen konsumerar. Drar man det åt ett annat håll och kombinerar dem båda hittar man mer intressant stoff att skriva om - spel som har brädspelsadaptioner och spel som simulerar något vi är vana vid att se när vi parkerat vår lekamen framför en skärm. Det finns gott om såna, både rena adaptioner och såna som tar moment från spel och överför dem till ett bräde, och dessutom är många av dem rejält kvalitativa. Så resten av den här nonsenfyllda texten kommer att behandla sånt istället för smygerotiska bekännelser om min kärlek till brädspel. Om ni är extra nyfikna på något av spelen jag avhandlar är det bara att trycka på länken så kommer ni till dess sida på Board Game Geek.
Det finns en hel uppsjö av dem och nedan är ett axplock av spel som har fått lyckade brädspelsadaptioner:
Av ovanstående lista har jag inte spelat särskilt många. Jag hoppas kunna lägga vantarna på några av dem och det är särskilt Slay the Spire som hägrar. Av vad jag hört och sett ska det vara ett brädspel som är oerhört troget dess förlaga. Självklart blir det ju lättare att bryta den gränsen mellan medier när TV-spelet i fråga är ett kortspel redan när det avnjuts på skärmen. Slay the Spire är ett spel jag fortfarande avnjuter med regelbundenhet och jag ser verkligen fram emot att få smeka det över kartongryggen med mina lufsiga labbar.
Dorfromantik: The Board Game däremot - det har jag spelat oerhörda mängder av. Den digitala varianten har jag inte spelat men IRL (som kidsen säger) har jag flyttat runt små oktagonala brickor för att skapa en lika snygg som poänggivande omgång. I Dorfromantik ska man skapa en liten värld genom att placera ut brickor som bygger vidare landskapet genom att man kopplar samman till exempel vägar, åkrar och städer. Det speciella med Dorfromantik: The Board Game är dess progression och listan med Achievements. Det är där man verkligen känner igen sig som van gammal gamer och tillfredsställelsen är enorm när man kan bocka i en ny liten ruta för att man klarat en specifik utmaning och på köpet får öppna en liten låda med nya komponenter att addera till spelet.
I uppföljaren, Dorfromantik: Sakura har resan gått till Asien och närmre bestämt Japan. Principen är densamma men istället för ett västeuropeiskt landskap får man breda ut körsbärsträd och floder med koi-fiskar över bordet. Mängden achievements och upplåsbara komponenter har maxats. Det var verkligen speciellt, den där gången när jag uppmanades lyfta ur boxinsatsen och öppna ett kuvert där ett kartongark fullt av nya brickor och regler uppenbarade sig. Där och då dunkade mitt gamla TV-spelsälskande hjärta lite hårdare än vanligt och potentialen som brädspelsmediet faktiskt sitter på blev än tydligare.
En annan trend som verkligen har tagit över brädspelssfären är det där med att lösa fall. Vi har väl alla någon gång sett alla Exit-varianter som går att köpa på den lokala Maxi/Coop Forum-butiken. De är överallt och det är väl både på gott och ont. Bra att allt fler ägnar tid åt att spela tillsammans med andra men rätt synd med tanke på att just Exit är av väldigt varierande kvalitet. Jag har några toppenförslag för er som vill leka detektiver hemma istället. Några som verkligen närmat sig TV-spelens värld på olika sätt.
Först har vi Chronicles of Crime. Ett väldigt interaktivt spel där man skannar QR-koder och får undersöka brottsplatser i virtuell verklighet. Man får fortsättningsvis hålla förhör med misstänkta och ta del av nya ledtrådar som leder till andra platser som också behöver undersökas. Allting är väldigt smidigt och snyggt gjort och den interaktiva delen i spelet för verkligen tankarna mot hur spel tar sig an samma ämnen. Det är tydligt att David Circuel som designat spelet blickat både en och två gånger mot digitala spel. Det är många konservativa brädspels-entusiaster som inte helt och hållet omfamnar utvecklingen som appar har inneburit för mediet - men jag applåderar det eftersom det ger helt nya möjligheter som brädspel inte har kunnat närma sig utan.
MicroMacro: Crime City tar en helt annan väg när det behandlar samma slags ämne. Allt man får är en enorm karta och kort som beskriver vad man ska leta efter. Ett mord kan till exempel ha skett och man ska ta reda på vem som gjorde det och varför. Det speciella med kartan är att sakerna som är avbildade både är sånt som redan skett, saker som händer och saker som kommer att hända. Man kan se samma karaktär på flera olika ställen och genom att följa vägen som denne har färdats kan man komma till slutsatser och lösa mysteriet. Det låter väl ganska lätt, men som sagt, kartan är verkligen stor och fyllt till bredden av små-små detaljer som försvårar och skapar förvirring. Att det är det visuella som står i fokus i MicroMacro gör att även det ligger nära hur ett digitalt spel skulle kunna spelas. Det hade lika gärna kunnat spelas på en skärm där man fick zooma in någon liten detalj med några knapptryck istället för att huka sig över bordet i vardagsrummet likt en gammal stofil med lite för dålig syn.
Det sista spelet i denna genren jag tänkte diskutera ligger i ett lite annorlunda område men tar inlevelsen och spänningen till ett högre plan. Här får vi leka House och lösa mystiska sjukdomsfall (det är inte alltid Lupus) och spelet heter Medical Mysteries: NYC Emergency Room. Visst, vi får inte skanna några kort och använda telefoner eller plattor men materialet man får ta del av är tematiskt till den grad att man känner sig som en liten kirurg som svansar runt i förvirring på akuten i New York. Man introduceras genom ett lättare fall som kan klassas med en tutorial i valfritt TV-spel och svårighetsgraden ökar sedan gradvis när man löser de andra fallen. Det är belönande så att det förslår när man lyckas knäcka nöten och där och då tänker man; "fasiken alltså, jag skulle nog ha pluggat till läkare".
Sen finns det andra pärlor att hitta i en väldans massa andra genrer. Ett kul exempel är Under Falling Skies som mer eller mindre är Space Invaders och XCOM i brädspelsform. Vi har också några brädspels-shooters där Project: ELITE sticker ut i mängden. Där slår man en jädra massa tärningar under tidspress för att hindra anstormande horder av utomjordings-monster. Det sker med andra ord i realtid och kräver flinka fingrar för att överleva. Lyckas man med tärningsslagen kan man skjuta dem innan de hinner hoppa på en och ta några tuggor.
Video Game Champion måste man ju prata om lite också i en text av den här typen. Här snackar vi ett brädspel som går ut på att bli bäst i så många TV-spel som möjligt. Det utspelar sig på 90-talet under 16 bits-eran och när arkadhallarna levde och frodades. Samtidigt som man ska bli spelkung måste man balansera andra delar av en tonårings liv såsom skolan och vardagssysslor för att få fickpengar att kunna spela för av sina föräldrar. Temat är fantastiskt, som ni ju hör, och bakom det döljer sig ett riktigt fint spel med ordentligt djup och välbyggda mekaniker.
Sen måste man självklart nämna racingspelen. Det är en genre som har exploderat de senaste åren med Heat: Pedal to the Metal i förarstolen. I det spelet ska man se till att vara snabb men samtidigt passa sig för att pressa bilen för hårt så att den överhettas. Thunder Road: Vendetta slog ner som en bomb för ett par år sen med dess Mad Max-liknande estetik och ett race fullt av explosioner och vapen. Men kungen för mig, det absolut roligaste racing-brädspelet är PitchCar. I PitchCar bygger man en stor bilbana med hjälp av spelets vägar som är gjorda i trä. Med hopp, ramper och trånga passager ska man "flippa" till små bilpuckar med fingrarna samtidigt som man ser till att hålla sig på banan och inte råka knuffa ner en motståndare. Här snackar vi verkligen om ett spel som kräver noll förkunskap utan ett som verkligen kan avnjutas av precis alla. PitchCar är dock ett spel som kommer att spelas på golvet (om man inte har världens största bord hemma) och det kan ju innebära att Agda, 75, inte kan vara med och ha roligt. Men som familjespel är det verkligen rent guld.
Den vanligaste bryggan mellan de två världarna - TV-spel och brädspel - är annars de otaliga rollspelen som tar med en på ett klassiskt äventyr. Jag skulle vilja lyfta fram Lands of Galzyr som ett tydligt exempel på hur man tagit inspiration från TV-spel när man konstruerade det. Först måste jag nämna den otroliga arten och kompanjons-appen som hjälper till att hålla reda på äventyret och dirigera dig vidare när du ska lösa quests och uppgradera din karaktär - men det som är snott rakt från valfritt modernt digitalt spel är möjligheten att snabbt kunna spara din progression utan att brädspelet med alla kort och komponenter behöver ligga framme. Du lägger bara korten du har på hand åt sidan i lådan och genom att trycka in siffrorna korten har nästa gång du spelar vet appen exakt vad du har gjort tidigare och vart du är på väg. Det är ett genialt system.
Gloomhaven: Jaws of the Lion är ett rollspel av lite mer klassiskt snitt. Tänk drakar, demoner och fula orcher, typ. Det är lite Diablo eller Baldurs Gate i brädspelsform. Men precis som jag tidigare nämnde var lite av USP:en och det unika hos Dorfromantik har även Jaws of the Lion en tydligt pågående progression under spelets gång och även upplåsbara komponenter som är dolda innan du lyckats ta dig vidare till den punkten i äventyret nyheter ska introduceras. Genom förslutna kuvert och lådor man får öppna efter an byggs äventyret vidare till en rejält tilltagen historia. De små miniatyrerna (som helt klart mår bäst av att målas lite) är dessutom fasansfullt läckra och äventyret i sig håller utomordentligt hög klass. Brädet man spelar på utgörs dessutom av en pärm som man bläddrar i och byter miljö genom en bladvändning. Denna lösning har även andra fantastiska spel som till exempel Sleeping Gods och Stuffed Fables tagit tillvara på. Hade man velat stoppa in samma mängd miljöer i form av rejäla bräden hade det mest sannolikt kommit att handla om de dyraste och tyngsta brädspelen genom tiderna.
Sen har vi ju skräcken. En genre som är lika närvarande inom brädspelsvärlden som hos TV- och datorspelen. Arkham- och Eldritch Horror-spelen är en enda stor hyllning till Lovecraft och Cthulhu och i övrigt är det en värld som är närvarande i ungefär hur många brädspel som helst. Cthulhu: Death May Die är ett av de bästa där man med hjälp av en kombination av tärningar och fasansfullt detaljerade och läckra miniatyrer ska samarbeta tillsammans med upp till fem vänner för att dräpa självaste Cthulhu. Vanligtvis handlar det ju om att Cthulhu och hans ruskprickar till kompisar oväntat kommer på besök men här framkallar man dem med målet att sätta stopp för dem en gång för alla. På köpet blir man självklart galen och till slut möjligen så galen att det slår över - men det behöver inte vara dåligt när man spelar Cthulhu: Death May Die. Ett fantastiskt spel på alla sätt och vis.
Betydligt läskigare kan det absolut bli. Visst, brädspel blir ju aldrig direkt otäcka. Det går ju inte att närma sig samma sort inlevelse och närvaro som spel vanligtvis kan skrocka sig hesa över när det handlar om ett litet bräde på ett bord. Men brädspelen kan absolut ta sig närmre i form av tematiken och stressen som svåra val kan innebära. Nemesis: Lockdown skapar ögonblickligen flås och hjärtklappning när jag tänker på det. Tänk dig Alien Isolation, ungefär, fast med skillnaden att du - precis som i Cthulhu: Death May Die - ska samarbeta med dina vänner för att överleva på en rymdbas på Mars som är attack av en massa blodtörstande Xenomorph-liknande monster. Dessutom har varje spelare ett hemligt mål som kan innebära att man behöver hugga en vän eller två i ryggen för att vinna. Här är läget ständigt spänt.
Jag skulle kunna hålla på i evigheter, men den här texten skulle bli så lång att ingen, någonsin någonstans, skulle orka läsa den. Så vi avslutar med några snabba titlar: Super-Skill Pinball: Ramp it Up är pinball i brädspelsform och Bullet♥ är dess motsvarighet till bullet hell-genren. Klask är lite som att spela airhockey och Civolution är - givetvis - Civilisation i skepnad av ett brädspel. Sen har vi Ark Nova där man bygger en djurpark, både genom att bygga den i form av brickor men dessutom fylla den med djur, samarbeta med universitet och stödja olika bevarandeprojekt. Ark Nova är verkligen brädspelens motsvarighet till Zoo Tycoon eller Planet Zoo. Sen avslutar vi med BattleCon som är lite som att spela Tekken eller Street Fighter - ett stort karaktärsgalleri där målet är att ge din motståndare ordentligt med stryk.
Det viktigaste för att man ska lyckas med en spelkväll är dock inte själva spelet som ska spelas - utan sällskapet. Sitter man och spelar tillsammans med ett gäng som inte vill eller inte har någon slags ambition att bjuda på sig själv och ge lite inlevelse samtidigt som man spelar är hela kvällen dömd att misslyckas. På samma sätt kan någon som har besserwisser-attityd eller den som absolut inte klarar av ett nederlag förstöra. Det är en svår balans. Är du som mig, någon som verkligen älskar brädspel, kan det vara svårt att förstå hur inte alla andra gör det också. Men jag har fått acceptera att jag är lite av en avart. Det är rätt ovanligt att man har hundratals olika brädspel liggande hemma och de flesta vet inte vad spel som Agricola, River Valley Glassworks och Castles of Burgundy är för spel och hur de ska spelas. De flesta tycker att det är jobbigt att läsa regler och plugga för att lära sig ett nytt spel medan jag ser det som en del av resan och något som är lika belönande och tillfredsställande som att vinna en omgång Wingspan. Men om ni läst så här långt ber jag er ändå att öppna ögonen för brädspelen lite. Det finns garanterat något för er och världen är så ofantligt mycket större än Monopol, Galenpanna och Yahtzee. Det finns till och med fullt med spel som du kan spela helt ensam. Jag spelar mycket solo-brädspel eftersom att jag vill spela oftare än ungefär alla andra i min närhet (förutom min femåriga dotter som vill spela jämt, men inte riktigt samma spel som jag) och då är det perfekt att bara sätta sig framför ett spel som smidigt tillåter dig att spela mot det utan att du behöver dra någon ovillig själ till bordet tillsammans med dig. Listan på solo-spel tar vi en annan gång, dock.
Annars är det väl egentligen tvärtom - för det mesta. Jag menar det där med hur brädspelen jag diskuterat här närmat sig TV- och datorspel på olika sätt. För egentligen hade inte TV-spel, som de ser ut idag, funnits utan brädspelen. Det är ju där hela resan började. Människor började spela enkla spel mot varandra och i och med tekniska framgångar över tusentals år har detta förts över till den digitala världen - där vi är idag. Jag menar, ett av förra årets absolut bästa spel hade aldrig existerat om inte sällskapsspel hade varit en grej. Balatro, är det ju jag syftar på då. Så även om ni inte uppskattar sällskapsspel och brädspel lika mycket som jag gör så kan ni ändå skicka en tanke av tacksamhet åt det hållet för att det var ett medie som var med och drev underhållningen, vi alla här ägnar oss åt och har gemensamt, framåt.
Som en sista liten avslutande paragraf vill jag bara tipsa om att ni faktiskt inte behöver köpa alla brädspel på den här listan. Många av dem går att spela online. Dels finns en väldigt bra sida som heter Board Game Arena där man för en liten, rätt obetydlig, summa får tillgång till hundratals olika titlar. Sen finns även Tabletop Simulator på Steam. Eftersom brädspel i slutändan är en ganska dyr hobby så rekommenderar jag att ni testar spelen innan ni köper dem, i den mån det är möjligt. Ofta finns dom tillgängliga på någon av ovanstående platser och det är nästan lika roligt att spela dem digitalt som hemma på din kammare. Men sen kommer vi ju till det där med att smeka kartong... och det går ju såklart inte att göra digitalt.
Har du spelat några av spelen i texten? Eller har du några andra tips att dela med dig av?