Det är nog få personer som hyllat och skrivit fler rader om Zelda-spelen än mig. Jag säger det inte som något slags märkligt skryt utan lyfter bara fram det faktum att det blivit en del texter genom åren. Så, vad passar bättre än att starta en jubileumstext med att länka en del av detta?
Så, vill du ha mer läsning efter denna krönika så föreslår jag att du spanar in:
"Jag & Link: Del 1, del 2 och del 3" samt "Framtiden för Zelda" som finns att läsa här.
Sen har det också blivit en del bloggar men de får man leta upp vid intresse. Sammanfattningsvis kan man helt enkelt konstatera att Zelda-serien för mig är lite mer än "enbart" en spelserie. Såhär blir det ju ofta när något är ens favorit. Jag har samma relation till Star Wars inom filmvärlden - en där det går förbi enbart filmerna och blir något mer. En där samlarfigurer och övrig merchandise fyller hyllorna. En där längtan efter "nästa grej" blir som en ritual.
Men trots allt som serien lyckas växa till sig att bli under 40 års-tid - så började det ju någonstans. Denna början släpptes (i Japan) den 21 februari 1986. Alltså för fyrtio år sedan idag. Spelet ifråga hette The Legend of Zelda. Ingen undertitel. Och det bjöd in oss till denna världen;
Även under utvecklingen av Zelda: Breath of thr Wild så målade utvecklarna upp Hyrule på detta viset för att designa världen.
"I went hiking and found a lake. It was quite a surprise for me to stumble upon it. When I traveled around the country without a map, trying to find my way, stumbling on amazing things as I went, I realized how it felt to go on an adventure like this."
Orden Shigeru Miyamotos. Hans egna utforskande gav inspiration till en värld som han gav namnet Hyrule. Miyamoto beskrev det som; "a miniature garden that you can put into a drawer and revisit anytime you like".
Från början var det enbart tänkt att spelaren skulle besöka grottor. Idén var också att man med hjälp av Famicom Disk System förmåga att kunna skriva över information skulle kunna designa helt egna sådana och även besöka andras. Men känslan av att kunna utforska världen ovanför gick enligt Miyamoto inte att skaka av sig; "We made a one-player game with dungeons under mountains that surrounded Death Mountain, but we couldn't shake that "I want to play above ground, too!" feeling, so we added forests and lakes, and eventually Hyrule Field".
Jag vet inte ifall jag själv tyckte, åtminstone inte gällande det första spelet, ifall Hyrule var så magiskt och fint, egentligen. De begränsade och ganska små skärmarna, den rätt simpla grafiken - visst, det var ungefär så spel såg ut då men särskilt snyggt var det egentligen aldrig. Däremot bjöd det på en alldeles fantastisk känsla av just utforskning. Vilket såklart vägde mer än att det skulle vara visuellt vackert. Att lära sig var saker låg och hur man tog sig dit var förstås en fantastisk upplevelse. Det var som ren hjärngympa att memorera hur man tog sig genom världen och i en tid innan walktrough på Youtube låg en sisådär tjugo år bort så var det ett bra minne eller rita på papper som gällde.
Den första framställningen av Hyrule bestod av åtta skärmar i höjd och sexton skärmar i bredd. Med de klassiska orden "Its Dangerous to go Alone" började äventyret för miljontals människor världen över. Namn som Link, Zelda och Ganon kändes givetvis inte där och då som några som vi förknippade med någonting särskilt alls. Eftersom det första spelet också var såpass sparsmakat på dialog eller berättelse så var det egentligen bara nyfikenheten som drev oss vidare. En text efter titelskärmen som förkunnade att den onda Ganon hade snott trekraften och kidnappat prinsessan Zelda var hela kontexten.
Vår guldiga kassett var betydligt snyggare än Disk-versionen som Japan fick.
Det kanske kommer lite som en chock att jag som barn heller aldrig riktigt var så förtjust i detta första spel i serien. Jag tyckte det var lite för avskalat och ärligt talat ganska tråkigt. Ändå spelades det flitigt. För det var ju så vi gjorde som barn. Hade man ett spel så spelades det konstant - allting skulle upptäckas och med en sjuårings tålamod och nyfikenhet gjorde det inte så mycket att jag hade sett allt. Jag startade om. Tacksamt nog gick det ju att spara äventyret. Men man började om. En gång till.
Dock så är det ju egentligen mestadels seriens utveckling som gör att jag ser den som klar favorit. Som barn tyckte jag att Zelda II: The Adventures of Link var betydligt mer spännande och snyggare. Och Zelda: A Link to the Past var länge mitt favoritspel någonsin. Men nu är vi ju främst här för att fira just detta spelets 40-årsdag och även om man såklart kan blicka framåt mot allt som kom efter - så är det ju faktiskt ändå värt att hylla början.
The Legend of Zelda kändes som ett väldigt annorlunda spel mot allting som fanns på den tiden. Det var dock långt ifrån det enda av detta slaget. Miyamoto själv inspirerades av titlar som The Black Onyx och Ultima och kikar man närmare på dessa så är det inte alls särskilt svårt att se vad mycket av inspirationen för The Legend of Zelda kom ifrån. Men jag tror också, trots att det ändå ansågs vara ett ganska svårt spel på sina håll, att Nintendos berömda mall gällande lättillgänlighet och ren och skär underhållning gjorde att Zelda tilltalade så många. Man öste liksom inte på med något som försvårade vare sig användargränssnitt eller spelmekanik. Även om serien idag befinner sig i en slags limbo av att kallas rollspel/äventyrsspel så fanns det från början inga erfarenhetspoäng, inga nivåer, ingen statistik eller rustning eller vapen med olika siffror. Allting var i grunden ganska simpelt.
Bara ett sådant enkelt faktum att spelets allra första skärm är i stort sett tom gör att man inte missar den där ingången till grottan där man får svärdet. Sedan presenteras allting så pedagogiskt. Visst, det är enkelt såhär i efterhand att kalla det för simpel spelmekanik (det var ju inte direkt det då) men det är ganska tydligt hur Nintendos filosofi kring speldesign avspeglas på alla punkter i detta. Det var ett spel som föräldrar kunde plocka upp och direkt förstå. Ett spel som inte krävde någon direkt erfarenhet eller snabba reflexer.
Tänk att en hjälte med grän huva och spetsiga öron kan slå hela världen med häpnad.
För egen del är det framförallt två saker som jag förknippar med detta första spelet i min favoritserie. De kanske två allra starkaste synonymer som jag gör med det - såhär fyrtio år efter dess release. Det första är en kassett av guld. Jag minns att jag var så otroligt fascinerad över just detta som barn. Än idag kan jag kika på den guldfärgade kassetten i hyllan och översköljas av nostalgi. Det andra är såklart musiken. Koji Kondos fem spår lade en grund till så mycket musik vi skulle komma att älska. Precis som vi nynnar på ledmotivet till Star Wars än idag så är ju framförallt "Overworld Theme" från första spelet minst lika klassiskt för oss spelnördar.
Det känns nästan omöjligt att reflektera över en spelserie som levt i fyrtio år, och som gång på gång kommit med fantastiska spel, utan att sätta allting i perspektiv. Att prata om The Legend of Zelda är liksom att prata om precis allt. Samtidigt är det så otroligt fascinerande att försöka tänka att när det där första spelet kom - så fanns egentligen inga tankar på uppföljare eller begreppet "spelserie". Man kunde inte förstå hur saker skulle bli bättre, snyggare, större och om det är något som påvisar storheten i just Zelda så är det kanske att det under dessa år, från 1986 till 2026, hela tiden blivit just det. När folk gör listor över sina "fem bästa Zelda-spel" är det sällan, om någonsin, jag ser folk ta med detta som ett av dem.
Ändå går det såklart inte att förneka detta spelets betydelse på något vis. När man efter att ha hämtat svärdet hos den gamla mannen i grottan på spelets första skärm så fanns det ju tre hela vägar att ta. I en tid där de allra flesta spel bjöd på en väldigt tydlig enda väg framåt - så fanns här valet att starta sitt äventyr till vänster, upp eller höger. Oavsett vilket val man gjorde så var det starten på ett fantastiskt sådant.
Det var ett äventyr som tog sin början för hela fyrtio år sedan - och som fortsatt att ge magi genom hela mitt liv. Precis som Miyamoto så utforskade jag skogarna och platserna där jag bodde för att sedan på kvällen gå hem, starta mitt NES för att utforska Hyrule. Ett minne som aldrig någonsin kommer försvinna. Så, tack Zelda. Tack för att du med detta jubileum dels får mig att känna mig riktigt gammal. Men framförallt; Tack - för att du funnits där genom alla dessa år.