Jag stod i den varma sanden i den övergivna staden Ahn'Qiraj och väntade på att striden mot en enorm och arg stenfigur skulle börja. Min nya gillesledare kom fram till mig och bad om vatten, och jag lastade upp fyrtio flaskor i bytesfönstret (vart rymmer man alla de här grejerna egentligen?). "Skämtar du med mig?", frågade han, och gick över till en mer erfaren magiker som hade lärt sig att framställa betydligt bättre vatten. "Jag har bara varit level 60 i fyrtio timmar", ursäktade jag mig. Sedan spöade vi upp Moam (som fortfarande får mig att tänka på segt godis) och gick vidare till att få kungligt med stryk av Ossirian tio gånger i rad. Men det fick mig att fundera lite. Jag har redan hunnit spela fyrtio timmar sedan jag nådde den högsta nivån med min magiker Hsienko, och det var för några veckor sedan. Och då har jag också förstås lagt några timmar på gamla Silver. Herregud, liksom. Vad hade jag inte kunnat göra på den tiden? Spela 2400 matcher i Virtua Fighter 4, klara Suikoden V ett varv till, recensera en handfull trista actionspel till Playstation 2, eller något annat lika onödigt tidsfördriv. Så länge spelet bara äter upp min fritid är det ingen större fara på taket, men jag ska nog vara glad att jag har ett heltidsjobb. Annars skulle jag säkert bo i Azeroth tjugofyra timmar om dygnet.
Det är väl ett faktum vid det här laget att World of Warcraft har blivit mitt andra hem. Jag loggar in minst en gång varje dag och kollar läget, eller så är åtminstone planen. Sedan är det nån som vill plöja genom Scholomance ett par varv, eller också behöver gillet någon fler till Onyxia, eller så ställer jag mig i kö för att slåss mot horden i Alterac Valley och blir sittande till klockan fyra på morgonen för att ingendera sidan är samspelt nog att lyckas ha ihjäl motståndarens general. Senast var det jämnt som vanligt, och jag pendlade så fort min gamla vanliga häst kunde bära mig mellan de bägge fronterna för att kolla läget och få mer heder av att besegra nya fiender. Jag kom till bron som leder till alliansens fort och läget var förstås akut. Jag sänkte en shaman som slogs mot en av mina kamrater, men i ögonvrån såg jag en odöd tjuv som försvann till det välbekanta "scwooom"-ljudet. Det är ett dåligt tecken i vilket fall som helst, men särskilt om man är en bräcklig magiker i en klänning, som trots att den är blå och jättefin är ytterst dålig på att skydda mot dolkstötar i ryggen. Jo visst, nästa sekund tar min hälsomätare semester och jag är omtöcknad och nästan död. Jag gör det bästa man kan göra i en sån situation, jag hoppar, enligt samma princip som får actionhjältar att slänga sig ut från exploderande flygplan utan fallskärm. Det löser sig på något sätt. Med hjälp av en praktisk leviteringsmagi landar jag säkert i snön och sätter mig ner för att dricka och äta. Tjuven syns inte till. Men så får jag ytterligare ett stick i ryggen. Han var lömsk nog att hoppa ner efter mig, men i samma veva tog han själv ordentligt med stryk. Jag fryser honom med Frost Nova, teleporterar undan, hinner få in en Frost Bolt innan han kommer loss, och avslutar honom med en Fire Blast just som han förgiftar mig. Jag kommer undan med en pixel hälsa kvar, och kan snart klättra upp och återvända till striden.
Även om jag sedan länge har gjort majoriteten av alla uppdrag på alliansen (horden sparar jag tills det blir dags att spela blodalv i expansionen) blir World of Warcraft aldrig tråkigt. De två huvudsakliga sysselsättningarna på hög nivå, PvP-strider och stora räder, är så olika att man inte hinner tröttna, bara man blandar ordentligt. Jag förstår mig inte på folk som kan sitta hela dagarna och bara döda samma fiende tusen gånger om för att höja sitt rykte hos den ena eller andra fraktionen. Men det är nästan alltid kul att ge sig in i Blackrock Spire eller Stratholme och pwna allt som rör sig. Visst, ibland hamnar man i ett inkompetent gäng där första misstag får gruppen att falla sönder. Att svara på första bästa "LFM" är en chansning, men det kan lika gärna bli hur kul som helst. Som när jag hamnade i en sammansvetsad gillesgrupp där krigaren, en tvärhand hög gnom, sprang omkring med spelets fetaste svärd och den där vedervärdiga yxrustningen som Silver aldrig skulle nedlåta sig till att ha på sig. Alla visste precis hur stället skulle skötas och vi tog oss genom Stratholme utan några som helst problem.
Fast med en sån grupp, välbalanserad med krigare, präst och ordentligt med DPS, blir det nästan för lätt ibland. Roligast är det att gå utanför de etablerade ramarna och exempelvis klara Scholomance utan en krigare men med tre magiker, eller att bara vara fyra spelare där man helst ska vara fem. Eller vid de tillfällen då jag spelat ensam och stött på motståndare där min gamla taktik inte fungerat. Som ismagiker sprang jag länge omkring med precis samma taktik: skjut isblixtar som gör fienden långsam, frys fast dem när de kommer nära, backa undan och upprepa. Men när jag väl stötte på fiender som inte går att frysa blev jag tvungen att tänka, och börja utnyttja en massa färdigheter som jag aldrig tidigare brytt mig om. Jag slutförde uppdraget några guld rikare och betydligt bättre på att slåss. Samma sak märks i några av spelets svåraste strider, där det inte bara går att hålla fast fienden på en tank, och sedan bombardera med allt man har. Hade det varit ett vanligt enspelarspel skulle det bara ha varit lite bökigt att lista ut hur man ska göra, men nu ska man också lyckas samordna så att tjugo eller fler spelare gör det de ska, var och en med varierande utrustning, datorprestanda, uppkoppling, ålder och allmän fattningsförmåga som kan påverka resultatet. Om spelet är ett actionrollspel när man är ensam, så börjar det mer och mer likna ett klassiskt realtidsstrategispel ju fler som är inblandade. Rädledaren fungerar som spelaren, klickar vilt på kartan och skriker "MOVE MOVE MOVE" och "NUKE", medan vi mumlar "zugzug" och rör oss ungefär dit vi ska, som lagom korkade Warcraft-enheter. Det är ofta kaotiskt och tusen saker att hålla reda på, och minsta misstag, ett eldklot när tanken är omtöcknad eller en helare som blir förvandlad till ett får, innebär total utrotning och att vi får börja om. Men desto mer triumferande är det när man lyckas, och jag tror att det är det som gör spelet så underhållande i längden.
En annan sak som räderna gör är att svetsa samman ett gille. När man sitter och spelar tillsammans sex timmar i sträck är det oundvikligt att teamspeak-kanalen fylls med gammalt hederligt skitsnack, och man delar både triumfer och förluster, trots att man är utspridda över hela Europa. Glöm EU och annat tjafs, World of Warcraft bygger broar mellan folken. Det var någon som satte ord på det: "alla jag kan tänka mig att gå ut och ta en öl med räknar jag som kompisar". Även om vårt gamla gille upplöstes i våras har vi fortfarande en chattkanal och ska träffas i Prag om en dryg månad, för att dricka öl (jag dricker inte öl, men jag har lika stor chans att undvika det som när vegetarianen Jonas sprang in på hamburgerställen i USA), räda de lokala slotten, ta reda på om Ratius verkligen har en stor isbjörn till husdjur, och förstås snacka Warcraft tills vi storknar. Det är nog därför jag fortfarande spelar. Det är liksom otänkbart att slutgiltigt säga farväl till folk man har känt och umgåtts med i över ett år nu. Att spelet tar upp minst hälften av min tillgängliga fritid kan jag leva med.